Mitt Liv

Porträtt. Konstnär Henry Grahn Hermunen och författare – poet Rikard Larsson-Eng 2023
Fotograf: Fotografi till vänster taget av Anatka Barczhewska Singer
Sommar hälsning från de ekologiska äppel(s)maskarna. Gudö-Vendelsö 2023
Fotograf: H. Grahn Hermunen 2023

Berätta om din dag: ✏️

Det här är ett första utkast av en relativt obearbetad text som ni givetvis kan använda er av i forskningssyfte ang ”Tankar och händelser 23 oktober 2023”

23 oktober 2023

Utvilad efter 9 timmars sömn

Ett par mörkblåa plommon, en clementin, stor näve med cashew, hasselnötter, mandlar, solros kärnor och jordnötter blandade med mörka russin. Laddar alltid ordentligt vid frukost, rikligt med havregrynsgröt och till sist ett äpple från trädgården.

Det är soligt, sitter utanför ateljé huset

Tid att klippa äppelträden, egentligen är det väl några veckor för sent? men klimatomställningen förlänger väl troligtvis möjligheterna. Många är vi, i norden, som bett om längre somrar. Ja, vi får se över vad vi önskar oss, nu har vi antagligen fått igenom allt det.

För ungefär 6000 år sedan var det här en fin plats för solande sälar, idag efter istidens landhöjning så är det en grönskande utsiktstopp (56-60 m över havsnivån) och platsen för min ateljé. Då var det ytterskärgård och jägarna kunde närma sig osedda i sina kajaker från väster.

Det var 2-3 grader varmare med pelikaner, sköldpaddor och vin växter.

Blickar ut över andra sidan av trädgården o gästhuset, känner mig väldigt nöjd med att jag fick taket primat och tjärat innan hösten. Tar fram den elektriska tandborsten Oral-B, litar inte fullkomligt på resultatet, trots att den ska vara bra enligt oberoende tester, visst finns de perfekta tandraderna som är fullständigt kompatibla med den, så kör lite manuellt oxå

Jag arbetar som konstnär och kan då mestadels planera min tid fritt, det är en ynnest o fint väder så tar därför fram sekatören, o tänker samtidigt på att jag köpte stället 1996 av Karl Alrik Karlsson och hans fru Aina. Karl arbetade i många år som bagare och plåtslagare, jag åkte runt och titta på kanske 250-300 hus under närmare 5 års tid och såg att sammantaget var det här stället perfekt. Precis intill Tyresta Nationalpark och han hade tänkt igenom allt på ett riktigt bra sätt.

Karl berättade att den ryske världsmästaren hade kommit och gästat deras schacksällskap för att spela simultant. Det bör ha varit Michail Botvinnik dvs läraren till Anatolij Karpov och Garri Kasparov. Alla var tvungna att acceptera en förlust, alla utom Karl, den ryske världsmästaren rådde inte på Karl Alrik Karlsson utan var tvungen att ge remi

Karl gav sina schack pjäser till mig, den slitna lådan står nu på den soliga hedersplatsen, vid fönstret. Jag har byggt ut men sparat mycket av vad de åstadkom med vackra trägolv, fina tidstypiska tapeter i kök, vardagsrum. Fruktträdgården med de vita näckrosorna.

Stegen, ut ur växthuset o upp i trädet ,

borde han ändå ha planterat plommonträdet här istället? Så att det 50 år senare inte skulle ha skymt det tredje väl ympade äppelträdet…

Hur viktig kan en växt, och/eller platser förknippade med föregångare vara, jag var inte riktigt medveten om det förrän ”den” försvann ur mina föräldrars hus på Skogsängsvägen.

”Den” var en klängväxt, en ”porslinsblomma” som på ett anspråkslöst sätt tagit plats på väggen bakom TV´n i alla tider sedan 1975. Eller i och för sig, den kan vara stilfull samtidigt. Jag har sett gamla bilder på en syskon växt hos min faster Lilja Brunila och hennes man Hasse hos dem växte den som 2 parallella slingor upp längst väggen. Men ok, en dag upptäckte jag att den var borta och så hade det varit sen länge upplyste min mor Rauha. Hon hade vartefter tröttnat på att sköta om dem, hon orkade inte längre.

Den var så självklar men också så viktig.

Mamma hade tagit några blad från moderblomman som i alla tider växt på väggen i Österbotten. Den stora egendomen hade varit i släkten Wargs ägo åtminstone sedan 1672.

Växten representerade mer än jag hade förstått, den var eller hade varit en osynlig länk till

farmor Anna Hildur Warg, och allt, ja, hela den världen. Jag skyndade ut ur huset och letade bakom hallonbuskarna, de svarta vinbären, till slut, under rabarberna hittade jag den stora ihop torkade växten.

Jag sörjde.

Men, där va några få blad med lite grönt kvar. Hur gör man? snabbt in efter sax …hur går det till? Dagarna gick och jag granskade vattenglaset varje gång som jag kom för att hälsa på.

Se där! 2 började bilda små vita rötter, som senare planterade försiktigt i väl förberedd jord.

Den överlevde, det var en fantastisk känsla av, ja ni förstår

Nu blommar den två gånger varje år, till och med i oktober.

Voltaires Candide – optimismen och Leibniz

Av ren nyfikenhet vore det intressant om en oberoende granskning gjordes

angående vilka som ekonomiskt stöder amerikanska senatorer m fl. inför val och överhuvudtaget

De aningslösa, är det vi, ja så har det väl varit. En dansk familj gav sig t ex ut på en fin segeltur, via pirathavet utanför Afrikas horn, och så gick det, som det inte alls var tänkt.

Jorden kommer kanske ruska på sig lite, och en del trillar av, kanske rätt många

Torium reaktorer är en intressant teknik synd att det blev den här sortens kärnkraft som vi har idag, det är väl klart att anledningen var restmaterialet plutonium som användes till krigsindustrin annars hade vi kunnat utveckla vidare de fredliga torium reaktorerna.

De hade inte alls samma stora risker och farliga avfall. Och Torium finns rikligt på alla håll i världen även här i Norden. Kineserna har i alla fall tagit vid där idag och fortsätter forskningen.

Fusionsreaktorerna kanske tar oss flera steg till in i framtiden med energi som vi kommer behöva. Människan kommer kunna ”leva” mycket längre med CRISPR teknik mm vi kommer antagligen kunna ta fram en integration av människa och maskin. Ser vår värld då ut för dem ungefär som vi kanske tänker oss ”förhistoriska” eller medeltidsmänniskor?

Kolla email Min far Enok Edvard Grahn var nyopererad, vi hade klarat covid länge, några månader innan vaccinet kom blev jag smittad av min vän, far och mor fick det genom mig. De klarade av det trots att de redan var väl över 80. Far hade kotkompressioner och kotfrakturer i ryggen sedan tidigare. På sjukhuset samtalade vi även om andra världskriget och de Ryska lägervakternas undran, hur det kom sig att de finska krigsfångarna i Sibirien kunde överleva när de andra dog varefter. Det finns även en genetisk förklaring till det, men men

Under veckorna fick han mycket komplikationer, de flesta som arbetar här på sjukhuset är bra men en del borde göra något helt annat sa han kortfattat.

Pappa råkade ut för lungtrombos, clostridium bakterier i flera omgångar, lunginflammation, hjärtsvikt. Det var skakande, samtidigt otroligt att bevittna.

Nu ska vi visa läkarna vad den finska pojkarna klarar av konstaterade han, och log lite.

Min bror Hans och jag åkte och hälsade på honom på sjukhuset dagarna innan han blev utskriven som frisk ”det här är mina söner” sa han stolt till sjuksystrarna.

Rörd kom jag mig inte för att säga: ”det här är min far, Enok Edvard Grahn”

Vi firade pappa, han fyllde 86 o vi sa att det han klarat av var som en olympiskt guld medalj, han är en världsmästare.

Far kom till samma omsorgsboende som mamma och hann under en månad tidvis hålla henne i handen, innan han somnade in. Liksom den första maraton löparen nådde han enda fram, i mål.

Far hade förtjänat det på samma sätt som han gjorde sig förtjänt av medaljen han erhöll till minne för Nobels fredspris 1988, som han belönades med för sina FN insatser i mellanöstern 1956-57* Bland annat vid Port Said, Suez, Saint Catherine’s Monastery och Gaza.

* YK-Kenraalin Puumiekka. J. Reinimaa. ISBN 951-25-1698-5

Jag arbetar vidare i min trädgård…

Vi är första generationens invandrare, pappa med Finlandssvensk bakgrund från Helsingfors och Österbotten och mamma Rauha med Finsk bakgrund från Petsamo vid norra ishavet och Viborg i Karelen.

Det fruktansvärda kriget i Ukraina, det blir personligt på flera sätt, resultatet är även en än tydligare bild av vad som hände i Finland när Sovjet anföll,

och vansinnet bara fortsätter. Det är ett privilegium att kunna välja att inte tvunget behöva bloda ned sig. 1800 – 1900 tal, mindre samhällen i Arktis blev starkt påverkade då de dammsögs på manskap, Wilhelm Granroth berättade att från 4 små byar: Vaitolahti, Kervanto, Pummanki och Uura inkallades 90 män till Krim kriget och självständighetsupproret i Ukraina. Alla stupade utom någon som kom tillbaka till Uura, och fler män kallades även till fronten mot Österrike 1916.

A. V. Ervasti. ISBN 978-952-7193-12-9. Sid 115,128.

E. Paasilinna. ISBN 951-1-06042-2. W. Granroth redogör sina upplevelser, sid 161-164.

Andra klassens medborgare, israeliska staten hunsar, förnedrar och mästrar palestinier i decennier. Med stora ögon och bestörtning registrerar vi även dessa händelser, det som hänt nu med att Hamas avrättat 12-14 hundra Israeler och gisslantagningen är ju fruktansvärt, ett helt vansinnigt brott.

Men en av mina kollegor konstaterade kort, man får ligga som man bäddar.

Israelernas svar är ännu värre, många tusentals civila offer i Gaza.

Menar de att målet helgar medlen? Vedergällning, frita gisslan och förinta några hundra ur Hamas? Israeliska staten har under decennier skapat sina egna ”små” monster och vart leder det här tror de? Många Israeler ser också och reagerar även på galenskapen och oförrätterna.

”Det utvalda folket” En lockande, oskyldig, kanske vackert tänkt tanke för att skapa ”stolthet” men påminner oxå en del om stöveltramp, vem har blivit det största monstret?

De förtryckta och förföljda blir själva förtryckare, medkänslan bleknade bara efter några dagar

För några år sedan uttryckte en judisk kvinna i en dokumentär att det finns en slags jargong hos en del israeler om att ”vårt folk har fått lida så mycket så vi får göra lite hur vi vill”

Tankarna går till ”jag får göra vad jag vill mot vem jag vill” en rad som Caligula sägs ha uttryckt.

Ugglevägen 5, 1973, jag stod på balkongen inför 1974 o insåg vilket fint år det hade varit, min svenska var så pass bra att de i skolan inte ens hörde någon brytning.

Men det var en utmaning att komma ikapp och hänga med på lektionerna, jag fick även stödundervisning och kunde egentligen bara hävda mig i topp inom idrott eller när t ex en polis kom och förhörde oss på trafik kunskap med märkliga vägmärken. Bara Gabriella matchade mig o vi fick båda diplom. Det var ändå viktigt för självkänslan, och tror att jag fortsatt med det drivet under hela livet

Tomas min klasskamrat från grundskolan, eller faktiskt, vi känner varandra redan från lekis! Frågade för 3-4 år sedan hur det var att växa upp här som invandrare.

Jag kan inte säga att jag blivit direkt illa behandlad personligen, men visst, inte var man första klassens medborgare om sanningen ska fram och inte gjorde de som idag skulle klassas som PTSD krigs traumatiserade saken bättre… en liten grupp illa medfarna män som återvänt med alla de andra, som också stred vid fronten och tog vid där vardagen började. Farfar Thure Edvard Grahn, kom tillbaka från slagen vid Tammerfors 1918, samt Simpele – Hiitola, Kilpolansaari – Kivennapa, Mainila – Valkeasaari mellan 1939 – 1942 och började bygga upp landet igen. Utan samtliga dessa hade dagens gränser sett helt annorlunda ut, med allt vad det hade inneburit för hela Norden. Om man ska lyfta fram något positivt med kriget och dess följder, det blev en kultur av att alla började prestera max, och ännu nu fortsätter med det, så idag har Finland trots allt till och med gått om Sverige inom vissa områden.

Saken är den, att som invandrare måste du högprestera inom ditt fält för att bli godkänd eller accepterad som någorlunda jämbördig, så har det varit och så är det ännu för andra folkslag som tagit vid, folk längre bort ifrån.

”Nuförtiden har ni blivit hedersmedborgare” sa Tomas, ja, jag vill tro o hoppas det tänkte jag

men vi är nog inte riktigt där än, eller?

Ett starkt minne från det då helt nybyggda området Kontula i Helsingfors från strax innan 4 årsåldern. Jag förundrades över alla tankar som kom upp och försökte experimentera med att stänga av dem helt, det var en intressant utmaning som jag verkligen satte min energi till.

Ett annat exempel på vad ett litet barn kan fundera över från samma tidssekvens är från ett födelsedags kalas, alla fick en liten present men jag kan inte påminna mig om att jag någonsin kommit ihåg vad som gavs mig. Hon bredvid fick en helt förtrollande liten ask full med små mynt. Det minnet, vad som inte gavs, kommer upp ibland som en påminnelse om vad man verkligen kan tycka sig behöva eller åtrår och i förlängningen kanske en insikt infinner sig att även ”det” kan vara en slags chimär.

Vi kom hit till Stockholm 1967 som arbetskraftsinvandrare. Förutsättningarna för oss i Finland var rätt goda, som arbetande hantverkare satt pappa med som styrelsemedlem i farfars träförädlings aktiebolag. Han hade även efter 15 år blivit brandstations chef på den frivilliga brandstationen i Munkkiniemi-Helsingfors. Goda ackordslöner i Sveriges miljonprogram lockade oss hit, det var tänkt bara för några få år, men vi stannade längre än så.

Efter flera år som hemmafru blev mamma egenföretagare o startade en städfirma.

Det var en miljö med arbetsetik, flera helger när mina klasskamrater åkte in till stan för att roa sig så åkte jag och min bror Hans in med mamma för att städa trappor i husen precis vid Karlaplan. En av många helt oglamorösa dagar men erfarenheterna var rätt bra och ersättningen gick till familjen

Och nu, sen flera år internationell konstnär med en furstlig utbildning som grund att stå på.

Det har krävts arbete och envetenhet, framför allt känner jag tacksamhet, det är tack vare mina föräldrar och ett fungerande samhälle för alla, som den vi har här i norden.

Ibland som nu, här uppe bland trädkronorna, kan jag le åt vad Erkka Nissinen, en konstnärs kollega i vår handkerchief grupp, utryckte en gång när han steg in i min installation.

Väl inne i det stora vita rummet på Kluuvi – Helsingfors Stads Museums Galleri, sa han: ”Det är som att stiga rakt in i en stor abstrakt målning…”

Kanske det inte var menat som en komplimang utan mer som ett förvånat förklarande eller konstaterande.

Javisst, det kan vara helt vackert abstrakt men där fanns och finns även ett binärt, minimalistiskt

exakt och gränslöst språk, som jag utvecklat i många år.

Liknande som jag senare även förstod att matematikern, filosofen och vetenskapsmannen

Gottfried Wilhelm von Leibniz hade arbetat med i många år, som nuförtiden även är essentiellt i de flesta datorer

Tillvaro, det går t ex helt utmärkt att leva med en annorlunda ekonomisk budget, med tidens mått mätt. Medvetna mål, livsval, personlig förändring och försök att förbättra

Visst, finns säkert en vikingagen i mig oxå som strävar efter någon slags ära osv.

Min mor har en sägen om ambition, vem håller uppe kattens svans om inte katten själv.

Det är mycket tack vare henne som jag gjort vissa avgörande val som i förlängningen även fått fram potential. Men även många andra människor, som t ex den förfinade men något barska Jägmästaren Backman. Han kom speciellt fram under en av de många lektionerna för att granska en av mina marginal teckningar och utbrast med en vänlig glimt i ögat

med nord skånsk betoning ”du borde ju söka till högre konstnärlig utbildning”

Allt vad man hinner tänka ”över” ”under” ett par tre timmar i trädgården

men tiden är ju relativ

Jag har bott i flera länder där jag både arbetat med min konst eller studerat,

Helsingfors, St. Petersburg, Berlin och Madrid

Men mina tankar går liksom idag ofta till en fantastisk tid, storfamilj och djur på landet i Kousa – Kesälahti. Min morfar Anton Hermunen hade under många år tjänstgjort som äldre polis i Petsamo distriktet* även under kriget den tiden då Dietl och Ferdinand Schörner ledde den fronten. Kort innan pensionen, hade han tröttnat och skaffat mark för att bygga upp ett lantbruk från grunden, hus och lador, bryta upp skog för åkrar, allt. Det var en fantastisk storfamilj och otroliga veckor. Vi hoppade ned ifrån takbjälkarna i höet med kusinerna Jouko och Jorma, sprang sen ned till sjön, Jouko var allergisk o blev sängliggande i flera timmar efter en något sådant

* E. Paasilinna ISBN 951-1-07631-0.

T. Soini ISBN 951-20-5221-0. och ISBN 951-20-2683-X. M fl.

Medvetenhet om djurs medvetande, vi sköt prick med luftgevär o ökade svårighetsgraden så småningom, till svalor. Ja det är sant o ett föga smickrande minne, men de små svalorna förstod vad som hände och började attackera oss.

Om inte annat så var det en nyttig ögonöppnare, de tänkte och kommunicerade sinsemellan.

Bra att någon inte blev träffad, de var otroligt snabba, skickliga och oberäkneliga.

Vi övernattade uppe i vindsrummen, huset hade samma planritning men något större än den som förstördes i Petsamo under kriget. Huset i Kousa hade en fantastisk doft som skiftade beroende på rum och våning. Stora matrummet med den varma ugnen och vedspisen. Nybakt rågbröd, grannar som kom, satte sig och språkade.

Källaren med en sval nyans av jord och motorolja, utifrån gården förde sommarvindar fram en härlig… som jag känner igen när jag cyklar förbi hästgården här längs Tutviksvägen, en mindre kamomillväxt som doftar så fantastiskt. En förnimmelse av al, nära Kaspiska havet i norra Iran förde mig genast tillbaka till den vedvärmda bastun och träden vid Kousa sjön i Norra Karelen

…Ett lika fint men mera omvälvande minne från ett av vindssovrummet angående relativ tid är från 5-6 årsåldern. Min mor sa godnatt, jag låg under täcket o lyssnade en stund på det svaga ljudet från någon fjärran långtradare som körde förbi. Jag blev helt ställd och frågade varför väcker du mig …precis när du lagt mig för att sova? Hon förklarade och jag förstod förvånat att tiden verkligen hade stått still, hela den långa natten hade tagit ett ögonblick och nu var det morgon. Jag fick en insikt om en annan slags tidsuppfattning men även om vad ”död” kan innebära.

Vid vissa särskilda tidpunkter stannar livet upp

Nyligen kom min gymnasie vän Robert från Nyköping för att träffa mig på ett tänkvärt och fint sätt, vi samtalade några ord och han visade mig alla sina olika livsbilder på överkroppen.

Vi har tyvärr inte haft kontakt på decennier så jag var tvungen att följa upp ”drömmen”.

Det visade sig att han några få dagar tidigare hade gått ”bort” eller bättre sagt vidare.

Det var en slags avståndsverkan mellan olika tillstånd, ett extraordinärt men äkta möte mellan två verkliga individer, i en annan sfär eller i dess gränsland till vårt.

Jag har arbetat med ”liv efter liv” tudelningen ”kropp och själ” o har hittat flera bevis för det i min forskning *

T ex. varje liv, alla livshändelser är sekvenserade, så att du i efterlivet kan gå fram eller tillbaka i de/t tidigare verkliga/upplevda liven/livet ungefär som bläddra eller vända blad i en livsbok

Frågan kan vara, är det bättre att tiga om allt sådant. Vetskapen eller möjligheten är öppen för alla att upptäcka, att ”du ska leva likväl som jag”. Eller ska jag bara avslöja en del av det jag fått fram i mitt arbete? Kanske räcker det med att låta konstverken framträda med sitt språk.

* H. Grahn Hermunen. ISBN 978-91-633-0767-6

Robert Axelsson var en reflekterande och vänlig person, vi gick samma naturbruksutbildning

på en internatskola beläget på ett gods i Sörmland, det var en slottslik miljö, påkostat, lärarna var bra. Jägmästare Edvard Backman m fl. exercerade oss i många intressanta ämnen, latinska namn på växter, insekter och biotoper. Min rumsgranne Niclas Svensson, Robert, Bengtsson, Hellman och jag kopplade ofta av med kort på kvällarna eller innebandy med de andra i klassen, Klas Fornander, Tony ”Baidoff”, Lennart och orienterarna Henrik och Håkan, Frippe, Janne, Christian och Tommy samt de andra som inte var med lika ofta. Senare anslöt oxå Roger Löfgren, Anders, och Patrik Nilsson.

Robert var också med på den fina klassresan till Köpenhamn med maj-karneval i slutet av skoltiden. Det var fantastiska kamrater, jag hade arbetat ett par år efter grundskolan och var mycket studie motiverad, vilket gjorde att jag emellanåt fördjupade mig i uppgifterna, visserligen med utmärkta resultat till följd men vi tog igen det och höll kontakten i flera år,

1986 köpte vi t ex ett 1 månaders tåg kort och begav oss till London. Vi tog in på ett Youth Hostel och checkade in med passen tillsammans med Löfgren, Hjulström och Fhors.

Vi skrattade när en annan i receptionen frågade om vi verkligen hette så här?

De hade loggat in oss som Axelsson, Lofgun, Hjulstroem, Force and Grahn.

Synd att inte Hellman följde med…

Under en av London kvällarna var vi ute på en av de stora clubbarna en musiker kom då fram och presenterade sig med att de hade skivkontrakt o frågade samtidigt ifall jag spelade gitarr? Jag har en, men Robert här, han spelar riktigt bra.

Där kom en av de chanser som ibland dyker upp, men det visade sig att utseendet hade för stor vikt vid det här tillfället.

Det blev en lång innehållsrik och minnesvärd resa, via Paris vi hann även med Pamplona festivalen mm där även Ulf Backe anslöt igen. Vi hade inte sagt någon specifik tid eller mötesplats utan bara råkade på honom under en allt för tidig morgon på det stora torget. Precis när han anlänt från tåget.

-Midsommar i Vibyholm- även Nordström deltog i festligheterna +tält äventyret vid sjön.

Robert hälsade även på flera gånger i Stockholm liksom Niclas, Lennart, Mattias, Roger Löfgren, Patrik Nilsson bodde på ett praktiskt vis redan här.

En lång, fin, varm och solig dag vid Eriksdalsbadet satt Robert och jag högst upp och såg ut över all skönhet, som 2 stora leenden.

Sätter in stegen och sekatören i växthuset och låter grenarna ligga kvar till en annan dag

Måndagen fortsätter, cyklar sammantaget säkert uppemot 5 mil varje vecka. Idag via Långsjön, skogsstigarna via Gammelströmmen o Tyresö flaten sjön för att hälsa på mamma.

Hon fyllde 86 precis för en månad sen och bor nu på omsorgsboendet Villa Sköndal, en idé buren stiftelse, rätt kostsamt men de som arbetar där är motiverade.

Mamma överlevde covid, hon har varit blind i 3 år och har precis fått en titan höft eftersom hon föll ur rullstolen. Mamma har varm ishavs glöd, en otrolig förebild på många sätt.

Hur många möten har vi till?

Om ett par veckor ska vi fira födelsedag och äta glass av alla olika sorter tills det börjar komma ut ur öronen har vi sagt

Nu på biblioteket, ringde min vän och kollega författaren och poeten Rikard Larsson-Eng om konstverket vi just arbetar kring, med titeln: Fadern föds genom avkomman

Jag har varit med i ett donations program genom Karolinska institutet, där mellan 5-15% blir godkända för att bistå barnlösa och berättade glatt för Rikard att nu har även

en flicka till fötts

En annan av mina tidiga klasskamrater Keith, menar att äppelträden inte behöver klippas,

han har en poäng också där min gode vän. Jag har faktiskt även stått och beundrat hans träd o de fina frukterna.

Ja, ni kan läsa det helt bokstavligt/bildligt men även symboliskt och allegoriskt..

Lite bonus: Jag kom körande och svängde ut mot stan precis vid infartsparkeringen med alla våra järnåldersgravar under o stannade vid Gudö å övergångsstället, för en fotgängare, som vinkade till mig, som tack, nämen det är ju Ingvar Karlsson. Vår landsfader och stadsminister efter Olof Palme. Jag ser den här enastående personen ibland kliva på bussen därifrån in till stan. Han åker som vi andra. En gång hade min mor stigit på tre hållplatser senare och blivit överraskad av att möta Ingvars vakna blick, han såg det och log och nickade lite som hälsning när hon gick in och satte sig.

Senare på kvällen vid Götgatsbackens mataffär ser jag en till av våra pelare från den generationen Carl Johan de Geer i kassan framför mig, i varm jacka o blåställ.

Han hade antagligen kommit från sin ateljé för att köpa kvällstidningen, Expressen

Här är en skriven flera hundra år gammal avskeds hälsning om välgång som jag råkade på under ett besök på just Nordiska Museet för många år sen: Må edra fotspår drypa av fetma vart ni än går

Bifogat: 3 foton:

1. Pdf Konstverket – Diptyken: Fadern föds genom avkomman

2. Porträtt av oss: Henry Grahn Hermunen och Rikard Larsson-Eng till höger, min bild är tagen av Anatka Barczhewska Singer

3. Hälsning från de ekologiska äppel(s)maskarna

.

Berätta om din dag: ✏️

Min dag 24 oktober 2023

Steg upp vid halv åtta i mitt hus i Norra Sunderbyn utanför Luleå. Inte så kallt än, termometern står på plus två grader. Duschade och åt frukost, fil med flingor och en knäckebrödssmörgås med ost och grön paprika på. Packade ner lite friluftskläder som passar att ha när jag åker till stugan. Sen var det dags att ta fram kylväskan och packa ner den mat jag behöver för en-två dagar.

Packade in väskorna i bilen, tog med spadar för att kunna skotta bort snön som förmodligen ligger på bron, annars kommer jag inte in i stugan.

Innan jag styrde kosan mot Gyljen, min födelseby, åkte jag till Däckia på Storheden, för att efterdra muttrarna på mina nyligen påsatta vinterdäck.

Sen tog jag en sväng förbi OKQ8 och hämtade ut ett ”gratis födelsedagsfika” att ta med i bilen. Fyllde 69 år den tredje oktober. Det blev en stor mugg kaffe och ett wienerbröd. Tänker på min pappa som hade namnsdag igår, Sören.

Efter det var det bara att sätta sig tillrätta i bilen för en dryg timmes körning mot Överkalix. Inte så mycket trafik idag så det gick bra, man får bara se upp för ev. renar vid vägen.

Det har inte kommit så mycket snö än, bara någon dm vit snön inne bland tallarna och vägen är i stort sett bar. Härligt väder ute solen glimtar fram bakom träden. Njuter av att köra bil och lyssna på musik och diverse underhållning på radion. Ringer upp min dotter Frida, som jobbar som sjuksköterska på NKS i Stockholm. Hon vill att jag meddelar när jag åker bort, så att hon vet var jag är om något skulle hända på vägen. Hon har tom lagt in en ”spårsändarapp” i telefonen!

Hon har tjatat på mig om att gå i pension och nu tar jag ut mina sista semesterdagar som jag har kvar efter att ha arbetat 50 år som fritidspedagog. Började i Rinkeby i Stockholm 1973 och avslutar nu vid skolor i Gammelstad i Luleå. Nu har man tjänstgjort lika länge som kungen! Svårt att sluta jobba, kroppen säger att den vill vila men huvudet känns fräscht. Kommer att vikariera som timanställdlärare i en årskurs två under ht och vt 2024, kan bli mer tid om kroppen vill.

Framme vid mitt föräldrahem vid ett. Som jag trodde fick jag börja med att skotta snö från bron för att ta mig in. Gården är redan plogad för första gången denna vinter av min snälla granne. Jag kommer alltid till en uppskottad gård även om det snöat mycket.

Kom in till slut med alla väskor. Skönt att ha värmen påslagen så att man kommer till ett hus med lite värme. Ute minus sju grader och inne ca. 19 grader, så man får ta på lite kläder för att inte frysa. Satte på kylskåpet och ställde in den medhavda maten. Tog en kopp varmt kaffe, lyssnade på radion och kikade lite på mejlnytt i datorn.

Gick sen ner i källaren och tog upp tvätten från torkrummet. Tvättade en vittvätt, sängkläder mm, när jag var här för några veckor sedan. Dammtorkade alla rum på bottenvåningen och dammsög. Väntar med övervåningen till nästa gång jag kommer.

Till middag blev det ris och korvstroganoff som jag tagit med. Lite besvärligt nu på efm eftersom vattnet plötsligt försvann. Ringde grannen som berättade att kommunen gör något grävjobb med traktorer utmed väg 98, så det var bara att vänta på att vattnet skulle återkomma i kranen.

Passade på att gå ut och lasta in ved i bilen. Avverkade en del väldigt gamla, 50-60 åriga björkar som min pappa planterat runt gården när jag var liten. De hade börjat bli lite gamla, tickor växte på stammen, vilket kan innebära att de börjat ruttna inifrån. Så för att undvika att de skulle ramla på mitt eller grannens hus fick jag en snäll kamrat som arbetat i skogen att såga ner dem i ca 40 cm långa vedklabbar i våras. De ligger staplade i några vedhögar på gården och jag tar med lite varje gång jag är till stugan.

Veden lastade jag nu in i tre stora plastsäckar i bakluckan och inne i baksätet på bilen. Jag brukar ta med så mycket jag kan vid varje resa, till huset i Luleå, där vi kan elda med ved. Det är riktigt tunga vedklabbar att lasta i bilen, särskilt eftersom jag bröt min vänstra arm i våras, för andra året i rad och inte kan lyfta så tungt än. Det blir till att vara extra försiktig och använda lite knep för att få in veden i bilen. Bilen färdiglastad med ved för hemfärden i morgon, skönt.

Vattnet kom till slut efter några timmar och jag fick en chans att tvätta av mig och diska upp efter middagen.

Åldern börjar kännas i kroppen, så det var dags att vila lite i soffan med att se lite TV-serier i vardagsrummet. Drack lite te med skorpor medan jag tittade på olika program; ”Hem till gården”, ”Efter fem” för lite nyheter, ”Robinson”, ”Mickes båt” och avslutade med ”Allt för Sverige”. Sen var det verkligen dags att sova efter en lång dag så att jag orkar köra hem igen till Luleå i morgon förmiddag.

Nedtecknat av

Inga-Lill Törnkvist

Norra Sunderbyvägen 739,

954 42 Södra Sunderbyn

Berätta om din dag: ✏️

Vaknade vid kl 06:30 och gick upp och satte på mig svarta leggings och en blommig vadlång blommig klänning i stretchigt bommulsmaterial.

Jag började leta noter för vår julkonsert med Gustafskören, bl a Still, still en österrikisk sång, Jul jul, Nu tändas tusen juleljus, Stille Nacht-Silent Night-Stilla Natt, En stjerne skinner i natt, Julen är här!

Därefter var det dags att ringa gamla moster för att få inköpslista! Jag åkte till den lokala ICA butiken och handlade, skulle hämta paket i en box från posten som står utomhus en bit bort, upptäckte till min fasa att mobiltelefonen var borta…. Bara att åka tillbaka till butiken med andan i halsen. Till min stora lycka hade någon lämnat in telefonen i kassan!

Bara att åka till moster med maten då. När jag väl kommit dit behövde hon hjälp att leta vinterkläder och betala räkningar vid sin dator.

När jag äntligen blev klar åkte jag och hämtade paketet och så äntligen hem för att få mig lite till livs!

Jag skulle ringa en gammal bekant för att gratulera på födelsedagen, men numret hade upphört….. Jag sökte på hennes namn och fann att hon avlidit redan i februari, blev så ledsen över att inte ha vetat om det. Skrev ändå på hennes minnessida!

Efter ett par timmar blev det så dags att åka till Naglarby, Gustafs i Säters kommun!

Vi övar tisdagar 18:30 till 21!

Det var min tur att köra så jag hämtade två körkompisar på vägen!

När jag så vid strax innan 22 åter var hemma tog jag mig en kopp te och summerade dagen innan det var dags att krypa ner i sängen, jag läser en stund i boken Kaffe med musik av Karin Brunk Holmqvist innan jag släkte lampan och somnade!

Berätta om din dag: ✏️

Tisdag 24 oktober (sol, mulet, 4 C) Däckbyte

Sov risigt pga av att jag frös, trots varmaste duntäcket och överkastet på. Blev tvungen att gå upp mitt i natten och ta fram en extra filt. Efter frukost åkte jag till däckverkstan för att byta till vinterdäck, och råkade komma samtidigt som min särbo Sune.,. Han var redan var där i samma ärende så vi bytte några ord innan det blev min tur. Innan jag åkte från verkstan frågade jag om mina sommardäcks kondition, och han tror att de kan hålla en säsong till, men kanske inte för att köra både till Västerbotten och Skåne. Men behövs det får jag väl byta då.

Det var så trist väder ute, så jag ville inte gå ut, kallt och blåsigt. Kände mig frusen och ruggig hela dan. Det är fortfarande kallt hos mig, runt 19C, trots att elementet i arbetsrummet är varmt. Det är ju särskilt besvärligt när man sitter still så mycket som jag gör. I eftermiddags var jag kall om både händer och fötter. De domnade händerna fick jag värma under varmvattnet, och jag har varmaste stickade jackan på mig inne nu, över både linne och blus – den irländska blå i ull med huva jag hade förra hösten då jag inte ens kunde stå upp pga ryggsmärtorna. Ska ringa Lotta en trappa ner imorn och höra om hon har det likadant. Jag minns att det var problem med kyla här hos mig förrförra hösten också.

Jag trodde de var klara med elmätarbytet igår, men i 15-tiden fick jag ett SMS att de var i trappen, och 1½ min(!) senare slocknade min dator och all elen. Jag hann inte ens reagera. Snacka om kort framförhållning – det är nog rekord! Hoppas inget skadades, jag hann ju inte spara det jag höll på med (mail) och stänga av datorn propert. Jag hade som tur var lite halvvarmt kaffe i termosen, som jag kunde värma händerna på. Som tur var varade inte avstängningen särskilt länge – kanske 20 minuter.

Åkte till min ryggrehabträning på Jakobsbergs sjukhus till kl 16.30. Bra grej efter mina operationer av spinal stenos och synovialcysta i december -22, som hjälpt mig. Idag var vi bara fyra i bassängen, och det blev ett intensivt pass. Det var så skönt att komma ner i det varma vattnet (32 C), eftersom det är så kallt hemma. Efteråt åkte jag till nya Power (fd Mediamarkt) i Barkarby för att titta på deras introduktionserbjudanden, t ex en systemkamera till halva priset (Canon EOS R100 ). Jag köpte inte den, utan bara blå skrivarfärg. Upptäckte när jag kom hem att den var mkt dyrare än på Elgiganten och Clas Ohlson, så jag åker tillbaka och byter den.

Hemma igen strax före 18.30. jag hade knappt hunnit innanför dörren när min äldsta kompis Kicki ringde (vi har känt varann sen vi var 12 år och hade klassrummen bredvid varann i Avesta), och ville prata om blomsterresan till Holland i april, som vi diskuterade för nån månad sen. Jag trodde inte det var bråttom alls att bestämma nåt, men hon hade varit på seniormässan i Gävle och där fått veta av ett resebolag att folk redan börjat boka bussplatser. Jag var trött och orkade inte engagera mig, men vi pratade en stund om de länkar hon skickat, som jag inte hunnit se, och bestämde att prata vidare imorn. Tog in pelargonerna och olivträdet från balkongen – det kan bli minus inatt.

Det känns som jag håller på att få ont i halsen igen, och jag känner mig lite matt, så jag har inte återanmält oss till körminglet (och maten!) efter vår konsert med Beethovens nia på söndag. Det blir en onödig utgift på 2x 210 kr om vi betalt och jag blir dålig. Jag tror dessutom att det är för kort varsel att köpa biljetterna nu, även om det säkert blir trevligt med en körfest, och jag antagligen kommer att vara hungrig då. Jag måste åka hemifrån ca kl 14, repet börjar 15.30 och jag vet inte om vi får mackor eller nåt i pausen innan konserten, även om det bjöds på fikabröd till egen dryck på repet igår. – Det får bara inte hända att jag blir sjuk just nu, så nu måste jag vara försiktig (och gurgla mig)! Gjorde sen kvällsmat, en sallad och varm macka med kallrökt lax, och tittade lite på TV-nyheterna innan jag lade mig ca kl 23 – var jättetrött.

Jag har kollat och ser att jag fick Pneumovax i februari 2018. Man rekommenderar ny spruta för oss 65+ om det gått mer än 5 år sen sist, och den gratis för oss, så det är väl dags igen då. Jag bokar tid på vårdcentralen imorn. https://vardgivarguiden.se/kunskapsstod/smittskydd/amnesomraden/vaccination/pneumokocker-vaccinering-av-riskgrupper/

Nordiska museet vill ha in dagböcker från idag, som en 50-års uppföljning till insamlingen från 1973? Jag kanske hänger på, man har en månad på sig.

Min akvarell

Berätta om din dag: ✏️

Kära läsare i framtiden!

Den här dagen som jag nu tänker berätta om hände det väl inget speciellt i mitt liv, utan bara ungefär det samma som andra tisdagar den här hösten. Men Nordiska Museet fyller 150år, och det bör väl firas med ett brev. Jag har just läst att de gjorde en liknande insamling för 50 år sedan. Synd att jag inte uppmärksammade det då, i så fall hade jag kunnat läsa om vad jag hade för mig på den tiden. Nåväl, jag hade nog ändå inte haft tid att skriva, hade fullt upp med min familj, man och två småflickor på sex och tre år, hushåll, trädgård, småbruk med får och höns och en massa politiska uppdrag. Nu är jag 87 år och mina dagar kan vara rätt enahanda, men just den här dagen var faktiskt rätt fullspäckad.

Tisdagen den 24 oktober 2023

Klockan ringer vid halv åtta, och jag kommer ytterst motvilligt igång. Jag hade setat uppe alldeles för länge kvällen innan, först ett par TV-program som jag absolut ville se, sen kom jag på att jag borde leta på nåt bra motiv att måla av på målarcirkeln i kväll. Efter mycket sökande hittade jag till slut några halvbra foton, dels med vår egen gård, dels några andra gamla hus i Frövi som skulle passa att avbilda i akvarell. Inte riktigt nöjd, men det fick duga.

När jag kommit i kläderna och pillrat i mig blodtrycksmedicinen blev det den vanliga frukosten: En tallrik filmjölk med hemodlade svarta vinbär och musli efter eget recept, stekt ägg, apelsinjuice, en kopp kaffe med mjölk och som avslutning en liten bit brieost, det är ju så bra för tänderna.

Sen tar jag filtallriken och går ut på verandan. Där bor katten Nimrod i sin koja, han får slicka tallriken och får en skål med torrfoder och friskt vatten. Enligt myndigheterna borde han vara märkt med ett chip i örat, men eftersom vi inte äger varann får det vara, vi är bara grannar. Det har uppmärksammats en del i media att tama utekatter fångar miljontals småfåglar, men Nimrod börjar bli gammal, han sitter på trappan ibland och stirrar på fåglarna och gnisslar tänder, mer blir det inte. Nån enstaka oerfaren unge har kanske råkat illa ut, de vuxna fåglarna har lärt sig att det är djungelns lag som gäller.

Än är det gott om tid innan jag ska iväg, och det är tur. Jag blir yr och konstig och måste lägga mig en stund. Så här är det varje förmiddag, blodtrycket sjunker en stund efter frukost, jag tror att jag får för mycket blodtryckssänkande, men det tror inte min doktor, så det är bara att stå ut.

Efter en stund på rygg är jag pigg igen och kan ge mig iväg till Pappersbruksmuseet i Frövifors. Jag har kommit ihåg att sätta bilen på värmning i car-porten. Nere vid bruket är det en massa vägbyggen på gång, det ska vara nya tillfartsvägar till den nybyggda tomatodlingen, och det är fortfarande inte för kallt för asfaltering. Vid museet står grinden öppen, så jag kan köra fram till handikapparkeringen. Med visst besvär får jag fram rullatorn, den blir visst tyngre för var dag. Några av kompisarna kommer samtidigt, och vi får sällskap över bron. Gångbanan är täckt med tjocka plåtar, men järnvägsspåret bredvid börjar se fallfärdigt ut, plankorna under rälsen ser inte ut att hålla att gå på längre, man ser ån mellan springorna. Det är länge sen tågen slutade gå här.

Vid den stora vårfloden 1977 strömmade ån rakt igenom maskinhallen. Ingen trodde väl att att det skulle gå att köra maskinerna igen, men det gick faktiskt att få igång papperstillverkningen igen och köra några år till innan museet fick ta över.

På andra sidan bron ligger ”Strykjärnet”. Från början var det pappersmagasin, men nu hör det till museet. I bottenvåningen finns en ölburkssamling på 22000 burkar. Just nu är en del av montrarna flyttade åt sidan för att ge plats för den årliga Oktoberfesten. Fram i november blir det julmarknad, och då brukar det vara fullt av försäljare här. För några år sen, när jag fortfarande kunde skörda ganska mycket honung, brukade jag vara med och sälja tillsammans med biodlarföreningen, och sen har jag ibland sålt lotter för museets vänförening.

Nu ska vi upp till andra våningen, där arkivet ligger. Vi får gott och väl plats i den gamla hissen, den är gjord för tunga papperstransporter, och fungerar än, åtminstone för det mesta.

Vår studiecirkel har fått rubriken ”Minnen från Frövi”. Vi har kommit överens om att var och en utgår från sig själv och sin egen historia, och sen kan vi kanske spinna vidare. Vi jobbar alltså ganska självständigt, sen samlas vi och jämför våra fynd. Här finns mycket arkivmaterial att rota i, kommunala handlingar, bruksarkiv och gamla kartor. Dessutom släkten Grills brevsamling som museet åtagit sig att sortera. Vi delar upp oss, tre sorterar brev, två letar i arkivet efter allt de hittar om Storbo bruk, och jag och min syster fördjupar oss i vår egen släkt. Jag har ett abonnemang på ”Arkivdigital”, och har som hemläxa plockat fram uppgifter om min systers svärfar. Hon har rotat i sina garderober och kommer med några gamla foton. Vi har inte fått hit den utlovade skrivaren än, så jag tar med en del foton hem för att scanna av. Ett motiv känner jag igen, har själv knäppt bilden för många år sen och skickat som julkort, det blir utmärkt att ta med till målarkursen i kväll.

Vid fikat diskuterar vi dagens fynd och sen är det dags att skiljas åt.

På hemvägen passerar jag sommarstugeområdet där min händige granne bor permanent. Han verkar inte vara hemma, får försöka igen i morgon. Jag tänker be honom att åta sig snöskottningen i vinter, det började kännas för tungt förra vintern. Med tanke på att vi fick över 100 mm regn i augusti, och att världshaven fortfarande är onormalt varma, så kan vi mycket väl få en meter snö i januari, eller kanske ännu värre. Plogbilen brukar köra tvärs över gården, men det behövs en hel del handskottning också.

Väl hemma tar jag in posten, den kommer varannan dag, mest reklam men en och annan faktura. De flesta skickar e-faktura, men jag vill gärna ha kvar en del ”snigelpost” också, så inte Post-Nord får för sig att jag är olönsam och plockar bort lådan. Regionen skickar räkning för hjälpmedel, 65 kr per månad, ingen specifikation vad det gäller för pryl, måste ringa nästa gång de har telefontid och fråga om det handlar om den höga rullatorn som inte passade utan gick i retur direkt. Sen måste jag ringa banken och ge besked om lånet, har haft en ränta på 1,68 % i tre år, nu har jag blivit erbjuden 4,9 % i två år, det är väl bara att bita i det sura äpplet och försöka få ekonomin att gå ihop ändå.

Efter att ha pustat ut en stund plockar jag fram maten, det blir ”pling-pling-mat” idag. Resterna från söndan åker in i mikron, och kompletteras med gurka och de sista egenodlade tomaterna. Jag brukar köra i stort sett samma meny varje vecka, så slipper jag grubbla i onödan. Måndag, onsdag, fredag blir det fisk eller skaldjur, torsdag soppa, söndag och tisdag kött, och lördag ofta vegetariskt.

Siesta brukar passa bra efter maten, sen är man redo för nya tag.

Efter middagsvilan är det en stund innan jag ska iväg igen. Då passar jag på att göra mina balansövningar, det tar bara några minuter. Jag fick högerknäet opererat i juni, och det blev riktigt lyckat. Rörligheten är bra, men balansen är fortfarande dålig, så jag litar fortfarande på rullatorn. Sen bör jag promenera eller motionscykla minst en kvart om dan, men idag fuskar jag litet. Trädgårdsarbete fungerar också bra, men idag är det ingen ide att byta om till vardagskläder. Inte mycket utomhusjobb är kvar att göra, alla tomatplantor är nerklippta, vattentunnan undanställd och nu återstår bara att vinterbeskära vinrankorna, det hinns nog innan vintern kommer. Så tittar jag uppgivet på gräsmattan. Tre gånger i augusti och september har vildsvinen varit här och bökat. De två första gångerna försökte jag vända tillbaka tuvorna, men efter tredje besöket gav jag upp. Får försöka få tag på nån som fräser upp alltihop till våren. Om det inte är lönlöst! Bestarna finns ju kvar. Ibland går jag och hoppas på att den afrikanska svinpesten som har slagit till mot vildsvin i Fagersta bara ett tiotal mil härifrån ska sprida sig hit och utrota eländet, men det lär väl inte hända.

Vid halv-fem-tiden ger jag mig iväg mot bygdegården i Ullersäter. Här ligger handikapprutan alldeles runt hörnet, så jag behöver inte krångla ut rullatorn. Idag är vi åtta deltagare vid var sitt bord i samlingssalen. De flesta kör igång direkt på halvfärdiga projekt i olika tekniker. Till och med cirkelledaren har börjat skissa på ett landskap. Han brukar för det mesta ha fullt upp med att gå runt och inspirera oss andra. Jag plockar fram mina akvarellfärger och julkortet från 1998, och snart har jag fått till något som är rätt likt mitt hem. Det som inte stämmer är att numera har det växt upp en häck av fem meter höga granar intill diket. Med ett nytaget foto skulle man inte sett något av husen. Vid halvtid avbryter vi för fika. Vi pratar om att vi ska delta på ”Vinterspår” i mars. Det betyder konstutställningar över hela kommunen, och brukar dra mycket folk. Vi kommer överens om att köra igång vårterminen i februari, så vi hinner göra några fler verk innan evenemanget. Mitt vinterlandskap blir nästan klart innan det är dags att ge sig hemåt på mörka vägar.

Hemma i stugvärmen slår jag på teven och ser slutet på ”Fråga Lund”, det är vetenskap på ett humoristiskt sätt. Mindre lustigt är det program som kommer efter, Aktuellt är späckat med all världens elände: krig i Gaza, krig i Ukraina, skjutningar och sprängningar här och var i Sverige.

Vädret lovar i alla fall ett par hyfsat milda dagar innan vintern är över oss mot slutet av veckan. Jag beslutar mig för att krypa till sängs för att hinna ut tidigt och klara av det sista höstarbetet utomhus. Ett lagom svårt korsord får mig att att släppa tankarna på det som hänt under dagen, och det som kan komma i morgon. Slut på FN-dagen, God Natt.

Berätta om din dag: ✏️

Mitt namn är Ksenia. Jag är 29 år gammal. Jag kom från Ryssland och jag hade redan bott i Stockholm för ett och ett halvt år. Jag flyttade hit med min man och vår hund. Jag har precis börjat lära mig svenska och är väldigt glad att bo i Sverige.

Den dagen vaknade jag klockan 6 samtidigt med min man. Jag lagade frukost åt honom och efter den gick han till jobbet. Sedan kom jag och Eva på en promenad i skogen. Eva är min hund. Efter promenaden gjorde jag några övningar och förberedde mig för min svenskalektion. Jag studerar med en personlig lärare på nättet. Det tog 50 minuter. Vi läste nyheterna på svenska. Efter lektionen lagade jag lunch åt mig själv. Det var en banansmoothie och smörgåsar med skinka. Sedan gymmade jag hemma. Jag brukar hitta en video på YouTube och sedan upprepa efter den. På rasterna lekte jag med hunden för att den inte skulle bli uttråkad. Efteråt läste jag boken ”The Club of Incorrigible Optimists” av den franske författaren Jean-Michel Gennasy. Runt klockan 16.00 började jag laga middag. Det var pumpasoppa. När min man kom satt vi och åt och pratade om den kommande resan till Åre. Vi vill åka skidor. På kvällen såg vi en film och sedan gick på kvällspromenad med vår granne Christina och hennes hund. Christina är född och bor hela sitt liv i Sverige. Hon berättar alltid till oss om landet och svenskarna. Vi gick och la oss vid 22-tiden.

Jag och min man hamnade i Sverige på grund av kriget vilket Ryssland startade mot Ukraina. Just nu pågår ett krig mellan Israel och Palestina. Jag hoppas verkligen att alla krig i världen tar slut. Och vi kan gå hem och träffa våra föräldrar och vänner.

Så var det dagen, den 24 oktober 2023.

Vinterljus 24 oktober 2023
Fotograf: Christina Sandberg

Berätta om din dag: ✏️

FN-dagen den 24 oktober 2023

Jag vaknade klockan 8, som vanligt. Hiko och jag låg och kramades en stund, som vanligt. Han gick ner för att göra frukost. Jag låg kvar, som vanligt, och tittade ut genom det stora sovrumsfönstret. Marken låg vit och det skimrade av rimfrost i träden. Vackert! Den första snön, som ligger kvar, kom den 12 oktober. Hiko ropade att frukosten var klar, som vanligt. Vi drack te, tranbärsjuice och Proviva, åt hårda smörgåsar med ost och skinka, rostat bröd med ost, ägg och yoghurt med honung och jag med några frusna blåbär som är bra för synen. En vanlig frukost för oss.

Efter frukost läste vi Norrländskan (papperstidningen förstås). Oroliga tider i världen med krig i Ukraina och krig mellan Hamas och Israel och oroligt i Sverige med gängkriminalitet. Även lokalt är det tråkiga nyheter om utlandsfödd personal som måste sluta på äldreboendet i Harads p.g.a. vansinnig politik från vår nuvarande högerregering. Minimilönen måste vara 27 000 kr i månaden för att få stanna i Sverige. Många uppskattade arbetskamrater kan inte få den lönen och måste utvisas!

Hiko gick till Smedjan och jag bäddade och vek tvätten från igår. Jag packade ihop de FN-saker som vi skulle ha på kvällen.

Till lunch åt vi havregrynsgröt, en hårdmacka och en banan, som vanligt.

På eftermiddagen gick Hiko och jag till skolans gympasal och gjorde i ordning för det årliga firandet av FN-dagen. Vi ställde ut bord och stolar och hängde upp en stor affisch med FN-flaggan och texten ”Engagera dig för en bättre värld. Vi måste ju hoppas!

Anna-Karin, Markus och Anton, vår son, anlände och började förberedelserna för kvällens spelning.

Hiko och jag gick hem och åt middag: Rödspätta, potatismos, grönsaker och tunnbröd.

Vi duschade och bytte om till finare kläder. Jag tog på mig mina sköna svarta byxor och en mjuk ljusblå jumper.

Sedan var det dags att gå tillbaka till skolan. Hiko hade med sig kanelbullarna som han hade bakat dagen innan och jag började koka kaffe i den stora kaffekokaren. De övriga medlemmarna i Kulturföreningens styrelse kom med sina goda bakverk.

Inträdet var 60 kronor och det gav 1950 kronor till Världens barn. Fikat kostade 40 kronor och det gick till Kulturföreningens verksamhet. Musikerna spelade folkmusik, en blandning av egetproducerat och irländskt. Markus spelade nyckelharpa, Anton spelade gitarr och bas och Anna-Karin spelade gitarr och sjöng. Det blev en jättemysig kväll med härlig musik, gott fika och mycket folk.

Skolbarnen hade en utställning med arbeten om Barnkonventionen och barnen i världen.

Efter firandet hjälptes många åt att städa lokalen och 21.30 gick vi hemåt, nöjda med årets evenemang.

Vi såg ”Hemma med Ernst” i efterhand på Play medan vi drack te och åt en skorpa. Sedan var det dags för sena nyheterna med samma dystra nyheter som i morgontidningen.

Klockan hade hunnit bli 23.30 när vi gick till sängs. Vi kramades en stund innan vi pussade godnatt….som vanligt.

Christina Sandberg

Övre Svartlå 301

96198 Boden

Berätta om din dag: ✏️

S S D D (Same shit different day)

Ibland är allt så påtagligt

Det känns som en uppsprättad mardröm

En saga där mörkret tagit över

Där det åskar och blixtrar

Tät dimma och kyla

Steniga, kurviga, avvägar med inslag av djungel

En vandring i en tillintetgjord illusion

Påträngande vakuum infinner sig i givakt

Väntar på exekutionspatrullen

Ett invärtes meningslöst krig

Här finnes det ej några fula vinnare

Energitjuvsagenterna urholkar en redan så transparent relation

Tvungen att kapitulera

Behagligt nu när karikatyrer styr

Tryggt segment krackelerar

Bojad vid konsekvenserna

Kula runt ankeln och gallerfönster

En skadad intuition gör det omöjligt för det konstruktiva och blir till en obalanserad maktkamp mellan två negativa ageranden

Polariserat känslopaket i förfall

Som att ansluta den onda cirkeln vid sandlådans yttre gräns

leka eller förgås

Denna infekterade dröm vill ej släppa in mig

Berätta om din dag: ✏️

24 oktober 2023

Vaknade tidigt som vanligt men ledig från teamet, skönt för det är så djävla kallt så vill inte gå upp riktigt än. Väntar till nästa ringning kl 07.10.

Fortfarande svinkallt väntar tills 8 när jag får ta min medicin för då blir det bättre om en halv till en hel timme. Så man kan klara dagen. Trist men så är det att vara beroende.

Framemot 09 börjar jag bli människa igen. Läste lite i en bok som var lite speciell, handlade om en kvinna och pendlade mellan när hon var liten och avgudade sin 7 år äldre syster som försvann spårlöst något år efter hon gifte sig, vilket blev ett ständigt återkommande mysterium som följde huvudpersonen Maud genom så gott som hela livet, åtminstone tills hon var en bra bit över 80.

Vartefter hon blev äldre och mer och mer dement så fick man verkligen följa hennes allt mer förvirrade tillvaro, tills hon inte ens visste vem hennes dotter, eller dotterdotter var. Hon pendlade mellan dåtid och nutid, allt skrivet på ett väldigt ärligt och samtidigt förvirrat sätt.

Min syster blev dement så boken kändes väldigt viktig för mej att läsa. Kunde verkligen få en för mej viktig inblick i kvinnans liv och sätt att tänka.

Boken heter Elizabeth är försvunnen. Elizabeth var en mycket nära vän till huvudpersonen, och hon fick aldrig veta vad som hänt henne. Författaren heter Emma Healey. (Det är alltså två försvinnanden i boken.)

Boken börjar i slutet av andra världskriget, när huvudpersonen Maud är en ung flicka. En mycket rörande och fin berättelse som jag gärna rekommenderar.

Oj, plötsligt börjar klockan bli mycket, ska ju jobba idag och har lovat köpa tårtor till Fredrik som fyllde år igår, dags att dra järnet till affären. Kunde inte bestämma mej, så det blev två stubbar. En prinsess och en budapest (tror jag). Alla verkade nöjda.

Lika lyckat som vanligt på redaktionen, tiden rusar iväg och tankar och idéer studsar fram och tillbaka mellan oss i rummet, gillar verkligen våra tisdagsträffar. Diskussionerna går höga som stora vågor. Plötsligt är tiden slut och vi måste packa ihop och göra oss klara att kasta oss ut i den nu redan mörka kvällen fast klockan bara är lite efter 18.

Känner mig ganska färdig men tji den dan är inte slut än.

Hann bara hem så var jag tvungen att sticka iväg ut igen, hade ju lovat att åka och hjälpa mitt ex, som fortfarande är så illa skadad sen han halkade på en isfläck i början av året. Så det var bara att ta permon till affären och köpa lite mat och sånt, för han hade ju helt tomt och sedan åka hem till honom med allt.

Så nu först kom jag hem igen, klockan 22.30 ungefär. Nu ska jag bara beställa bilen tills imorgon bitti 07.15, sen får jag äntligen lägga mej. Hoppas att kunna sova.

Slut på 24/10-23

Eva