Berättat av Titti Knutsson

Berätta om din dag: ✏️

Den här dagen tog jag med min gamla mamma till skogen som hon älskar men inte så ofta kommer till numera. Vi gick en liten bit till en vacker sjö i ett naturreservat. Vi eldade och grillade korv, som vi gjort så många gånger förr, ända sedan jag var mycket liten. Då fanns många naturskogar kvar. Nu måste vi bege oss till reservat för att slippa produktionsskogarnas hyggen och plantager. Jag tar bara med henne till platser som har höga naturvärden. Hon har kämpat så mycket mot rovdriften. Hon behöver inte utsättas för den igen.

När vi suttit där ett tag och samtalet ebbat ut drog en flock stjärtmesar genom trädens kronor. De bär på hälsningar från min pappa som älskade de små kvicka fåglarna. En av dem tog emot honom när han dog, det är vi så säkra på som man kan vara på det obegripliga. Den satt på fönsterplåten till hans rum på hemmet där han vårdades när han slutade andas.

Mamma berättade sedan att hon nu inte längre orkar gå till parken i staden på fredagarna för att demonstrera för klimatet. Det känns som det är läge att ge upp, sa hon.

Jag kan förstå henne. Det känns ibland fullständigt hopplöst. Politikerna har fullt fokus på kulturslakt, repression, hårdare tag och NATO-medlemskap trots att klimatkrisen är här och nu och vi inte har tid med krig och våld.

På kvällen ser jag på TV en äldre kvinna som suttit som gisslan i Gaza. Hennes dotter beskrev hur modern hela sitt liv arbetat för freden. Ändå drabbas hon av detta. Mödrar och döttrar. Så starka vi är – och så lite vi har att sätta emot när den fossildrivna militärindustriella hydran biter vilt omkring sig med sina många huvuden. Mer dreglande och bindgalen än vi någonsin sett den.

Kanske känner den sig äntligen trängd? Kanske upplever vi den göra en sista desperat maktuppvisning innan den lägger sig och dör så att något annat och bättre kan växa fram? Låt oss hoppas det.

Norrköping, FN-dagen 2023.