Mitt Liv

Berättat av Thea

Berätta om din dag: ✏️

Jag vaknade i panik klockan 08:24 och insåg att jag hade försovit mig. Med snabba och irriterade steg gick jag upp ur sängen för att ta mina mediciner. Efter det somnade jag om, väntandes på att mina adhd-mediciner skulle väcka mig. Stressen över att försova mig fick mig att slänga i mig en snabb macka. Jag övervägde att hoppa över skolan för dagen, men min kropp kändes tung som bly, så jag tog ännu en dos av min medicin.

Efter 20 minuter var jag äntligen på fötter. Jag gick till badrummet och startade dagens nyheter på radion i mobilen medan jag sminkade mig. Därefter rotade jag igenom garderoben i jakt på något att ha på mig. Jag stannade en stund framför hallens spegel och bytte till en annan tröja, men jag kände mig fortfarande inte riktigt nöjd.

Jag satte solglasögonen på huvudet, snörde på mig skorna, drog på mig skinnjackan och plockade upp väskan innan jag stängde dörren bakom mig. I bilen kollade jag min mobil för att se om min tjejkompis var på väg till skolan, men när hon inte svarade antog jag att hon var hemma. Jag tackade min mamma för skjutsen innan jag gick in i skolbyggnaden.

Jag stannade vid trappan och tog ett djupt andetag innan jag besteg den med snabba steg, även om min kropp kändes som bly. Efter den sista trappan öppnade jag dörren till klassrummet och möttes av några andra elever som redan var där. De diskuterade att de skulle se en skräckfilm på estetiska lektionen imorgon, och jag undrade om det verkligen var estetiskt.

Vår lärare stapplade in, omfamnade av sina papper och en dator, och jag undrade vilken överraskning hon hade för oss.

Utvecklingssamtal – det var dagens höjdpunkt. Jag hade redan bokat in ett möte med min lärare och vise rektor, men förväntade mig inte mycket. Så snart mötet började, blev min misstanke bekräftad. Kanske hade de inte trott att jag var kapabel.

Möten som dessa förde alltid med sig en känsla av ointresse och oförståelse. De tycktes tro att jag var handlingsförlamad, dum eller korkad. Jag lämnade mötet irriterad och besviken, och återvände till klassrummet, lättnaden över att mötet var över skölja över mig.

Men sedan var det dags för mitt utvecklingssamtal. Jag kände mig fysiskt svag, insåg att jag inte hade ätit eller druckit tillräckligt. Jag följde min lärare in i ett grupprum, där hon öppnade sin dator och började läsa mina omdömen.

De flesta kommentarerna var positiva, men min frånvaro kastade en skugga över dem. Sedan kom frågan som skulle hemsöka mig: ”Har du använt dig av information på internet eller andra otillåtna hjälpmedel?” Jag försökte att vara ärlig och svarade ”nej,” men hon tvivlade på mig.

Hon gick igenom texten jag hade lämnat in och påpekade dess brister. Jag förklarade att jag behövde hjälpmedel för att navigera texten på grund av min synskada. Hon fortsatte att ifrågasätta mig och jag kämpade för att förklara att jag inte hade fuskat, trots att hon inte verkade tro på mig.

När samtalet var över, var jag helt utmattad. I bilen försökte jag hålla modet uppe, men ångesten svepte över mig som en våg. Jag ifrågasatte mig själv och tvivlade på min egen ärlighet. Tårarna rann nerför mina kinder, och gamla trauman från grundskolan återvände.

Det är en kamp att ständigt behöva förklara sig och försvara sig när man känner sig ifrågasatt och missförstådd. Jag kände mig otillräcklig och värdelös. Resten av dagen rusade förbi, och jag insåg att jag behövde en natts sömn för att återhämta mig från dagen.

Godnatt.