Berättat av Tant Agneta

Berätta om din dag: ✏️

Kära dagbok, 24 oktober, 2023, två månader till julafton.

Svårt att vakna trots rimligt tidigt i säng i går, men är man expert på att somna om så är man. Snooze från 06:50 till cirka åtta.

Tända i vedspisen, koka tevatten och läsa lite internetskvaller från mina forum och nätverk en stund i soffan, med tända ljus. Vid nio är det hög tid att börja städa och äta lunch, vännen kommer 12 och ska knyta shibari på mig.

Katten visar sig igen, hon har undvikit mig sedan jag kom hem i söndags kväll. Nu vill hon ha gos.

Dammsuga, flytta soffan, vi ska knyta framför öppna spisen. Dammsuger i köket, hallen och badrummet. Moppar golven. Städar naturligtvis toaletten också.

Måste hinna sminka mig också. Vännen vet ju att jag är transvestit, men jag känner mig inte som kvinna osminkad. Det kändes naket trots kläder förra gången. Naket på fel sätt. Vi knyter inte sexuellt. Bara som en konstform för henne och avslappning för mig. Ett av många sätt att göra shibari på.

Hinner äta lunch, kokt potatis, ett stekt ägg, en stekt korv, frästa grönsaker i andra sittningen. Läsa tidningen på läsplattan. Och precis lägga på lite läppstift innan hon knackar på dörren.

Klädsel, svarta leggings och en kort tight bomullsklänning.

Hon har fikabröd med sig, och jag vet att hon vill ha kaffe så det är redan på gång, ska bara pressas.

Vi fikar en stund, jag berättar om min resa med RFSL senior till Helsingfors och Tom of Finland-utställningen på Nationalgalleriet Kiasma, mitt publika samtal med diakonen på Svenska kyrkans mötesplats i en kommun några mil bort, och radiointervjun med anledning av 18 oktober 1979, och resan … och att de som bjöd upp till dans på färjan hem från Finland var de finska kvinnorna.

Hon ska hem och överraska sin make med ett teaterbesök i Göteborg till kvällen, det låter jättetrevligt. Själv har jag inte varit på teater sedan i januari. Men det stämmer inte, jag var på teater i augusti också.

Vi pratar lite om vilken sorts knyt jag vill ha, mjukt mysigt, eller lite hårdare? Som fortfarande nybörjare så vill jag ha något mitt emellan. Jag rullar ut ett liggunderlag framför brasan, tänder ljus, väljer en spellista med klassisk musik och sätter mig i skräddarställning och lämnar över min frihet en stund.

Människor i min generation, och även yngre, men framför allt äldre, minns hur det var att stå i kö, på systembolaget, posten, banken, i affären, hos frisören … ja, i stort sett överallt. Många upplevde det som jobbigt, att vara fången. Andra lärde sig att ta vara på den stunden och slappna av. Jag är fången här tillfälligt, det kommer att gå över. Vilar i det.

Det är samma med repen. Jag blir bunden i en mer eller mindre obekväm position, hur hårt är en överenskommelse. Det tar en stund att knyta, och hon kollar hela tiden att det är bra, inga nerver ikläm, lossar lite, justerar, drar åt, låter repen finna vägen över kroppen. Vi är mest tysta. Jag njuter av att bli berörd, omhållen. Som ensam transperson är det inte ofta man får villkorslösa kramar utan baktanke, bara omtanke.

När jag sitter ordentligt fast får jag sitta och slappna av en stund innan hon börjar lossa repen. Proceduren går baklänges och hon håller emot så jag inte ramlar.

Efter toalettbesök börjar vi med nästa del, jag ska ligga på mage. Vännen börjar runt magen och jag skojar och säger att jag skulle behöva en korsett, och hon gör en repkorsett runt magen och ett harnesk medan jag står upp. Sedan lägger jag mig på mage och får händerna knutna ungefär vid öronen, så de ”svävar fritt”. Hon binder upp benen och jag blir liggande och får vila en stund i orörligt läge. När det är dags att knyta upp är det lagom tid, händerna är precis på väg att börja domna när hon lossar repen.

Hon håller om mig i sked när jag får landa. Dropen kan komma idag, om några dagar, eller inte alls. Förra gången kände jag inget, men det vet man inte förrän efteråt. Vännen räknar repen och säger att jag haft 48 meter rep om mig. Repen är ju alltid dubbla, så 24 meter insnörd. Vi lovar att höras av i morgon för att kolla dropen, och lovar att det blir fler knyt.

Att släppa hem någon och bli bunden till total hjälplöshet kräver ett oerhört förtroende. Endast hennes man vet att hon är hos mig och knyter.

Vi kramas och vinkar hej då. Jag hälsar till maken och önskar dem en trevlig kväll på teatern. Jag går in och sätter mig i soffan och landar. Sitter kanske en timme.

Tisdagar är min löp-dag, så även torsdag och söndag, men nu har det inte blivit något på en vecka, så jag frågar några online-vänner om jag ska ut och springa eller inte. Springa blir första svaret, så det blir en kort runda i skogen på 3 km, sedan avsminkning och till slut ett dopp i sjön innan jag lagar kvällsmat. Kokt potatis, sill, värmda grönsaker.

En stund online för att administrera ett onlineforum på Discord som jag är ägare till. Vi bestämmer oss för att inte kasta ut medlemmar som inte varit aktiva på en månad. Inte än.

Till slut är klockan mycket och det är dags att leta upp tandborsten och sängen. En tisdag är till ända. Inte som alla andra tisdagar, bara lite annorlunda. På ett bra sätt.

Öppnar fönstret, smörjer in händerna, släcker och drar upp täcket till näsan.

Godnatt.