Berättat av Steff

Berätta om din dag: ✏️

Den här dagen blev inte alls som jag tänkt mig! Jag hade föreställt mig att mitt dagboksinlägg till Nordiska museets insamling skulle handla om vad jag gör på jobbet, men istället ligger jag hemma och är sjuk!

Jag hade ett sånt roligt uppdrag idag, tillsammans med två kollegor skulle jag hålla i en förmiddag för elever på Latinskolan här i Malmö. Latinskolan är en gymnasieskola och de har alltid ett ambitiöst program för sina elever på FN-dagen den 24 oktober. Vårt bidrag skulle handla om mål 11, hållbara städer och samhällen, då jag och mina kollegor jobbar med de här frågorna till vardags på stadsbyggnadskontoret i Malmö stad.

Jag såg fram emot den här förmiddagen, jag tycker FN-dagen är en viktig dag, speciellt i oroliga tider som dessa. Men som sagt, här ligger jag i sjuksängen och tycker synd om mig själv istället och mina kollegor får klara sig själva. Jag får skicka ett meddelande till dem senare och fråga hur det gick.

Vem är då jag som skriver detta?

Jag är kvinna och har nyss fyllt 50 år. Gift med min man sedan 12 år tillbaka och vi har en son som är 13 år gammal. Vi bor i ett gult tegelradhus i östra Malmö, granne med Inre Ringvägen, Östra kyrkogården och Bulltofta friluftsområde.

Jag är utbildad journalist men arbetade bara 5 år i yrket innan jag sadlade om till kommunikatör. Mediebranschen är speciell och jag orkade inte med de korta 11-månadersanställningarna (för att man inte skulle bli inlasad).

Jag fick mitt livs första fasta anställning vid 37 års ålder. Då anställdes jag som informatör, som det hette då, på stadsbyggnadskontoret i Malmö stad. Där är jag kvar ännu men jag har bytt uppdrag några gånger. Först var jag som sagt informatör, sen blev jag kommunikationschef och nu är jag en så kallad strateg.

Jag fnissar lite när jag skriver detta för strateg låter så tjusigt men i kommunen är det en hitte-på-titel som brukar ges till före detta chefer. Sådana som mig alltså, haha 😀

Jag lämnade mitt chefsuppdrag 2018 efter 5 ganska slitsamma år och är väldigt nöjd med det. Idag har jag, trots min fåniga titel, ett av förvaltningens viktigaste uppdrag – jag jobbar med att involvera Malmöborna i stadsbyggnadskontorets planeringsprocesser!

All planering och byggande i Sverige styrs av PBL, plan- och bygglagen, som är en av våra mest demokratiska lagar. PBL garanterar insyn och möjligheter för medborgarna att komma med synpunkter på det som planeras. Sedan några år tillbaka är också Barnkonventionen svensk lag, vilket gör att vi som stadsbyggnadskontor inte kan nöja oss med att lyssna på vuxna Malmöbor utan också måste anstränga oss för att ta in barn och ungas perspektiv på det som planeras. Med detta jobbar jag och det är ett fantastiskt roligt jobb!

Blotta tanken på att jag får vara med och se till så att barn och unga som växer upp i Malmö får kunskap om hur de kan vara med och påverka i sin stad ger mig rysningar. Kalla mig gärna idealist, för jag känner mig sannerligen som en!

Men nu halkade jag iväg på en liten utvikning. Jag skulle ju berätta om “Min dag”, inte “Mitt livs historia”. Tillbaka till sjuksängen här på andra våningen i vårt lilla radhus, blott 94 kvadratmeter, och byggt på 1950:talet. Kök, vardagsrum och gästtoalett på entrévåningen och två sovrum, badrum och ett litet arbetsrum på ovanvåningen. Källaren är vår välsignelse, där nere har vi tvättstuga, ett sorts tv-rum eller allrum, ett extra sovrum (dock utan fönster) och förvaring av allehanda bra-och-ha-grejer som inte ryms på de två andra våningarna.

Jag är inte sjukare än att jag kunde masa mig upp imorse och koka havregrynsgröt med blåbär till sonen innan han cyklade iväg till skolan. I vanliga fall kokar han sin gröt själv men när mammsen är hemma lägger han huvudet på sned och påstår “att gröten blir så mycket godare om jag gör den åt honom”. Haha, han är inte dum den lille gossen.

Förmiddagen spenderade jag snörvlandes framför datorn i arbetsrummet. En av mina hobbies är släktforskning och att bläddra i inskannade kyrkoböcker är en lagom ansträngande syssla för en förkyld tjänsteperson i kommunen. Sveriges folkbokföring är fantastisk, tänk att jag sitta hemma i mitt arbetsrum i Malmö i oktober 2023 och bläddra i husförhörslängden från Vätö församling, utanför Norrtälje, där min mormors mormors mormors mor Margareta Persdotter föddes 1788. Det är 235 år sedan! Tanken svindlar verkligen.

När min mormors mormor Viktoria föddes år 1887 hade Nordiska museet existerat i några år och när den monumentala byggnaden på Djurgården stod klar år 1907 hade Viktoria hunnit fylla 20 år, flyttat till Stockholm och precis fått sitt första barn. Dottern Greta är min mormors mamma. Först året därpå gifte Viktoria sig med Gretas pappa Magnus, vilket säkert betraktades som en skandal på den tiden. I födelseboken står dottern Greta som oäkta, men med en notering om när hon blev legal, det vill säga datumet som föräldrarna gifte sig. Kanske fanns det nån skvallertant som tvivlade på om Magnus verkligen var Gretas pappa, då hon ju är född utom äktenskapet, men eftersom jag även DNA-testat min mamma och fått flera matchningar på nu levande ättlingar till Magnus syskon så kan jag bekräfta att så var fallet.

1907 bodde Viktoria och lilla Greta på Grevgatan 53, i närheten av Karlaplan, och kanske hörde Viktoria talas om invigningen av Nordisk museet i juni det året – eller så hade hon fullt upp med den nyfödda Greta som bara var två månader gammal då. Historien får kött och blod när den vävs ihop med personer i ens eget släktträd. Hade jag inte suttit och skrivit den här texten samtidigt som jag släktforskat hade jag nog inte reflekterat över hur nära Nordiska museet Viktoria och lilla Greta bodde. Och hade jag bott på Grevgatan 53 med en liten bebis hade jag definitivt tagit barnvagnspromenader ut på Djurgården. Men hade hon tid med det? Fanns det ens barnvagnar på den tiden? Och om det fanns, hade hon råd med en sån? Oj, nu blev det en liten utvikning igen, det är så lätt att låta tangenterna fara iväg.

Vid 12-tiden mikrade jag en låda med kyckling och tomatkokt matvete, det är rester från gårdagens middag. Till det åt jag en sallad bestående av stekt spenat, belugalinser, rödlök och brysselkål. Jag tycker vi ska äta nyttig mat och försöker se till så det blir så men ibland efter en lång arbetsdag tryter orken och då tröstar jag mig med att korv med bröd också är mat. Speciellt om det är korv som vi fått från min svärfar som är jägare. Han skjuter vildsvin och lämnar till ett slakteri som gör korv på köttet. De korvarna blir man verkligen mätt på.

Efter lunchen började jag plocka undan lite inför att städaren ska komma. Vi utnyttjar det så kallade RUT-avdraget och har städhjälp varannan onsdag. Det är underbart, jag älskar att ha städhjälp! Tidigare var det ett ständigt trätoämne mellan min man och mig då vi har helt olika syn på hemmets skötsel. Nu köper vi oss fria från de grälen, tack gudskelov.

Jag passade på att starta en tvättmaskin med sonens träningskläder också, han ska iväg på Halloween-orientering ikväll men sist han var ute och orienterade gick han ned sig i ett kärr så kläderna luktar verkligen inte gott. Egentligen skulle jag också orientera ikväll men jag får nog nöja mig med en promenad på grund av förkylningen.

Sonen och jag är nyfrälsta orienterare och går en nybörjarkurs tillsammans. Vi fick upp ögonen för orientering i somras när vi tittade på sändningarna från orienterings-VM från Tjeckien på tv och sen testade vi att vara med på en parkorientering här i Malmö. Parkorientering är korta och enkla banor som alla kan vara med på och vi tyckte det var riktigt roligt. För några veckor sedan sprang vi vår första riktiga tävling, Hedjakten på Revingehed utanför Lund, och det var både kul och utmanande. Jag kan inte påstå att jag har några ljusa minnen från när vi orienterade i skolan men nu tycker jag det är mycket roligare, det är som att lösa rebusar springandes runt i skogen, haha.

Kläder ja, här hemma går jag mest klädd i mjukisbrallor och t-shirt. När jag är på jobbet är utstyrseln något prydligare (men fortfarande bekväm), tex byxor och tröja eller en blus. Dresscoden i kommunen är ju tack och lov inte så krävande, vilket passar mig utmärkt, jag är verkligen inte modeintresserad. Men nu måste jag ner i tvättstugan och hänga upp träningskläderna så de hinner torka tills vi ska iväg ikväll. Men dom är ju av sånt där syntetmaterial så det brukar gå fort.

Jag sätter inte på Studio 1 som jag brukar på eftermiddagarna. Jag som alltid varit storkonsument av nyheter: morgontidning (gärna både Sydsvenskan och Svenska Dagbladet), Studio 1 och Rapport har varit obligatoriska varje dag. Nu orkar jag varken lyssna eller titta på nyheterna längre. Jag bläddrar igenom Sydsvenskan på paddan men hoppar över första delen med omvärlden och riksnyheterna och läser bara de lokala nyheterna från Malmö. Jag kan inte ta in mer elände, jag samlar på positiva nyheter istället och senaste tiden har jag hittat två guldkorn!

Ett reportage handlade om hur socialtjänsten i Malmö stad och Region Skåne samarbetar för att motverka rykten och felaktiga påståenden om omhändertagande av barn. Man har anställt särskilda dialog-socialarbetare som i samverkan med civilsamhället arbetar uppsökande för att berätta om vad socialtjänsten gör och inte gör, vilken hjälp man som förälder kan få och att de flesta insatserna är frivilliga. Inte ens 1 av 100 orosanmälningar leder till omhändertagande av barn. Jag blir glad när socialtjänsten ställer om och anpassar efter hur verkligheten ser ut. Att prata med en riktig människa, i en trygg miljö som förklarar hur något funkar på ett språk man förstår och där man har möjlighet att ställa frågor är alltid mycket mer förtroendeingivande än information som förmedlas via medierna. Vi behöver värna och återuppbygga tilliten för vårt samhälles institutioner. Det är på den vårt välstånd vilar.

Ett annat positivt reportage som jag hittat senaste tiden handlar om hur lärare i Malmös skolor får gå en fördjupande kurs om bakgrunden till Israel-Palestina-konflikten. I kursen ingår en studieresa till Israel och Palestina och där lärarna fått träffa både israeliska bosättare, passerat gränsen till Västbanken och träffat statlösa palestinier i ett flyktingläger. Allt för att bättre kunna förstå och hantera olika perspektiv på konflikten när diskussionerna uppstår i klassrummet. Det är ett faktum att världen har flyttat till Sverige. Vi har under de 150 år som Nordiska museet funnits gått från att ha varit ett homogent utvandrarland som människor lämnade på grund av svält, dåliga framtidsutsikter och trångsynthet till ett heterogent invandrarland. Och att förbereda lärarna på att hantera världen i sina klassrum, på ett så här konkret och handfast sätt, tycker jag är ett oerhört bra initiativ.

Införandet av dialog-socialarbetare och fördjupningskursen för lärare i Israel-Palestina-konflikten är exempel som gör mig stolt över att arbeta i offentlig sektor. Vi är många medarbetare som varje timme, varje dag, gnetar på i våra uppdrag för att Sverige ska vara ett bra land att växa upp i, bo och leva i. Vardagshjältarna får sällan någon uppmärksamhet, ofta är det det spektakulära och avvikande som lyfts fram, för så funkar medielogiken. Men jag vill härmed slå ett slag för det trägna linjearbetet i kommunerna, regionerna och staten! Och apropå det så får jag nog ta och höra av mig till mina kollegor och fråga hur det gick på Latinskolan. Skriver ett meddelande på Messenger till den ene. Hon svarar direkt, det gick bra! Kul att höra, då har vi ytterligare 30 medborgare som vet hur de ska gå tillväga för att påverka den byggda miljön i Malmö!

När jag jobbade på Aftonbladet i min ungdom slog en av nattcheferna fast att “det som inte går att säga på 1300 tecken är inte värt att säga”. Han hade nog fått dåndimpen av den här texten. Jag tror faktiskt att den till och med är för lång för en understreckare i Svenska Dagbladet. Låt mig se hur många tecken jag randat ihop…

Herregud, över 10 000 tecken! Dags att ta farväl av den 24 oktober 2023, solong från sjukstugan i Malmö!