Berättat av Noel Sjöberg

Berätta om din dag: ✏️

Efter en natt med en del uppvaknanden som jag lyckligtvis snabbt somnat om vid vaknar jag av att alarmet jag ställt på min iPhone X går vid 08:00. Jag rullar upp min rullgardin fortfarande liggandes i sängen och kämpar med den en liten stund då den är trasig och brukar rulla ner av sig själv ett antal gånger innan den ordentligt fastnar.

Utanför fönstret ser jag hur den gyllene soluppgången öven Albyberget lyser upp de numera mest orangea träden, som fortfarande har många löv.

Mitt sovrum är egentligen matsalsdelen av köket i ett punkthus i Alby Centrum, en miljonprogramsbyggnad, med byggnadsår 1972. Jag har satt upp en gardin mellan köket och matsalsdelen, och det är ett ganska trivsamt rum på cirka 8kvm. Lägenheten är en tvåa på 68kvm som jag bor i med min bästa vän.

Jag sitter i sängen ett tag och vapear med öppet fönster, nått som jag gör alldeles för mycket egentligen, och märker att min campbells dvärghamster Tiramisu är vaken. Hans bur är ett IKEA detolf vitrinskåp liggandes på rygg, som står i min stora IKEA Kallax hylla vid foten av sängen. Nästintill alla mina möbler kommer från IKEA har jag insett, men mycket av det är second hand.

Jag öppnar Twitter, som egentligen numera heter X, men det är det ju ingen som faktiskt kallar det. Min ’för dig’ tab är fylld med nya fruktansvärda nyheter från Gaza, som sedan 7de Oktober blivit bombat med så många bomber att det uppgår till kraften av en 1/4 atombomb av Israel som ockuperar området sen över ett decennium tillbaka. 5000 människor, hälften barn, döda. 1.4 miljoner har tvångsförflyttats, sjukhus och skolor har bombats och journalister från runtom i världen har även de blivit dödade. Varje dag hör man om ett nytt krigsbrott, och det som händer klassas av många, inklusive mig själv, som folkmord. En rad krigsbrott. Människorna i Gaza förnekas vatten, elektricitet, mat och bränsle av Israel. Israel säger att de inte har någon skyldighet att förse Gaza med dessa, något som också under internationell lag är inkorrekt. De bestraffar Gazas folk, palestinierna, för de krigsbrott som gruppen Hamas begått den 7de Oktober. Kollektiv bestraffning. Det känns alltigenom hemskt att bevittna de videor och foton som kommer från Gaza.

08:40 bestämmer jag mig för att gå upp ur sängen och klä på mig, samt att mata Tiramisu och ge honom nytt vatten.

Jag tar på mig gårdagens kläder som ännu inte riktigt gjort sitt. Först hade jag tänkt att ändå byta dem, men jag inser snabbt att det inte finns så många valmöjligheter då jag inte hunnit tvätta på en månad. På söndag har jag äntligen nästa tvättid nere i den gemensamma källartvättstugan. Det blir en röd-svart flannelskjorta men bara kragen sticker ut under tjocktröjan från HM som jag tar på mig ovanpå. Den är svart uppepå och vit nedan och det står Tokyo på den. Jag har haft den sen jag var ungefär 14 år, men den passar och är hel och ren så jag fortsätter använda den. Sen tar jag på mig ett par ganska punkiga byxor i rött tartantyg som jag fått av min mamma.

När jag går genom köket mot badrummet passar jag på att packa min frukost (en energidricka (powerking) en jordgubbsproteinshake (propud), och en lussebulle (det är egentligen alldeles för tidigt för att äta lussebullar, men jag hade inte råd med pirogerna på affären så det fick bli så)) samt min lunch. Jag ser att Shania tagit sin lunch, så hon har redan gått hemifrån.

Efter toabesöket går jag raskt och klär på mig ytterkläderna, en svart denim jacka med fodring och mina låga doktor martensskor. Får ett whatsapp meddelande från en av mina bästa vänner, Polat som är från Turkiet och bor i Istanbul, som jag svarar på när jag går mot tunnelbanan. Efter några minuter är jag vid spärrarna, och blippar mitt fortfarande relativt nya gröna sl-kort. Jag har precis missat en tunnelbana, men nästa kommer om 10 min, och jag blir i tid till universitetet ändå.

På tunnelbanan äter jag min frukost och fortsätter titta där jag lämnade av på avsnitt 76 av Critical Roles tredje kampanj. Det är en grupp röstskådespelare i Los Angel som spelar dungeons and dragons tillsammans. Vid Liljeholmen går jag av för att byta till tunnelbanan som går mot Mörby Centrum istället för Ropsten, via Tekniska Högskolan dit jag ska. Jag går andra året av fem på arkitektlinjen vid kungliga tekniska högskolan.

10:05 börjar min första föreläsning för dagen. ”Efterkrigstidens kritik av modernismen” med föreläsare Helena Mattsson. Jag har intensivvecka i arkitekturhistoria. Kl. 10:47 tar vi rast till 11:00. Jag går ut och sätter mig och vapear igen. På vägen ut ser jag postern i foajen som någon satt upp bland andra notiser om mestadels det som pågår i sektionen och på campus. Rubriken lyder ”Folkmord i Gaza”. Dödssiffrorna är redan fel med över 1000 liv trots att den bara suttit uppe i några dagar.

Snart efter att jag satt mig kommer min före detta studiokamrat Kamila ut för att ta en cigarrett, och vi börjar prata lite om delgenomgången förra veckan. Vår årskamrat Daniel ansluter sig några minuter senare. Idag fyller han år. 10:59 går vi tillbaka in mot föreläsningen.

Efter föreläsningens slut tar vi lunch. Jag sätter mig uppe på ritsalen på plan 4 och äter min ugnspannkaka kall, med råkostsallad bredvid. Jag tittar vidare på Critical Role. Blir avbruten en liten stund av Alexander, en annan student i årskursen över mig som likt jag är aktiv inom sektionen. Han letar efter sektionens kassör Klara, som jag sett under föreläsningen men inte sedan dess. Vi pratar kort om mitt projekt.

Tänker på lunchen om den motion som Sverigedemokraterna nyligen lagt fram, där de vill förbjuda all form av transvård fram till 25 års ålder. Jag blir rädd av all transfobi som jag ser i världen. Både här men även till exempel i USA. Jag är själv trans. Utvecklingen i världen tynger på mig.

13:00 börjar andra föreläsningen för dagen, ”Postmodernismen” av Sven-Olov Wallenstein, en professor inom filosofi som gästföreläser från Södertörns Högskola. Jag bestämmer mig för att teckna en perspektivskiss av mitt projekt samtidigt som jag lyssnar, och tiden går mycket snabbare än jag trott. Efter en kort rast 13:45 börjar föreläsningen 14:00 igen och vid 15:10 är den slut, och jag har precis blivit färdig med min teckning.

Ett kort möte på ritsalsplan med min grupp (vi har ett kort grupprojekt till kursen) senare tar jag mig mot tunnelbanan igen för hemfärd. Jag byter till tåget mot Norsborg på Östermalmstorg, och tittar vidare på det sista av mitt avsnitt. Klockan 16 går mitt alarm på telefonen som påminner mig om att jag själv ska spela dungeons and dragons inatt.

Jag spelar 2-3 dagar i veckan, onsdagar mellan 00:30-03:30 med ett gäng nordamerikaner, lördagar 20:00-23:00 som spelledare med bland annat Polat och den tredje av mina bästa vänner, Jesper samt en grupp personer från runtom i världen (Polat från Turkiet, Jesper här i Sverige, Daiya i Nederländerna, Robbe i Belgien och Cristin från Idaho i USA som även är spelledare i onsdagsspelen) och till sist varannan söndag där Robbe är spelledare, och hans syster Luna är med, samt även Polat och Shania.

När avsnittet är slut tittar jag upp, och ser kvällssolen skina genom träden när tåget rullar in på Vårby Gårds tunnelbanestation. Långt borta på horisonten hade jag vanligtvis kunnat skymta bostäderna på Albyberget, men tyvärr står en ung man i vägen framför tunnelbanedörren denna gång.

Väl hemma i Alby igen går jag raskt över torget mot Vivo. Det heter egentligen Alby Matrebellen nu, men när jag växte upp här var det Vivo, och jag antar att jag inte riktigt vill släppa det barndomsminnet. Jag virrar runt riktigt länge där inne, för jag hade inte tänkt på middagen alls. Det hela hade varit mycket lättare om Shania inte var vegetarian, men men.

Tillslut landar jag i att jag ska göra bön-quesadillas till middag. 254kr landar det hela på, men då ingår även några till powerkings och övrigt till morgondagens frukost. Trots att det snart gått 3 månader har Shania, som till hösten börjat på föreskolelärarprogrammet på Stockholms Universitet, inte fått sitt CSN ännu, så jag står för allt just nu. Får 12052kr i studiebidrag och lån. Min hyra är 7284kr, så det är stramt.

Jag försöker att inte tänka på pengar för mycket, men känner ändå en jävlans ångest inför resten av året. Hoppas verkligen att hennes CSN kommer imorgon. Just nu är hon nästan 30.000kr i skuld till mig men när väl CSN kommer borde hon kunna betala tillbaka nästan allt.

Jag sätter mig utanför porten och vapear lite. En ambulanshelikopter flyger förbi, och en stor flock fåglar skräms upp till himlen. Jag tänker på de texter som Nordiska Museet samlat in år 1973 som jag läst igårkväll. Det slår mig fortfarande hur likt världsläget var då. Energikris, och krig involverande Israel i mellanöstern.

Jag är först hem, och möts i hallen av Shanias katt Oskar. Han är 14 år gammal, pensionerad från Stockholms Katthem (vilket innebär att de betalar hans försäkring och veterinärkostnader) och har bland annat artros och njursvikt, men han mår mycket bättre nu än när han kom till oss. Han var så undernärd då att man kunde se hans ryggrad, men nu känner man den inte ens när man klappar honom. Vi hoppas att veterinären ska säga att han mår bättre även invändigt när han är där nästa månad.

Jag ställer matvarorna i köket, noga med att inte släppa in Oskar (han får inte vara här inne för Tiramisus skull) och går vidare in i mitt rum för att ta av mig Tokyo-tjocktröjan. Först då inser jag att jag hela vägen hem haft min skisspenna fäst i kragen på den. ADHDen slår till igen. Jag smsar Shania för att kolla när hon är hemma så jag vet när jag ska börja steka middagen. Bestämmer mig vid cirka 17:15 för att iallafall börja göra bönröran som är fyllningen. Tänker först ställa in matlådorna från lunchen i diskmaskinen, men inser att vi glömt att sätta på den igår kväll. Matlådorna får ligga i slasken tills imorgon istället. Slänger även proteinshakes flaskan och inser att det är överfullt i soppkorgen, men orkar inte ta tag i det.

Jag har en del diagnoser. ADHD, autism, långvarig depression, generellt ångestsyndrom och en ätstörning som jag visserligen inte har aktiva problem med längre, men det tankesättet blir man liksom aldrig fullt frisk från. Orken är det ständiga problemet. Det är knappt att jag orkar med skolan och de nödvändigaste vardagssysslorna. Shania har fler diagnoser än mig och är även fysiskt kroniskt sjuk, så vi har det tufft. Men utan CSN hade jag inte överlevt så man jobbar på. Jag vill verkligen bli arkitekt. I tidiga November har jag äntligen min första tid på ADHD programmet. Har väntar sen December förra året då jag fick min ADHD och autism diagnos. Klarade mig ganska okej innan dess sett utifrån, men det har aldrig riktigt känns så inuti, så det var skönt att få ett svar på vad som gjorde att jag kände mig så utanför och utbränd hela tiden.

Shania skriver att hon har träff med kandidaturen. Hon har gått med i festeriet på lärarsektionen på SU, alltså de som håller i deras bar, och kommer inte hem förens vid 20. Då bör jag redan sova. Det måste jag för att kunna spela dungeons and dragons och ändå klara nästa dag. Brukar sova i två pass, cirka 19-00 och sedan ungefär 04-08, så blir det ändå 8-9 timmar sömn en tidig dag. Vi börjar som tur är aldrig tidigare än kl 9 på universitetet. Ibland måste jag dock skippa om det är något särskilt eller om jag inte lyckas somna i tid, men det visste Cristin om när hon frågade om jag ville vara med, så det är aldrig något problem. Bara synd när man missar.

Dungeons and dragons är ett av mina så kallade specialintressen, alltså ett intresse som en person med autism brinner särskilt för. Det är därför som jag spelar det så pass ofta trots att jag inte har så mycket annan ork i vardagen; det är en av de få sakerna som gör mig riktigt glad, men det bästa är nog ändå de vännerna jag fått runtom i världen. I Maj var jag i Istanbul och hälsade på Polat, och i början av September var Daiya här hos oss och hälsade på.

17:30 börjar jag äntligen med maten. Jag blev distraherad av skrivandet.

Jag glömmer nästan att ha i löken i mixen med bönor, majs, spenat, koriander och chili-lime kryddmix från santa maria. Bestämmer mig för att först slänga skräpet och möts åter igen av sopptunnan. Inser att nu är det fan ohållbart och det borde gjorts för flera dagar sen så jag bemödar mig att i alla fall ta ut den gamla påsen, knyta den, ställa den i hallen, och sätta i en ny.

Brukar inte berätta för folk om den orklöshet jag känner inför de minsta sysslorna. De brukar inte förstå, man upplevs snarare som svår att bemöta.

Inser när jag ska steka quesedillasen att tortillabröden jag köpt är något för stora för stekpannan, jag hoppas det går bra ändå. Inser att det nog räcker med en quesedilla på grund av att de är så stora. Dessutom så glömde jag löken ändå. Oh well.

Jag äter ensam medan jag kollar på youtube. Blev ganska bra ändå för att vara första gången som jag gör quesadillas. Hade lite för mycket fyllningen i men annars bra.

Går och borstar tänderna och tar min ångestmedicin, som även är insomningsmedicin. Scrollar twitter igen. Får se en video på ett mycket ungt barn som blivit uppsprängd i Gaza. Det är svårt att sätta känslan i ord. Jag har bestämt mig för att gå i en demonstrationsmarsch på lördag. Jag måste göra Något. Även om det inte är mycket.

Bäddar mig till sängs 19:00 för att vakna igen vid midnatt. Så slutar den 24de Oktober 2023 för mig. Jag önskar att den var trevligare, men det är svårt att se det goda i världen just nu. Bland krig och folkmord och transfobi och de baksteg som Sverige tagit angående miljön under det senaste året sedan valet och med en regering som regerar enbart på grund av att de valt att samarbeta med Sverigedemokraterna som har sin grund i nazismen. Jag försöker så gott jag kan, och hoppas på det bästa, för alla människor.