Mitt Liv

Berättat av Masrgareta Callersten Brunell

Berätta om din dag: ✏️

Min dag – 24 oktober 2023

På förmiddagen upptäcker jag (via ett mail), att man kan berätta om sin dag till Nordiska museet. Härligt, då får jag utlopp för min skrivarlust. Jag har redan ett flertal skrivprojekt på gång. Och höll just på att skriva ett långt brev till min kusin på Öland. Men nu börjar jag skriva om denna dag, den 24 oktober 2023.

Minns när jag skrev om en dag, 14 maj, för jättemånga år sedan, till Nordiska museet. Jag har inte kvar det och minns inte vilket år eller vad jag skrev om den dagen mer än att det var en fånge som hade flytt från fängelset. Han hette något på U.

Denna dag.

Det är FN-dagen och jag funderar över vad FN egentligen gör nu för tiden. Förr hyste vi väl hopp att FN skulle kunna lösa krig och konflikter. Nu är världen mörkare än någonsin, med kriget i Ukraina, det som händer i Ghaza/Israel. För att inte tala om svenska sprängningar och gängskjutningar. Och klimatkrisen, eller snarere klimatkatasrofen.

Till morgonteet vid köksbordet, läser vi på nätet om en fartygs-olycka utanför Tyskland, där en av båtarna har sjunkit, och en masskrock (150 bilar) uanför New Orleans.

Så dyster världen är därute, medan vi dricker vårt te och äter våra smörgåsar och lyssnar på läkande musik på radions P2.

Jag har en knäckesmörgås med skivade bananer och en mjuk fralla med ost.

Utanför köksfönstret flammar lönnarna i gult och orange på berget upp mot Masthugget. Det är verkligen fint med färgerna i den ganska gråa dagen. Det är + 9 grader och blåser inte.

Min man U. ger sig iväg till kollektivverkstan nere vid Klippan i Göteborg för att bränna sina senaste keramikalster. Idag måste han passa en gasolugn. Måtte det bli lyckade skålar – de ska vara med på den utställning han och jag ska ha på ett Galleri (Galleri 20, Kungsten, Göteborg) om en vecka. Jag ska ställa ut mina fria broderier.

För fem år ställde vi ut på samma galleri och däremellan på olika bibliotek.

Jag tror detta blir mina sista utställning. Jag gör inte så många nya broderier nu, har alltför många uppe på vinden. Det är lättare att sälja skålar eller ge bort i present. Broderier har ingen funktion. Men jag har redan fått sålt två broderier innan utställningen, vilket piggar upp mig.

Jag hade duschat innan frukosten, tagit min ögonsalva (mot ögonlocksinflammation) och cortisonspray mot nästäthet. Nu har jag tagit det i flera veckor men behandlingen verkar inte hjälpa. Är det här med näsan ett ålderstecken? När jag tar upp min näsduk och torkar näsan som samtidigt som den är tät, känns rinnig (låter som en paradox), ser jag min mor framför mig (det är 10 år sedan hon dog, 99 år). Hon gjorde likadant.

Jag ska tvätta. Vi har flera fina tvättstugor i vår hus (bostadsrättsförening med 120 lägenheter). Man kan boka två tvättstugor samtidigt och därmed köra fyra tvättmaskiner, ha tillgång till två torktumlare och två torkrum.

I hissen upp från tvättstugan möter jag en granne. Han berättar om sina ögon och jag om mina. Det är väl så det är att vara gammal (vi är båda 80+).

På väg från tvättstugan hade jag tittat i postfacket och överraskande nog fanns där post redan klockan 11.30.

Posten brukar oftast komma sent på eftermiddagen och bara varannan dag. Ibland tar brev väldigt lång tid, upp till 5 dagar.

Idag fanns där ett brev från min vän B. i Stockholm. Hennes brev är handskrivna och mina datorskrivna (men med vanlig post, frimärkena kostar 15 kronor nu).

I många år har vi utbytt brev och träffas någon gång om året. Nu har vi en period, när det blir ett brev i veckan, ganska långa brev.

Bland posten finns också tidningen Pax från Svenska Freds och skiljedomsföreningen som jag är med i. Och så Göteborgs-Symfonikernas tidning Podiet om novembers konserter. Där min man har abonnemang vissa onsdagar, men vi ska även gå på några konserter utöver dessa, på fredag Verdi´s Requiem.

Jag planerar lite inför höstlovsveckan, då sonen G. och hans barn,

L. 13 och E. 11, som är våra yngsta barnbarn, från Västmanland, ska komma hit. Då vi hoppas de kan träffa familjerna här i Göteborg, med de tre barnbarnsbarnen, som är 6, 4 och 2 år).

Det är stort glapp mellan våra barnbarn (mellan den äldsta som är 31 och E. som alltså är 11, finns fem i olika åldrar).

Vad ska vi äta när de kommer? De har alltid så god mat. Sushi kan vi bjuda på en kväll. Något som de här barnen tyckt om sedan de var ganska små.

Men som jag inte är så förtjust i. Jag får ta något annat.

Vad ska vi ha för mat idag? Det är min tur att bestämma och laga.

Jag hittar några fiskbitar i frysen. Det är panerad torsk. Vi brukar aldrig ha sådan fisk, påminner om fiskpinnarna på 70-talet när mina killar var små. Och förstår inte riktigt inköpet av dem (det var inte jag). Det är väl inte så nyttigt.

Vi borde köpa mer färsk fisk i den fina fiskaffären på Karl Johansgatan. Där köper vi ofta räkor på fredagarna. Ganska ofta har vi vegetariska rätter. Igår var det kycklinggryta.

På fiskpaketet står recept på en sås: Creme fraiche, rödlök, äpple och dill. Låter ganska gott, men då får vi inhandla rödlök och dill. Äpplen har vi fått av en fd granne. De står ute på balkongen.

Maken har t o m gjort en burk äppelmos, som jag tänker ha till min lunchgröt istället för den vanliga rårörda lingonsylten (köpt).

Ska hänga tvätt, men den som tvättade innan mig, har inte tagit ner sin tvätt trots att det gått över hens tid. Eftersom vi bokar via datorn, vet man inte (får inte veta) vem det är. Få se när jag kommer ner nästa gång, om den är borta. Annars får jag ta ner det och lägga i en tvättkorg. Och försöka låta bli att bli irriterad.

Tvättstugor lär vara en plats som lätt sätter igång en del irritation. Dock har vi inte sett några ilskna lappar i våra tvättstugor.

Min man kommer tursamt hem från verkstan i lagom tid för hjälpa mig att dra lakan. När vi gör det, minns jag när jag var barn och fick hjälpa till att dra lakan, innan de skulle manglas.

Nu för tiden är det inte många som manglar, inte alla i de yngre generationerna vet vad mangel är.

Bland tvätten finns den hemvävda fina kökshandduken, som vi fått av vår 103-åriga vän. Så sent som i våras (2023) köpte vi en nyvävd matta av henne.

För några år sedan broderade jag på en kasserad mangelduk. Där jag

bl a skrev (broderad skrift), att jag önskade kunna släta ut mitt skrynkliga ansikte. Men nu har jag läst att människor utan rynkor är ganska slätstrukna, så jag försöker bortse från rynkorna.

Men släta och nymanglade lakan tycker jag om, och till och med de vuxna barnbarnen minns hur skönt det kändes att krypa ner i sängen hos oss med de nymanglade lakanen, när de bodde över hos oss när de var barn.

Så får jag ett mail från en god vän, som undrar om vi ska ses på café om ett par veckor. Som de pensionärer vi är, måste vi ibland boka in långt i förväg. Vi bestämmer ett datum. Skriver in det i min almanacka.

Jag tycker egentligen bäst om spontana träffar, men det går inte alltid. I morgon ska vi träffa vänner på lunch ute på restaurang. De har försökt vid två tillfällen med spontan inbjudan, men just då har det inte passat.

Efter tvätten lägger jag mig och vilar. Ryggen. Jag har inte gjort mina övningar idag. Igår var jag på cirkelgympa. Men övningarna hemma, de som jag fått av en fysioterapeut, är lätta att glömma bort.

Syftet att stärka ryggmusklerna så att ryggen inte blir så trött när jag stått mycket.

Ska jag börja läsa i den bok som min man hämtade åt mig på biblioteket på vägen hem från verkstan? Lotta Olsons Jag som är kvar, den bok hon skrev sedan hennes man, författaren Ulf Nilsson dog. En av hans underbara barnböcker är Godnatt, Herr Muffin.

Det finns två skrivande Lotta Olsson, en i DN, och så denna. Lite förvirrande.

En annan bok, som jag läser alltsedan i somras, är Abraham Vergheses The Convenant of water. Den är drygt 700 sidor och på svår engelska. Den enda av hans böcker som finns på svenska är Skära för sten, som kom ut för c:a 10 år sedan.

Läst ett par andra av honom på engelska, men det tar tid. Och denna tjocka, som skildrar en familj i Indien under en 70-årsperiod, har jag läst i omgångar. Den ska komma ut på svenska. Så ibland tar jag någon mer lättläst emellan.

Det är fortfarande grått utanför sovrumsföntret. Stilla i träden. Det är så ovanligt efter de många och häftiga höststormarna.

Vi åker iväg på ett ärende, förbi Slottskogen, förbi Sahlgrenska.

Alla höstfärger. På hemvägen hamnar vi i bilköer.

Vägarbeten och byggen. Byggandet av Västlänken (tågtunnel) som stänger av stora områden av Göteborg, och hus som har har rivits på grund av detta.

Att åka bil i Göteborg nu för tiden är rätt olämpligt och vi gör det inte så ofta. Oftast går det enklare med spårvagn och med gratis åkning för pensionärer vissa tider på dagen, är det en klar fördel.

På flera ställen i stan vajar svenska flaggan och FN-flaggan.

Min man kommer hem efter att ha handlat på Hemköp, bla det som jag behöver till creme-fraiche-såsen till fisken.

Så nu är det dags att sätta igång med maten.

Så hör vi på nyheterna, att Turkiets Erdogan sagt ja till Sveriges ansökan om NATO-medlemskap och från Israel kräver man FN:s general-sekreterares avgång. På FN-dagen.

”Att ingå i en militärallians som inkluderar odemokratiska stater och vilar på kärnvapen gör inte Sverige starkare” (ur Pax).

Mörkret har fallit utanför våra fönster. På söndag växlar vi om till sommartid, och det blir mörkare ännu tidigare.

Vi stänger av TV:n – antingen är det de mörka nyheterna som blir ännu mörkare, eller är det konstiga lekprogram där någon röstas ut, eller någon gifter sig utan att ha sett personen ifråga.

Jo, naturligtvis finns det några mer sevärda och seriösa program, men nu mår jag bättre av klassisk musik och att sticka färdigt min kofta som jag började tidigt i höstas. Den behöver snart vara klar – när det blir allt kallare.

Är det ett strutsbeteende?