Berättat av Marie-Louise Lagheim

Berätta om din dag: ✏️

Tisdag den 24/10 vaknar jag vid 8-tiden av kaffedoften som tränger in genom den stängda sovrumsdörren. Per är uppe tidigare och ordnar med frukosten. Fil (Onaka), tinade hallon, banan, rostade solrosfrön, valnötter, russin, müsli, bröd från bageriet Épi, ost, salami och marmelad. Och juicen som Per pressar av apelsiner och nektariner varje morgon.

Jag stiger upp och drar upp rullgardinen och tittar ut över den lilla radhusträdgården på baksidan. Vi flyttade hit från Runda vägen för två år sedan, då var längan med de sju husen på Sofiagatan nybyggda och trädgården bara gräsmatta förutom ett litet äppelträd. Jag var osäker på hur jag skulle trivas med en så liten plätt till trädgård men flytten från det stora huset från 1926 var nödvändig, det var alltför mycket renovering som behövde göras där. Nu har vi fyllt vår lilla plätt med perennplantering, rosor, fruktträd och litet grönsaksland. Vi flyttade till Gävle från Stockholm (Resarö) för sex år sedan eftersom två av mina döttrar och tre barnbarn bodde här.

Jag går ut i badrummet, tvättar mig och klär mig. Vit långärmad T-shirt, gråblå ylletröja med kort ärm, yllekofta i samma färg, långkalsonger och svarta jeans. Och halsbandet från Picassomuseet i Barcelona, det med fyrkanter i olika färger trätt på ett tunt svart band.

Vi brukar sitta vid frukosten en god stund, läsa Dagens Nyheter, ETC och lokala Arbetarbladet. Senaste veckan har vi varit rätt sura över att DN först uteblivit och en annan dag kommit med 3-4 tidningar samtidigt. Per ringde och fick veta att vi från oktober inte kommer att få tidningen med budet på morgonen utan med posten, dvs 3 gånger ena veckan och 2 gånger andra veckan. Detta eftersom vi, enligt DN, inte bor i centrala Gävle. Vi tycker att vi bor mitt i stan. Jag skrev ett mycket upprört mail till chefredaktören Peter Wolodarski. Nu har vi skaffat varsin läsplatta för att läsa tidningen på den. Man vänjer sig nog.

Min mellandotter Telli har gått till jobbet. Hon bor hos oss varannan vecka när hon jobbar på Gävle sjukhus. Varannan vecka jobbar hon hemifrån, dvs från Hammarstrand där hon, sambon och de två barnen bor sedan ett år.

Nyheterna upptas av Israels bombningar av civila i Gaza för att ”slå ut Hamas en gång för alla”. Detta är ett svar på den palestinska gruppen Hamas fruktansvärda attack mot ett par kibbutzer i Israel där oskyldiga dödades den 7/10. Det här har lett till en ökad polarisering där judar i Israel som tidigare varit kritiska till regeringen Netanjahu och den utvidgade bosättningen av Västbanken och förtrycket av palestinier, nu kan säga att de inte rörs i ryggen av att barn dödas i Gaza. Och att palestinier i Europa och Sverige demonstrerat till stöd för Hamas angrepp på kvinnor och barn i kibbutzerna.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, var nyanserad och klok när han fördömde Hamas fruktansvärda attack på kibbutzerna men också påpekade att detta inte skedde i ett vakuum och att man måste se hur palestinierna levt i decennier av ockupation och förtryck. Trots hans fördömande av attacken blev reaktionen från Israels FN-ambassadör ett krav på Guterres avgång som generalsekreterare.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina pågår sedan 24/2 förra året men har kommit i skymundan för Israel-Gaza-kriget. Det ökade gängvåldet har nu spillt över på släktingar till kriminella, även avlägset släkt, någon gång inte släkt men bara med samma efternamn som en gängmedlem. En 16-åring har dömts för 3 mord på två dagar. Barn som dödar, hur ska man förstå det? Vår högerregering (Moderaterna, liberalerna, kristdemokraterna) med stöd av högerextrema Sverigedemokraterna vill ha hårdare tag, fängelse för barn och längre straff. Andra röster pekar på att vi försummat barn till invandrare, att vi inte värnat om bra skolor i förorterna, att vi helt enkelt struntat i hur det är i förorterna med hög arbetslöshet, dåliga kunskaper i svenska och hur det svenska samhället fungerar etc och att man måste satsa på det förebyggande arbetet.

Jag går ut och sätter ned några lökar i jorden, narcisser, tulpaner, scilla. Det är trångt bland alla rötter från växterna som redan står där, och kallt om fingrarna.

Sedan blandar jag smeten till ugnspannkakan som barnbarnen ska få när de kommer efter skolan. Det blir keso, lingonsylt och rivna morötter till. Varje tisdag är de hos oss på eftermiddagen. Kl 14:30 hämtar jag Evy som går i trean i Sofiaskolan tvärs över gatan från vårt hus. Hon är på fritids där hon sitter bredvid kompisen Miranda och ritar enhörningar och regnbågar. Strax efter kommer Ejvind som går i femman på samma skola.

När vi har ätit och pratat går Ejvind hem för att göra läxor och spela fotboll med en kompis. Evy, Per och jag spelar vändtia. Andra tisdagar händer det att vi bakar. Evy visar hur hon kan gå ned i spagat och split, hon är väldigt vig. Jag följer Evy hem vid 17:45. De bor nära.

Sedan kommer Telli hem och får resten av ugnspannkakan. Vi sitter och pratar. Per är på möte med Reformisterna, de som strävar efter att driva Socialdemokraterna åt vänster, för ett mer jämlikt samhälle. Ojämlikheten i Sverige har ökat mest i Europa de senaste decennierna. Man har tagit bort de skatter som bidrog till en jämnare fördelning t.ex förmögenhetsskatt, arvskatt mm.

Jag duschar och går till sängs ganska tidigt, Per också. Vi pratar och läser. Vi är båda med i en bokcirkel som just nu läser Steve Sem Sandbergs ”Oceanen” om Jean-Jacques Rousseaus tid på flykt. Per läser också Kjell Westös ”Skymning 41” som utspelar sig i Finland 1941 och jag läser Stig Dagermans ”Tysk höst” som han skrev under en reportageresa i Tyskland efter andra världskriget 1946.