Berättat av Marianne

Berätta om din dag: ✏️

Jag hade svårt att vakna av alarmet på mobilen, igen. Min ambition kvällen innan hade varit att gå upp vid 6:30 för att hjälpa min sambo att väcka barnen och göra dem klara för skolan. Det lyckades jag inte med. Sedan jag blev sjukskriven för stressymptom har jag fallit in i dåliga sömnvanor vilket innebär att jag har gått och lagt mig kl 3-4 på natten och vaknat kl 11-12 på dagen. Jag inbillar mig alltid att jag ska lyckas gå upp tidigt, trots sömnbrist, bara jag ställer alarmet. Vad brukar man säga om folk som upprepar samma beteende om och om igen och förväntar sig ett annorlunda resultat?

Efter att jag ”snoozat” några gånger fortsatte jag att sova tills sambon väckte mig. Då hade barnen redan hunnit vara på skolan ett par timmar. Sambon och jag satte oss i köket och åt några rostmackor. Jag var ganska tystlåten och satt i mina egna tankar. Efter att ha gått in i väggen en dryg månad tidigare skulle jag nu ha ett möte på TEAMS med chefen, dennes HR-stöd och min psykolog från vårdcentralen. Vi behövde diskutera min återgång i arbete. Mötet var inte förrän kl 16 men redan nu gav tanken på detta mig hjärtklappningar och ångest.

Efter min mycket sena ”frukost” satte jag mig i vardagsrumssoffan medan sambon gick in i sovrummet för att jobba. Han jobbar hemifrån de flesta dagarna, sedan Corona-utbrottet, och hade det inte varit så vet jag inte hur vi hade fått ihop livspusslet. Han drar ett stort lass då jag nu är sjukskriven för stress och tidigare även varit långtidssjukskriven pga bröstcancer. Jag oroar mig ibland för att det ska bli för mycket för honom också.

Hursomhelst, jag satt i vardagsrumssoffan och försökte skingra mina tankar med hjälp av mitt virkningsprojekt; en neonrosa ”cropped” meshtröja. Om den ska sluta över eller under bysten har jag inte bestämt än.

Jag funderade på att göra några varv på mitt senaste stickningsprojekt också men kände att jag inte hade tillräckligt fokus för tillfället. Stressen har, bland annat, gjort mig hjärntrött och glömsk.

Efter ett par varv på meshtröjan kände jag att min ångest inför det kommande mötet och tanken på att återvända till jobbet blev för mycket och att någonting mer än virkning krävdes för att lugna mina nerver. Jag ringde då till min syster och frågade om jag fick komma förbi och ”chilla” hos henne. Hon bor i samma bostadsområde som mig och är också sjukskriven (pga sviter efter cancer i magen). Det visade sig att vår gamle far, som bor på samma gård i bostadsområdet som mig, precis hade kommit till min syster, så jag gick ner för backen för att göra dem sällskap.

Min äldste systerson var hemma och ville genast visa upp sina egenpåhittade ”Pokemons” som han hade i sitt ritblock. Jag bad honom vänta tills jag hjälpt hans mamma att bära in kaffet och mandelkubbarna och när allt var på plats fick han göra sin genomgång av bilder och berättande. Han är väldigt kreativ och jag försökte visa så stort engagemang som jag kunde.

Efter fikan hann jag, min syster och vår far sitta och prata om ditten och datten. Vi pratade om den kommande begravningen av min sambos mamma men även om betydligt lättsammare ämnen så som något TV-program som pappa hade sett och engelska ord för grupper av djur (t.ex. murder of crows, school of fish…). Under tiden som vi pratade satt jag och virkade.

En alltför kort stund senare var jag tvungen att återvända hem för att hinna delta i rehab-mötet. Jag fick med mig några kläder som mina barn skulle få låna av kusinerna och som de kunde använda på begravningen.

Väl hemma satte jag mig vid datorn och förberedde mig inför mötet. Jag var tydligt påverkad av stress redan innan mötet men det blev bra till slut ändå. Jag var nöjd med de beslut som fattades. Mötet drog dock ut på tiden. Sambon skulle egentligen ha åkt till sin pappa för att hjälpa honom att betala räkningar på nätet och jag skulle ha fixat middag till barnen och mig. Istället fick räkningarna vänta till en annan dag och sambon gick ner till torget och köpte pizza. Priserna hade gått upp igen, berättade han när han kom tillbaka.

Jag vet inte hur lång vägen tillbaka kommer att vara och jag vet inte om jag kommer att stanna kvar i förskolläraryrket men jag är i alla fall glad och tacksam över att ha en stöttande och kärleksfull sambo. Blivande make, om man ska vara noga. Vi förlovade oss för en dryg månad sedan, efter 18 år tillsammans. Han friade till mig när jag befann mig på botten. Men då finns det bara ett håll som det kan gå åt i vårt fortsatta liv tillsammans.