Berättat av Maria

Berätta om din dag: ✏️

Det här är inte en speciell dag, det är en dag mitt bland alla andra dagar. Det är tisdag.

Klockan är ungefär kvart i åtta. Jag har väckt min sjuåring, gett honom havregryn, kräm och mjölk och låtit honom lyssna på kylskåpsradion. Det är en ritual vi har, han tycker att podden är rolig och jag tycker att de tar upp svåra ämnen på ett fint sätt, det är en bra kompromiss. Det börjar bli ont om frukost hemma och jag har ont om pengar, men lön kommer imorgon. Jag har hunnit gå igenom allt jag behöver ordna med när den kommer. Varma tröjor till liten, vantar till mig, mat och pynt till halloween, för barnet vill fira, möbler till sovrummet som fortfarande är kalt trots att det var ett par år sedan jag flyttade in. Jag känner mig ändå privilegierad som kan försörja mig själv och ett barn varannan vecka på en inkomst, även om det är knapert ibland. Egentligen är det inte knapert, jag har mitt buffertkonto och mitt långtidssparkonto, men jag är nervös med ekonomi. Växer inte sparandet har jag en gnagande oro att jag inte kommer att klara mig.

Vi går tillsammans till skolan. Det är krispigt kallt i luften. Sonen pratar konstant under tiden om sina hittepåspel, jag lyssnar och svarar på tilltal medan jag har försöker att inte tänka på jobbet för mycket. Det går fort att lämna av honom, han traskar mot ingången med sin ryggsäck, jag skyndar till bussen. Jag vet att han kommer att ha det bra där idag, han trivs i skolan.

Arbetet är ganska belastade. Jag är sjuksköterska på en mottagning. Jag tog jobbet för att jag kunde förhandla om mina arbetstider, när jag har barnvecka jobbar jag 6,5 timmar, när jag inte har barn jobbar jag 8-9 timmar/dag. Barnet får kortare dagar och jag slipper förlora så mycket inkomst. För det mesta ansvarar jag för rådgivning, vilket innebär snabb kontakt med kring ett sextiotal människor om dagen. Det är tungt mentalt att möta så mycket lidande, men kollegorna är bra. Just idag har jag tid avsatt till ett projekt som jag leder, som innebär att ta fram nya rutiner. Det är roligt, det ger energi till de mer monotona arbetsuppgifterna, men det innebär också en del tankearbete och research på obetald tid. Jag borde inte jobba gratis så där, jag blir så mentalt urlakad på fritiden, men jag har svårt att låta bli. En dag någon gång i framtiden skulle jag jag arbeta med kvalitetsarbete, ledarskap eller vårdutveckling, det skadar inte att kunna skriva projektledare på mitt CV. Jag sitter i möte på eftermiddagen, mötet går bra och jag unnar mig en chokladbit efteråt. Jag har druckit fler koppar kaffe än jag kan räkna, hjärtat rusar lite.

Jag stämplar nästan ut i tid. Min cykel är trasig, så jag kommer ut i den krispiga höstluften och skyndar mot busshållplatsen. Träden har blivit vackert röda och gula, jag älskar hösten. Jag ringer min pojkvän på vägen. Vi bor inte ihop, ingen av oss vill ha det så, men jag kryper ihop i famnen av hans röst och känner mig liten och omhändertagen en stund. Ibland tänker jag att det är så besvärligt att alltid sakna någon. När jag har mitt barn på mina barnveckor saknar jag min pojkvän, när barnet är hos sin pappa saknar jag barnet. Samtidigt har jag det bästa av två världar, och att sakna är att älska. Jag tänker på det när jag skakar fram i bussen, på väg till mitt barns skola, hur lyckligt lottad jag egentligen är.

Småpratar med en mamma till sonens kompis i hallen. Hon tycker om min ide om ett litet kompisfirande till halloween och ska kika på om hennes son kan komma. Jag har velat ordna något litet för det lilla pojkgänget ett tag, jag är tacksam för hans fina vänner. Akademiskt är mitt barn långt före de andra i klassen, men det han har lärt sig socialt och emotionellt sedan skolstart är tack vare kompisarna. De är grabbiga i sina intressen, men otroligt fina med varandra. Sonen upptäcker mig medan jag pratar och slänger sig om min midja, det lyser i ögonen om honom, han pladdrar glatt om dagen. Jag stryker honom över nacken och ser till att han klär på sig. Det sticker i hjärtat att hans varma tröja är lite för kort. Måste köpa fler varma tröjor åt honom! Hans vän ser besviket på mig, men hindrar mig inte, det är jag tacksam över. Jag har pratat allvar om att pojkarna inte kan samarbeta för att göra det så svårt som möjligt att hämta. Jag är stolt över sonen, så varm inuti, han har haft det svårare än de flesta med sin autism, men han är rasande intelligent och har lyckats skaffa vänner trots att han var sen i social och emotionell utveckling. Jag och pappan har lyckats samarbeta efter separationen. Jag har arbetat med att belöna försök till förhandling, köpt faktaböcker om känslor och vänskap, involverat honom i sin egen uppfostran så att han kan sätta ord på vad han behöver när det gäller gränser och behov. Jag beundrar min son lite. Han är så klok och lätt att resonera med. Lite grann är jag stolt över mitt föräldraskap också. Jag har inte varit perfekt alltid som förälder, när jag bodde med pappan var jag väldigt sliten, men jag har blivit bättre och bättre som mamma efter att jag flyttade ut.

Hemma diskar jag, lagar mat, slänger ihop en deg till matbröd under tiden så att vi har bröd till frukost och småpratar med min pojkvän i telefon under tiden. I hjärnan strukturerar jag dels upp mitt arbetsprojekt och dels förbereder mentalt för vad som behövs för att fira halloween. Det är pynt som ska köpas, läskigt fikabröd ska bakas, utklädnad ska köpas, pumpor karvas ut och jag har några dagar på mig. Sonen pysslar med något i vardagsrummet under tiden. Jag tror att han tittar på Youtube på sin surfplatta. Egentligen tycker jag att han är för liten för att göra det själv, men jag vet att hans kompisar tittar på klipp utan förälder, och barnen tävlar internt om otäcka saker de har sett med lysande ögon, det hör väl till i det lilla gänget. Jag har tittat och sett att det inte är alltför läskiga saker de tittar på, det är mest tecknade historier om spel de spelar, men vi har en dialog om det. Jag tror att det är så man får tänka med sociala media, prata med barnen och uppmuntra dialog om vad de är med om digitalt. Jag tror att man får igen det sedan när de blir äldre, om de är vana att man pratar säkerhet och vad man ser på internet. Efter maten ordnar jag med brödet och tittar till sonen. Han har börjat rita istället, en massa monster, han vill ha hjälp att rita ett grönt skelett med lysande röda ögon, så jag gör mitt bästa till hans förtjusning och går in till mitt köksarbete sedan. Efter en stund kommer han in och visar och berättar vad han har ritat. Det är rofyllt, även om mina tankar fortfarande smattrar med efterarbete och förarbete för framtiden. Han går tillbaka och det slamrar med pennor mot skrivbordet i vardagsrummet, liten är inne i sin egen värld.

Efter att brödet är på gallret och jag har spelat spelet som det visade sig att sonen ritade är jag trött, fysiskt och mentalt. Hjärnan har gått snabbt hela dagen. Kanske skulle jag också kvala in för en diagnos. Det finns ingen broms i min maskin, det finns bara gas och tvärstopp, och nu är bränslet slut. Jag slår på barnprogram och lägger upp benen i divansoffan, tröstar mig med att barnet också är trött efter en lång dag och behöver ta igen sig mentalt. Katten lägger sig på min mage och spinner. Vi äter kvällssmörgås, det nybakta brödet smälter nästan i munnen på mig. Katten får smaka lite ost. Jag slöchattar lite med en vän, skryter om att jag har bakat.

Jag nattar min pojke. Vi läser ur Harry Potter. Han är trött men glad, har lite svårt att ligga stilla. Efteråt håller jag om honom och berättar om när jag själv var barn. Jag fick alltid somna ensam då och var ofta rädd, en gång frågade jag mamma om jag fick somna på hennes arm. Jag fick det den gången. Jag minns känslan av att vara inkapslad i total värme och trygghet och hur fort och gott jag somnade. Jag berättar för mitt barn att jag bestämde mig för att mitt eget barn skulle ha möjlighet till den känslan utan att behöva be om det. Han pussar mig på armen och vi säger att vi älskar varandra. De små självlysande stjärnorna som jag har satt fast i taket lyser över oss. Det kanske är jag som är inkapslad i total trygghet nu? Barnet kommer inte att vilja somna med mig för alltid, jag tar vara på den här tiden, för tiden går för fort.

Jag går upp, blundar igen för hur kalt sovrummet ser ut fortfarande utan byrå eller nattduksbord (måste köpa denna månad, mitt barn förtjänar hemtrevnad) tar min egen sömntablett och väntar in tröttheten. Imorgon är det onsdag, det kommer lön och jag måste vila inför en ny dag av smattrande tankar. Det är att balansera på en lina, att inte bli utbränd igen, det var länge sedan jag hade ro att läsa en bok, men det ska nog gå det här också, för att det måste. Och jag är lyckligt lottad, och privilegierad.