Berättat av Lars Löfgren

Berätta om din dag: ✏️

MIN DAG DEN 24 OKTOBER 2023.

Fv.Styresmannen Lars Löfgren berättar.

En vanlig måndag. Och en alldeles speciell dag, en födelsedag. Det stora vackra Nordiska museet på Djurgården fyller 150 år. Firandet börjar tidigt.Det gäller att stiga upp i god tid. Jag går som vanligt ut på balkongen här på Stora Sjötullen Övre, längst ut på Blockhusudden på Djurgården, där solen stiger upp över inloppet till Stockholm och den lilla vackra fyren vakar över blandningen av salt och sött. Höstfärgerna sprakar och skyarna rör sig snabbt.Idyllen kvävs av förskräckelsen för kriget på Gazaremsan.Ukraina finns hela tiden som något jag hör som fördröjda hjärtslag. Jag är riddare av Jaroslav den Vises Orden, han som gifte sig med Olof Sjötkonungs dotter Ingegerd, numera den heliga Anna av Kiev.Sverige är del i Ukrainas ursprung, närmare än vad vi själva förstår. En ny dag, trots allt. Vi måste iväg för att vara på muséet redan klockan nio. Muséets medarbetare är alltid morgontidiga, flitiga som ekorrana över Stora porten, de som samlar och sparar. Om en kvart kommer kulturministern Parisa Liljestrand för det originella jubileumsfirandet, då hon tillsammans med styresmannen Sanne Houby-Nielsen skall inviga den nya hissen mellan Stora hallen och översta våningen och den magnifika jubileumsbron över Kröningsläktaren med sjöutsikt österut och en blick mot Gustaf Vasa, han som valdes till kung för 500 år sedan. En kvartett sjunger svenska sånger och vältaligheten flödar från styrmannen och kulturministern, två unga kvinnor som med entusiasm leder sina stora kulturinstitutioner. Minnena från min tid som styresman kommer när jag går omkring på muséet.Minnena glömmer oss inte. Jag hade ansvaret för 125-års jubileet. Vi presenterade då den stora boken Nordiska museet 125 år, Sveriges Radios symfoniorkester kom och gav konsert och Stora salen, som är 18 meter längre än Uppsala domkyrka, fylldes under dagen av glada besökare. När jag efter 12 år som Dramatenchef bestämde mig för att sluta tillfrågades jag om jag ville bli chef för Guthrieteatern i Minneapolis i USA. Samtidigt hörde Thorbjörn Fälldin av sig: -Du ska inte till USA. Du ska till Nordiska museet.

Det blev en rolig och arbetsam tid med stora utställningar, iscensättningar på Julita, Svindersvik och Tyresö slott för att visa liv ocn levnad på dessa platser. Allt i teatermannen Arthur Haselius anda. Ja, han var en teaterman från de första tablåerna i nyöppnade Skandinavisk-etnografiska samlingen i hyrda lokaler på Drottninggatan 71A, till stora fester med spektakel för att

samla pengar till den nya museibyggnaden. Härinne finns en teatral känsla med stora och små scener som öppnar sig för åskådarna; därute är NK:s skyltfönster en inspiration av Hazelius tableaux vivants, så som Love Almqvist improviserade fram dem. Men under 125-årsjubileet insåg jag att Nordiska muséet numera satte sitt ljus under ena skäppo. Med sina breda kunskapsytor är muséet något mycket mer än en samling folkminnen. Jag skrev och redigerade därför en ny guide för museet med rubriken Nordiska museet – Sveriges Nationalmuseum för kulturhistoria. Nu är jag 88 år och förstår att det kanske bara är bra att vårt museum inte är färdigdefinierat. Då kan vi med nyfikenhet se framåt. När jag lämnade Dramaten och utsågs till Styresman för Nordiska museet ställde Svenska Dagbladets kulturedaktör frågan: – Vad är det för skillnad på en teater och ett museum? Jag hörde mig själv svara spontant: – En teater är en evighet i ögonblicket. Ett museum är ett ögonblick i evigheten.