Berättat av Kerstin Lu

Berätta om din dag: ✏️

Jag som skriver heter Kerstin. Jag är född i svensktalande delen av Finland, uppvuxen i Västergötland och bor sedan många år i Järfälla utanför Stockholm. Jag är pensionär sedan ett par år och änka sedan ett halvår.

Eftersom jag numera inte har några arbetstider att passa, sover jag i vanliga fall tills jag vaknar. Det brukar vara vid halvåtta-åttatiden.

Men den 24 oktober 2023 är ingen vanlig dag. Jag har klockan på väckning redan 05:55 för att hinna med mitt morgonpass på yogamattan innan jag ska i väg. Passet inleds med 8 qigongrörelser som jag lärt mig av en kinesiska som bor i Jakobsberg. Sen följer lite styrke- och rörlighetsövningar som jag tycker känns sköna och nyttiga för kroppen. Efter knappa 20 minuter avslutar jag programmet med en solhälsning. När jag duschat klär jag på mig; mörka jeans och puderrosa stickad tröja.

Jag förbereder frukost åt mig själv. Två mackor av fullkornsbröd – en med ost och skivade tomater smaksatta med en nypa flingsalt, en med Philadelphia-ost och smörgåsgurka kryddad med svartpeppar och torkad mynta. Grekisk yoghurt med några skedar fruktsallad. Pulverkaffe i en blåblommig mugg och en shot med smak av äpple, ingefära och citron. För att inte störa mina nattgäster smyger jag ut genom köksdörren till postlådan, där Dagens Nyheter väntar. Jag hinner dock inte läsa tidningen, bara skumma rubrikerna på förstasidan – fetstil: Kristersson om Erdogans Nato-besked: ”Glädjande”, gruppfoto: nominerade till Augustpriset, notis: Sprängningarna har slagit rekord och halvsidesbild av kvinna med plakat: Anhöriga pressar Israels regering om de kidnappade.

Min son Pontus med barnbarnet Lion, snart 6 månader, kommer nämligen ner för att säga adjö innan jag ger mig av – och innan de och Madde senare ska resa tillbaka till Oslo. Lion får en flaska mjölkersättning som just blivit färdig i den på Sverige-resan medhavda vällingberedaren, en maskin som doserar och värmer babydryck till önskad temperatur på nolltid. När han druckit upp får jag chans att umgås lite med honom. Jag bär honom till den lilla kristallkronan i sovrummet och vi får den att klirra vackert genom att dra våra händer genom prismorna. Eller, rättare sagt, Lion är nöjd med att ha fått ett hårt grepp om en prisma. Sen ligger han på rygg en stund på min säng, i happy baby-position, medan han testar sina röstresurser i olika ljud och läten. Gosandet måste dock avslutas när jag inser att jag behöver borsta tänderna innan det är dags att bege sig till bussen. På med varm jacka och ett par bekväma jympaskor och mot hållplats Höjdvägen.

Buss 564H kommer ganska punktligt, kl. 08.12, och tar mig via ytterligare två hållplatser till Jakobsbergs station. Resan, som för en pensionär kostar 26 kronor, betalar jag genom att blippa mitt kreditkort. Jag byter till pendeltåg mot Västerhaninge, kliver av i Sundbyberg kl. 08.40 och går sedan genom tunneln under spåret till Järnvägsgatan 14 och Migrationsverkets entré.

Klockan 9 börjar andra dagen av ett tvådagarsmöte om hantering och rapportering av krigsfångar och andra skyddade personer i Sveriges våld, respektive svenska soldater och civila svenskar i fiendens våld. Planering för väpnad konflikt alltså.

På plats finns representanter från Försvarsmakten, Plikt- och prövningsverket, Migrationsverket och Sveriges nationella upplysningsbyrå, som drivs av Svenska Röda Korset. Efter att vi alla legitimerat oss, och fått besöksbrickor, kan vi lotsas upp till besöksplanet där ett konferensrum väntar.

Jag är sedan många år tillbaka krigsplacerad i Nationella upplysningsbyrån, NUB, och var under många år, som anställd på Röda Korset, också ansvarig för verksamheten. NUB ska i händelse av krig ta emot och vidarebefordra rapporter om av fienden tillfångatagna eller dödade personer. Syftet är att dessa personers anhöriga ska få kännedom om vad som hänt.

Tisdagen ägnas åt fortsatta scenariodiskussioner, med avbrott för lunch på restaurang Eatery som ligger nästgårds. Det är skönt att komma ut en stund. Det är vackert väder och solens strålar värmer. Restaurangen erbjuder tre alternativa rätter – en kött, en fisk och en vegetarisk. Därtill finns en salladsbuffé. Mannen som gör i ordning min varmrätt, en något överkokt pastaportion med god sås, har på sig blå, tunna plasthandskar. Och det är med dessa händer han plockar upp maten från de stora restaurangkärlen och lägger min tallrik. Jag tycker inte det känns helt fräscht.

Mötet är slut vid 15.30-tiden. Vi lämnar det i ovisshet om hur de utmaningar som vi definierat ska lösas framöver. Jag tänker att det är skönt att det inte längre är mitt ansvar, och släpper frågan så snart jag klivit på pendeltåget. Jag har flyt, tåget har en anslutande buss och jag är snart hemma.

Huset är nu tomt, men lamporna lyser i kök och badrum. Extranyckeln ligger, som överenskommet, i postlådan och jag tar in den.

Snabbt tar jag ner lakanen från gästrummet och stoppar dem i tvättmaskinen. Imorgon kommer min svåger Kalle från Falun för att hjälpa mig med lite elinstallationer, och till dess vill jag hinna få det lite städat och renbäddat.

Jag lagar en enkel middag – en grekisk sallad med vad som fanns i kylen som grönsaker. Till det en Burgenfels, ”husets öl”.

På kvällen går jag in på SVT Play för att titta på den nya danska serien ”Huset”, som utspelar sig på en kriminalvårdsanstalt. Den är spännande och ganska otäck. Bra skådespelare.

Innan jag somnar skriver jag några korta rader i min dagbok. Den är sannerligen inte särskilt intressant. Men den ger lite ordning och reda i tillvaron; hjälper mig att hålla isär dagarna och att påminna mig om vad som skedde när. I boken sammanfattar jag dagens träningsaktiviteter med lite kodspråk, noterar vad jag ätit till lunch och middag och vad jag sett på TV (om jag inte varit på någon annan kvällsunderhållning). Dessa basfakta kompletteras med några korta rader kring dagen – och en rubrik på ett eller ett par ord som kännetecknar dagen.

Den 24 oktober 2023 är rubriken NUB-ÖVN.