Berättat av Kerstin Forsman Eriksdon

Berätta om din dag: ✏️

Det var väldigt mörkt ute kl 5.23 när jag kände att jag behövde kissa! Katten strök sig mot benet när jag gick ner till toaletten på undervåningen.

Vilken spännande dag; jag ska jobba som Simulerad patient på sjukhuset. Som Chris! Efter gröt och havremjölk och ett litet ägg är magen nöjd och eltandborsten lyckas ta bort de sista resterna mellan tänderna.

Idag är det mjuka kläder som gäller, mjukisbyxor och en lite mörkare tröja ovanpå min svarta BH.

Natten har bjudit på minusgrader så framrutan måste skrapas ren från is. Jag blir sittande några minuter med bilen igång för att få bort fukten på insidan innan jag kan åka. 10 minuter försenad!

Vägen går från byn och via villor och nedsläckta fönster fram till den större och mer trafikerade genomfartsvägen. Eftersom jag är på väg lite före den stora mängden bilpendlare så kommer jag ganska snabbt ut på riksvägen. Det flyter på bra fram till staden och söderleden, men så plötsligt, vad är det som händer? Långa körer på motsatta körbanan. En trafikolycka! Och redan räddningsfordon där. På håll ser jag blåljus blinka runt om.

Jag hinner bara tänka; skönt att det inte var på min körbana, innan alla bakljus framför mig skriker rött! Jag bromsar in, hårt. Typiskt att idag, när jag ändå är försenad, så ska det hända en massa i trafiken. Och bara på min körbana. Jag ringer Inger; blir några minuter sen. Inga problem, alla är försenade idag.

Sakta, sakta glider vi fram, en eller två meter i taget. Undrar om det är en bilolycka här framme oxå? När jag slutligen kan svänga av mot sjukhuset och kommer in på den sista sträckan har kön löst upp sig. Vad var det som hände? Ingen olycka?

Jag svänger in på parkeringsplatsen ovanför Vingården. Parkeringsautomaten verkar inte fungera med kort så jag suckar. Gillar inte att ha en massa appar på min mobil, men tack o lov. Den här hade jag redan installerad. Ställer in timern på 15.10 och går in genom huvudentrén.

Går förbi olika salar och kontor innan jag kommer fram till den träningssal som jag

misstänker ska användas för dagens övning! Strokepatienten Chris, som jag ska agera som idag.

”Hej, bra att du kommer”! ”Viktigt att ge studenterna en realistisk situation”. ”Lite ändringar med manus, men det tar Inger med dig”.

Fortsätter fram i korridoren till Ingers kontor. ” ”Det gick ju fort! Kom du oxå efter färdtjänstbilen? Den hade ställt sig på tvären över två filer. ”

”Ni blir bara två SP idag. Vi kör heldag. Någon liten ändring i manuset; Vid scenario två, när det gått tre dagar efter stroken, då ska sköterskeeleverna komma in och ta en massa prover innan ronden med läkarstudenterna.”

”Ok, då vet jag. Påverkar det mitt agerande något? ”

”Nä, det håller jag koll på. Samma rum för er SP borta på den andra korridoren. Jag har ställt in kaffe. Kommer strax med PVKn för att fästa den.”

”Okodoki!”

Inne i vårt krypin står redan Karina och tar av sig ytterkläderna. Hon ska vara min anhöriga idag när jag ska agera som strokepatienten Chris, under fyra olika scenarier. På akuten, på vårdavdelning dag 3 och dag 7 och slutligen på korttidsboendet dag 21.

Lite anspänning! Är säkert 6 månader sedan sist!

Inger kommer in och fäster en fejkblodåder på båda armarna. För att sjuksköterske studenterna ska kunna öva på att sätta en PVK på en livs levande patient utan att behöva sticka i armen,

Jag byter om på överkroppen. Sätter på mig en sjukhusskjorta men behåller mina mjukisbyxor.

Karina och jag bestämmer att hon ska agera min syster. Hon får ta hand om alla kontakterna med läkare och sköterskor eftersom jag fått en stroke, som påverkat mitt seende, orsakat högersidan förlamning och tagit bort min förmåga att prata.

Nu är det dax. Scenario ett, på akuten. Jag får lägga mig på en sjukhussäng och Inger hjälper till att arrangera mig innan studenterna kommer in. Nu ska jag vara rädd, mycket rädd, och oförstående till vad som sker. Dessutom kan jag inte prata. Har inget språk, men gör mig förstådd genom att klämma studenternas händer med min friska vänsterhand. Karina får vänta till nästa scen.

Sedan går dagen snabbt med paus, scenbyten och klädbyten innan vi agerar på sista scenen, på korttidsboendet. Nu sitter både jag och Karina och fikar. Studenterna ska tillsammans med oss planera hemgång för Chris. Innan vi avslutar för dagen ber handledaren att jag ska resa mig upp och visa att jag är helt frisk. Att jag inte har någon stroke.

Alla är nöjda. Det har varit realistiskt för studenterna och det är syftet med hela övningen.

Jag sätter mig i bilen och åker hemåt. Trött men nöjd. Nu hinner jag vila någon timma innan jag ska iväg på stickkaféet i vår by.

Vi träffas några kvinnor hemma hos Bittan. Hon har dukat så fint och bakat både mjuka bröd och fröknäcke och vi mumsar i oss både ost och skinka. Vi får påtår på både kaffe och te. När hon dukar av visar det sig att hon även gjort egna chokladbars och chokladbollar. Jag orkar bara en halv bar. Men den är jättegod, nötter och honung täckt med choklad. Mums!

Vi sitter och pratar om både stort och smått, nya dagiset som byggts precis framför Bittans hus men också om kriget i Mellanöstern mellan Israel och Hamas. Alka vi kvinnor känner oss både hjälplösa och samtidigt arga på dessa män som måste bevisa något med våld och krig. Och vilka är det som får sitta emellan? Barn och gamla! Inte ens i vårt eget land är vi trygga. Gängkrigen som pågår över hela Sverige. Barn som skjuter och dödar. Vart är världen på väg?

Den här kvällen plockar ingen upp stickningen. Det kändes viktigare att få samtala och kanske minska något på oron för världen. Så många krigszoner runt om! Ingen av oss orkar se nyheterna. Och samtidigt känner vi oss maktlösa. Vad gör de folkvalda politikerna? Någon?

Innan vi skiljs åt blir vi erbjudna jordärtskockor direkt från landet. Jag tackar ja och vi bestämmer att jag ska komma förbi och hämta några nästa dag.

Min granne och jag snubblar hem i mörkret. På söndag går vi över till vintertid. Sen november och julförberedelserna. Vi skiljs åt utanför och önskar varandra godnatt.

När jag kommer hem väntar gubben med en kopp te. Vi dricker den och tittar på 21-nyheterna. Jag känner mig trött och säger godnatt innan jag borstar tänderna igen och kryper in i pyjamasen och sängen. Katten kommer jamande och hoppar upp i sängen. Han lägger sig tungt ner bakom mina knän där jag ligger på sidan och försöker läsa något i en bok av Valerie Perrin. Nä, nu orkar jag inte läsa mer. Släcker lyset och somnar förmodligen på två sekunder.