Berättat av Karin Lorich

Berätta om din dag: ✏️

Rader ur ett liv

~ 24/10-23 ~

Klockradion ringde 06.30 och jag vaknade till ljudet av P4 Jämtland där man pratade om att Nordiska museet fyller 150 år. Den 24 oktober vart 50e år har livsanekdoter och dagboksanteckningar samlats in i en minnesbank, och tydligen fattades det vid det senaste tillfället material från Jämtland. Så jag tar mitt ansvar å Jämtlands vägnar att skriva ned lite om min dag, så att radiolyssnare om 50 år (om det finns kvar några sådana då?) kan få vakna till berättelser från förr, närmare bestämt år 2023.

Efter yoghurt och müsli tog jag mina snart 28 år gamla ben och traskade till jobbet. Nollgradigt och höstfukt mötte mina kinder utanför porten på Norra Gröngatan, när jag gav mig av mot Östersunds stadskärna. På jobbet väntade patienterna på löpande band. De säger att fysioterapeut är ett framtidsyrke, och jag undrar hur det kommer att se ut om 50 år, när man läser det här. Är det ett bristyrke? Har statusen höjts och lönen förbättrats? Kommer majoriteten patienter vara folk med Ipad-nackar, smartphone-tummar och andra smärtbesvär kopplade till den skenande digitaliseringen och fysiska inaktiviteten? Eller kommer folket vara som robotar då, friade från all smärta genom den omtalade AI-tekniken som spås bli både människans räddning och undergång?

På lunchrasten pratade vi om bilköp och ekonomi. Det ekonomiska läget är rätt dåligt för folk nu, efter coronapandemi och Rysslands krig mot Ukraina. Kollegan Jennys bil krånglar, och hon undrar hur hon ska resonera kring kommande bilköp. Ska man satsa på elbil? Elhybrid? Eller ska man köpa en begagnad bensin- eller dieselbil? Vad är egentligen bäst (dvs minst dåligt) ur ett miljöperspektiv?

Klimatet är vår tids ödesfråga, men som Greta Thunberg säger- i dagsläget är det en kris som vi inte behandlar som en kris. Arbetet som 2022 års regering hittills har gjort, har resulterat i en nedprioritering och tillbakagång avseende klimat- och miljöfrågorna. En skam för Sverige, och en skam för mig vars gamla klasskompis Romina Pourmokhtari inte helt lyckats axla rollen som klimat- och miljöminister, åtminstone inte ännu. Nog förtjänar vår tids största ödesfråga en mer prioriterad plats inom politiken? Framtiden lär utvisa…

Mitt i jobb och politik och ekonomi och klimat så pågår livet och alla dess känslostormar. Kvällen spenderades på Folket bio Regina där Folkuniversitetet tillsammans med stiftelsen Hjärnkoll visade dokumentärfilmen ”Döttrar” med efterföljande samtal om sorg. Flickorna i filmen förlorade sin mamma i självmord, och jag påmindes åter om min barndomsvän Elins död i självmord i våra sena tonår. Stigmat kring självmord är fortfarande stort och utbrett, men jag upplever att det blir bättre, att samhället är på väg någonstans när det handlar om att prata om psykisk ohälsa och jobbiga känslor. Ändå mår folk sämre än man någonsin verkar ha gjort historiskt sett. Man kan inte låta bli att undra varför vi mår så dåligt, när vi har det så bra?

Min egen teori, är att vi har för lite stora bekymmer, så att vi får för mycket tid att grubbla över våra små bekymmer. De flesta behöver varken oroa sig för mat eller tak över huvudet, och då börjar vi fundera på små bagateller eller meningen med livet istället. Kanske är vi inte utformade för att ha så många val att ta ställning till, och fundera på vilken väg vi vill gå genom livet? Kanske, eller mest troligt, mår vi som bäst när vi lever primitivt och behöver arbeta med våra kroppar för att överleva. När vi inte har något val, än att köra på och fortsätta kämpa. För när fokus skiftar från att överleva till att leva – ja, då verkar vi plötsligt inte veta hur man gör.

Kvar lämnas vi med en massa existentiella frågor utan svar. Återstår att se om AI – den artificiella intelligensen – kan råda bot på det. Lite spännande, men mest läskigt, tycker jag det verkar.

Var det bättre förr?

En vän i tiden,

Karin Lorich

Måndag den 24 oktober 2023, klockan 21:49

Ps. Karin was here! Ds.