Berättat av Jenni

Berätta om din dag: ✏️

Oxböle, Offerdal, Krokoms kommun, Jämtlands Län:

Klockan ringer 05.40. Sängen är tom då maken vaknade några minuter innan klockan ringde och redan har gått ut för att lasta bilen inför en installation av en flispanna på annan ort i Jämtland, dit han ska åka efter vårt styrelsemöte på förmiddagen. Jag går på toa och klär på mig mina stallkläder, och innan jag går nerför trappen får jag sällskap av Puma, som är en svart labrador som liksom alltid är otroligt kelen efter en hel natt utan gos. Hon kastar sig på rygg bredvid dottern, som ligger på en madrass på golvet bredvid vår säng. Hon har ett eget rum på nedanvåningen, men antalet nätter hon har sovit där det senaste året är lätträknade. Hon har haft ett tufft år, som eskalerade i skolvägran under vårterminen i åk 2, och då hon haft ett extra stort behov av trygghet hemma så är det självklart att hon får ligga inne hos oss. När den lurviga labbemagen är tillfredsställd, åtminstone tillfälligt, så går vi nerför trappen och tar oss ut i den råkalla vintermorgonen. Marken är vit, men inte mer än så, och dimman ligger tät efter några extremt stjärnklara morgnar som genast känns avlägsna och saknade. Puma reagerar med att resa ragg och släppa fram ett morrande som låter helt främmande vår normalt sett så glada hund, tills hon inser att det är ju husse som är där ute redan och lastar släpvagnen. Hon skuttar glatt bort för att bli lite mer kelad innan hon far vidare ut i det höga gräset för att bajsa, som alltid mån om sina prioriteringar.

Jag säger hejdå till maken, som åker in till stan lite tidigare för att hinna lite kontorsarbete innan vi träffas där när jag skickat iväg barnen till skolan. En puss på munnen under två lite rinniga näsor. Ett ”Kör försiktigt”.

Jag blir mött av två katter som gör sitt bästa för att sätta krokben för mig medan jag traskar ut i stallet. Vi har inte fått upp någon ytterbelysning än, så jag går försiktigt för att inte gå in i något medan jag letar mig fram till stalldörren. Tänder lampan och möts av en yrvaken Gunn, som tittar under lugg genom halvdörren från lösdriften. Poka ligger och sover, men kliver upp när morgonhöt är serverat, och jag lämnar ett av de härligaste ljuden jag vet bakom mig, när de tuggar i sig sin frukost och frustar förnöjt. När katterna fått sin mat i sadelkammaren släcker jag och stänger om djuren, och går ut för att se om Puma är redo att gå in och få sin frukost. Hon sitter redan på bron, och hennes kroppsspråk när hon börjar snurra runt så snart jag närmar mig talar sitt tydliga språk och berättar att hon håller på att svälta ihjäl. Jag hinner knappt får upp dörren på glänt förrän hon far in i köket. Nu är hon minsann inte så kelen utan duckar rent av när jag försöker stryka med handen över hennes huvud. Mycket kan man säga om Puma, men någon finsmakare är hon inte. Maten är avklarad på ca femton sekunder och det är endast en liten rap och en odefinierbar andedräkt som avslöjar att hon ätit. Nu går hon och lägger sig vid ytterdörren i väntan på att jag ska inta mitt kaffe tillsammans med vårt obligatoriska morgonmys.

Oftast väcker jag två av barnen innan jag själv tar frukost, men idag är William lite krasslig och får sova vidare. Annars är han extremt rutinbunden och måste ha tillräckligt med tid på morgonen att göra alla ”måsten” och dessutom få tid att spela en stund innan det är dags att åka till skolan. Samtliga av våra barn har olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tillsammans med en hög andra utmaningar som ”vanliga” barn inte kämpar med, och det gör att våra dagar kanske ser lite annorlunda ut jämfört med de flesta andra, men vi är så inkörda i detta sedan flera år tillbaka att det mesta går på rutin.

Natasha får också sova lite längre än vanligt. Idag är det tisdag och det betyder att vi inte behöver ta den där eländiga medicinen. Från att ha behövt ta den varje skoldag är vi nu nere på att ta den två dagar i veckan. Förra året funkade det som allra sämst. Natasha har kronisk förstoppning, som väldigt tydligt hänger ihop med stress och när skolan kraschade förra året så gjorde magen det också. Klyx är en lika självklart del i vår vardag för tillfället som tandborstning, men vi ser båda fram emot att kunna glesa ut det ännu mer. Älskade unge, som hon fått kämpa.

Mario vaknar själv när hans alarm ringer 06.30. Det är lite lustigt – han kan ligga och sova genom alla ringsignaler vi har testat på hans alarmklocka, från högsta pipandet till värsta burrandet, men så fort vi provade att koppla alarmet till Spotify så att han får vakna till sin favoritmusik så funkar det och han behöver ytterst sällan bli väckt av oss numera.

Jag kan idag alltså inta min frukost i total tystnad, något som är väldigt ovanligt i vårt högljudda hushåll. Tre adhd-barn med starka viljor och svag impulskontroll krockar ganska ofta med matron, och det var flera år sen vi gav upp ens tanken på att alla barn ska sitta kvar vid matbordet tills alla i sällskapet har ätit färdigt.

Efter frukosten smyger jag in och lägger mig på golvet bredvid Natasha och kramar, pussar och småkittlar henne tills hon är vaken. Jag får en stark kram av hennes spinkiga armar och känner hennes andedräkt mot mitt ansikte. Påminner henne om att vara extra noga med tandborstningen för jag tror att tandtrollen haft kalas i hennes mun igen, varpå hon skrattar.

Jag ställer fram dotterns frukost medan hon klär på sig. Barfota som alltid. Puma har kommit in i köket och står och stampar och väntar på det hon vet ska komma. Svansen börjar röra sig när jag plockar fram min kaffekopp från Olle Simonsson och fyller den med Arvid Nordquists mörka brygd och äntligen sätter mig på golvet. Hon kommer direkt och med en duns lägger hon sig tillrätta mellan mina ben, och suger fast min tumme i sin mun och börjar suga.

Medan Natasha sitter på huk på stolen och äter sina flingor med youghurt kommer även Mario ner och ger mig en snabb kram innan han häller upp sina ”kaninskitar” som vi kallar chokladflingorna i form av kaninlortar som han envisas med att äta till frukost. Godis tycker vi, men alternativet är att han inte äter alls, och då är det bättre att han äter åtminstone något.

William vaknar och berättar att han mår lite bättre men fortfarande känner sig hostig. Men kanske han kan till skolan imorgon, tror han. Jag påminner om att han behöver åka med in till kontoret i stan en stund, eftersom vi ska ha styrelsemöte. Han kan få ligga på soffan och spela under tiden. I vanliga fall tycker han inte om att behöva åka med till stan, men idag hägrar spelet. Då vi föräldrar tycker att barnen blivit lite väl besatta av sina skärmar så har vi infört en 14 dagars skärmfri period som slutar lagom till höstlovets resa till Kolmården och flera timmar i husbilen. Dock faller de flesta regler vid sjukdom och William har därmed fått göra lite undantag de här dagarna liksom idag.

Tandborstning, och så är det snart dags att gå ut och möta upp Marina. På med jacka, mössa, stövlar, vantar. Reflex på hunden. Koppel. Just ja, fika till Natasha! Både Natasha och William får med sig extra fika till skolan för att klara sig mellan frukost och lunch, då energin annars inte räcker till. Mario tycker själv att han klarar sig bra utan. Särskilt sen både han och Natasha fått önskekost till lunch och faktiskt äter de flesta dagar. Natasha kommer på något hon glömt och springer runt hela huset med skorna på och letar (och jag hinner tänka en tacksam tanke att det åtminstone inte är lerigt just nu), kommer tillbaka med en liten rosa handväska och går glatt ut. Jag får ta ryggsäcken som vanligt. Tänker ytterligare en tacksam tanke om att det gått så lätt idag. I våras var varje dag en strid. Allt tog jättelång tid. Ursäkt efter ursäkt lades fram till varför hon inte kunde gå ut. Hon hade glömt strumpor (hon som 99 dagar av 100 går utan). Hon hittade inte rätt tröja. Byxorna satt lite snett. Hon hade nog lite ont i halsen. Hon han inte lyssna färdigt på sången på Spotify. Hon måste slå fler kullerbyttor först. Hon hittade inte rätt penna. Ja, allt möjligt och omöjligt lades fram som ursäkt och förklaring. Vi letade fram rätt tröja i rätt nyans, vi plockade fram strumpor åt henne, vi lät henne slå lite fler kullerbyttor, vi plockade fram den där pennan hon absolut måste ha, tills hon hade slut på ursäkter. Då kom gråten. Jag VILL inte till skolan! Jag fattar ingenting! Jag har inga kompisar! Jag vill inte gå på den här skolan! Fy fan vad man känner sig maktlös som förälder då.

Påminner William om att äta frukost. Vi andra går ut och genast kommer katterna springande och plockas upp i famnen. Idag utan konflikt – två katter och två barn gör det hela ganska enkelt. Värre när det är tre barn som ska samsas om två katter. Vi kanske borde skaffa en katt till tänker jag lite på skämt och lite på allvar, men slår undan tanken ganska snart då jag vet att vi nog alla ska känna oss nöjda med att pappan i familjen (som inte gillar katter) inte bara gått med på att vi skaffar dessa två utan till och med ibland blundar när stallkatterna smugglas in i huset för lite extra mys.

Den röda taxin med Marina vid ratten anländer. Marina, som i sina foppatofflor har skjutsat våra barn nästan dagligen och som har blivit en väldigt trygg punkt i deras tillvaro. Lite pussar och kramar och ”ha det så bra idag” och så försvinner bilen bort mot korsningen för att svänga av mot höger, mot Kaxås skola.

William har ätit sin frukost, äggmacka med kaviar, när jag kommer in. Köket är stökigt, och jag plockar undan och torkar bordet rent från äggskal och kaviarklet. Jag gillar också kaviar men har extremt svårt för lukten när den kommer där den inte ska vara. Sköljer disktrasan extra noga. Grazaxtabletten under tungan på William, 60 sekunder. Tröjan har hamnat bak och fram och ut och in och mot Williams protester hjälper jag honom att vrida den rätt. Udda strumpor, men det är mer regel än undantag och det skiter vi i. Inte värt energin att ens påpeka. Byxorna sitter rätt, det var ju bra. Jag byter om till ”vanliga” kläder och så lastar vi ut oss i Röda Draken, Subarun vi köpt för att klara oss efter att vi sålt förra bilen tills vi får vår nya leasingbil nån gång i vinter. Och så åker vi mot Stan för nästa del av dagen.

Stan är såklart Östersund. Tidigare hade vi både kontor och lager hemma på gården i Oxböle, vilket på många sätt var enklare, åtminstone för mig som försöker varva mammalivet med jobblivet. Men för att kunna ta steget vidare med företaget kändes det som att det var dags att flytta. Dagarna jag har kunnat arbeta på mitt nya kontor är dock lätträknade. Natasha har vägrat fritids, förutom enstaka dagar, sen innan jul förra läsåret, och då hon har ett stort behov av tillsyn och absolut inte kan lämnas ensam så gäller det ju att jag är hemma när taxin kommer strax innan kl 13 de flesta dagar. Framåt våren började hon även vägra skolan, och då kom hon ju inte iväg alls. När hon sen till sist började prova åka iväg så var det på villkor att jag hämtade direkt om hon ville hem. Hemma från Oxböle kan jag vara i Kaxås på en kvart om det kniper, så så fick det bli. Hundra procent standby. Alla dagar.

Voltvägen, och där ligger vårt kontor, med vår fina skylt på fasaden. Vi packar in oss, går upp för trappen och jag startar igång datorn för att förbereda mig inför styrelsemötet. Går igenom nån faktura och diskuterar vidare digitalisering av vår bokföring genom att direkt få in våra leverantörsfakturor i vårt servicesystem. Kräver mycket jobb initialt men kan spara mycket jobb i längden. Telefonen ringer. Grabben har i en lek som heter ”lavamonster” blivit nerknuffad från en kulle och landade på rygg. Sprang iväg arg och ledsen och stack från skolan, och nu kan de inte hitta honom. Oklart om han gjorde sig illa eller bara är arg. Har du några tips? Nej, jag sitter flera mil bort och har inga tips, men tänker frusterat på den där j-a leken som är ofta förekommande i de konflikter som nästan dagligen uppstår, både på skola men framför allt på fritids. Är det verkligen en lämplig lek, när den går ut på att barnen ska knuffa ner varandra för att ta varandras plats, särskilt när majoriteten av barnen i fråga tycks ha extremt dålig impulskontroll? Det är ju inte ovanligt att vi får ”hemringningar” som barnen kallar det, med uppmaningen att prata med barnen om det som inträffat. Vi pratar oss blå i huvudet. Problemet är inte att de inte fattar. Problemet är att de inte kan hantera situationen i stunden och det är där man måste agera, inte hemma, flera timmar senare. Jag biter ihop och tänker att nej, jag orkar inte kommentera det som borde vara uppenbart. Personalen letar vidare, och jag känner mig inte alls bekväm med att vara flera mil därifrån, även om jag inser att jag förmodligen inte kan göra så mycket ens på plats. Vill han inte bli hittad så kommer han inte att bli hittad. Jag är mest orolig att han ska ha gjort sig illa eller få för sig att promenera milen hem, i tät dimma på smala hala grusvägar.

Jag möter vår styrelseordförande i trappen och förklarar att tyvärr, jag får avvika från dagens möte. William får så snällt följa med, han har inte så mycket att säga till om i detta läget men är en klok kille som förstår mammans oro. Så var det med denna förmiddagen på jobb – två timmar i bilen för en knapp timme i stan.

På vägen hem fick jag åter ett samtal. Mario hade kommit tillbaka och det verkade ok nu. Jag var redan halvvägs hem och det kändes meningslöst att vända så jag fortsatte hemåt för att försöka få åtminstone något gjort vid skrivbordet hemma istället. Det var nu nästan lunchdags, så jag passade på att värma lite ris och korv stroganoff från igår för att ha lunchen avklarad för att sen helt kunna fokusera på jobbet fram tills taxin levererar nästa barn hem. Därefter blir det svårare, det vet jag av erfarenhet, och jag måste få lönerna klara. Medan lunchtallriken står i mikron hämtar jag posten från brevlådan. Fakturor, reklam och ett rosa paket med en efterlängtad present till dottern. Att få medicin i rumpan flera gånger i veckan är varken enkelt eller roligt och det har emellanåt kunnat vara extremt utmanande att försöka motivera dottern att gå med på detta. Att hålla henne med våld, det är absolut sista utvägen och tack och lov så har vi lyckats utan att behöva detta. Samtidigt vet vi att hon måste ta sin medicin för att det inte ska bli värre, det finns helt enkelt inga alternativ. Jäklar vilken energi det har tagit vissa dagar och veckor, men vi har fått det att funka och oftast är Natasha helt fantastisk. För att peppa henne har vi gjort ett belöningssystem. För varje gång hon tar sin medicin så får hon ett hjärta eller en guldstjärna och när hela raden är full så får hon en överraskning. Hon älskar att dansa, och särskilt roligt tycker hon det är att dansa balett här hemma. Hon har tidigare haft ett par rosa mjuka balettskor med sammetsband som man knyter runt benen, men dessa är nu för små. Hon har ju dessutom sett att riktiga balettdansöser tydligen har skor med platt tå, för att verkligen kunna stå på sina tår. Såna skor har hon nu önskat sig i flera månader, och i brist på den verkliga varan så har hon tagit ett par play dough-burkar och stoppat i tån på sina strumpor och stått på dem. Jag tycker att det måste göra ont i fötterna, men hon är ändå nöjd då de nästan blir som på riktigt. Nu tyckte jag dock att det kunde vara dags för de stackars fötterna med ett par riktiga skor, och nu har de alltså äntligen kommit.

Lönerna blir klara med ett nödrop för att hinna skickas iväg för utbetalning imorgon. Beräkningen av förmånsbil tog lite tid, det är så sällan jag gör den biten så det blir lite tjorvigt varje gång. Min fuskpärm, där jag skriver upp sånt för att underlätta för mig själv sitter i hyllan i stan. Såklart.

Ett motorljud hörs, följt av en smällande dörr. ”Mamma jag är hemma!” Hörs på rösten att dagen har varit åtminstone ok. Jag går ner och får en puss och en kram och en kort redogörelse för dagen. Dottern går in i köket och ser ett rosa paket på sin plats och lyser upp. Hon visste ju att det var en överraskning på väg, raden av stjärnor och hjärtan blev ju full i slutet av förra veckan. Glädjen och överraskningen hos dottern går rakt in i själen, och jag kan inte låta bli att lägga upp ett litet klipp på instagram. Jag filmade då jag gissade att hon skulle bli väldigt glad, och vi försöker fånga de bra stunderna för att vårda dem extra ömt i en värld som annars allt som oftast känns skrämmande.

Byter om till mina mysbyxor igen. Känner mig så mycket mer bekväm i dem och vill inte skita ner mina stadskläder i onödan bland hästar, hundar och lerig gårdsplan.

Passar på att se till att sonen får mat i sig, rasta hunden och ge hästarna lite extra hö, innan jag återgår till datorn och arbetet medan dottern dansar runt mig och gång på gång ber mig att titta på alla hennes moves och positioner. Som tur är har jag uppgifter liggande som inte kräver så mycket koncentration, så det passar bra att beta av dessa medan jag full av Oh och Ah följer dotterns graciösa dansrutiner.

Åter lite mailande fram och tillbaka med skolans personal och rektorn. Kan emellanåt känna lite sympati för den nya rektorn som fått ta all skit efter den förra rektorn som slutade mitt i vår anmälan till Skolinspektionen men vissa saker är för viktiga för att släppa. Aldrig att dottern ska komma i kläm på detta sätt igen, och inget annat barn heller för den delen. Jag tycker generellt att skolans personal är väldigt bra och att de gör ett så bra jobb de kan utifrån sina förutsättningar, men ibland räcker det inte. Då är det ledningens ansvar att tillsätta tillräckligt med resurser för att kunna tillgodose barnens behov av stöd och trygghet, och där har man brustit grovt.

Helvete! Är klockan redan så mycket?! Sonen måste hämtas på fritids. William vill absolut inte följa med och jag bedömer att den knappa timmen fixar han att vara hemma själv. Han har ingen telefon, men kan ringa mig på messenger om det behövs. Jag vet dock av erfarenhet att han kommer att sitta med spelet tills dess att jag är tillbaka och kommer knappt ens att märka att jag är borta. Natasha får dock följa med. Jag vill inte ha glidmedel över hela hallgolvet eller smink över hela väggen igen. Eller värre, att hon ska leta upp några tändstickor. Eller klippa sönder något. Tyvärr är konsekvenstänket extremt outvecklat och vi måste därför ha ständig koll.

På väg från bilen över skolgården passar jag på att fånga några Pokemons. På mamma-Mario resa till Stockholm för ett par veckor sen fick Mario äntligen lära mig Pokemon Go, och nu har vi riktigt roligt med det tillsammans. Jag känner lite dåligt samvete att jag spelar fast Mario just nu inte får, men han skrattar mest och tycker att det är lite roligt att morsan redan är på level 25 eller vilken det nu är. Jag lyckas till och med ta över gymmet och sätta in en av mina pokemons. Bam- där satt den!

Blir mött av en personal på fritids som berättar att det idag har varit en riktigt bra dag. Gissar att förvåningen syns i mitt ansikte, för oftast blir man haffad för att diskutera sådant som inte funkar, men glädjen är minst lika stor som förvåningen. Härligt! Då kan vi prata om roligare saker på vägen hem. Vi passar också på att försöka komma överens om en strategi som kan tänkas funka nästa gång Mario blir så arg eller ledsen som han blev idag. Vi kom överens om att berätta för personalen att när detta händer och han springer iväg på detta sättet så är det för att han vill vara ifred en stund. Då ska ingen gå efter honom. I gengäld ska han försöka göra sitt allra bästa för att stanna på skolans område. Han ska då få ungefär tio minuter att få vara ifred och lugna ner sig och sen komma tillbaka. Gör han inte det så kommer någon att leta efter honom. Vi är överens och jag hoppas att detta funkar. Jag tycker inte om att ha barn på vift på det sättet.

Halvvägs till Oxböle kommer jag på att jag glömde tanka och att bilen nästan går på ångorna. Funderar på om jag ska vända, men bedömer att det räcker att vi åker via Kaxås till träningen i Änge ikväll.

Kommer hem, får besked från maken att han blir sen, konstaterar att det blir tajt med tid men att vi nog ska hinna på skidklubbens barmarksträning i Änge om vi sätter fart. Skyndar mig ut för att fylla kubiksäckar med hö, för att ha till hästarnas kvällsmat och frukost. Det är halt på bron upp till höloftet och trots broddar på stövlarna är jag livrädd. Vi måste få upp halkskydd och räcke, tänker jag.

Skyndar mig in för att värma lite mat och sen få iväg barnen till träningen. Kommer in och köket är ett slagfält. Mario bakar maränger och Natasha äter smet som hon blandat ihop av mjöl, mjölk, socker och sen kom hon inte ihåg vad mer. Smeten är god tycker hon, men hon vet inte vad hon ska göra med den. Mario får precis in sina maränger i ugnen. De ska vara inne i 45 minuter, vi måste åka om ungefär 20 för att hinna. William vill stanna hemma själv för pappa är ju ändå snart på väg. Mario tycker att William ska passa marängerna. Det är uteslutet säger jag. Att komma ihåg detta, ha koll på tiden, och klara av att ta ut marängerna vid rätt tillfälle är tyvärr lite för svårt. Vi kan helt enkelt inte chansa att lämna dem i ugnen medan vi åker hemifrån, utan valet står mellan att plocka ut dem innan de är klara och att stanna hemma från träningen.

Diskuterar medan vi värmer lite rester – ris och korv stroganoff igen (som jag älskar rester! Herregud, så skönt det är att slippa laga mat!). Bestämmer att vi plockar ut marängerna precis innan vi åker, och så får det bli som det blir. Kommer också överens om att nästa gång barnen vill baka så frågar de först så att det funkar lite bättre än det gjorde idag.

Mario som absolut inte äter korv stroganoff kommer på att det är ju faktiskt inte så farligt (alltså inte så att han hade valt det om han hade fått välja mellan pannkaka och korvstroganoff, är han dock noga med att förtydliga) och tar till och med lite extra. Övriga två barn äter bra och helt utan kommentarer om vad de hellre hade velat ha – halleluja!

Natashas smet hamnar i soppåsen efter lite funderingar på vad vi annars kunde göra med den, och jag städar upp i köket. Igen. Medan barnen byter om till träningskläder pratar jag med William och förklarar att pappa snart är hemma. Han vill bara vila och spela lite till, kanske titta lite på Tv. Men han mår mycket bättre säger han.

Vi hoppar in i Röda Draken och skyndar iväg. Kanske vi kommer att hinna, men mest troligt blir vi ett par minuter sen. Mellan Oxböle och Hålltjärn ligger en epa i diket, en annan står bakom med lysena på och ett gäng killar står bredvid med ett reservdäck och lite verktyg. Jag stannar och vevar ner rutan och frågar om de behöver nån hjälp och om nån har gjort sig illa. ”Nä, det går bra” svarar dem, och vi rullar vidare medan Natasha kommenterar sladdspåren som vi följer hela vägen och menar på att det är inte synd om grabbarna som hamnar i diket när man sladdar på det viset, då får man ju skylla sig själv, och Mario kontrar med att jo, men det är ju så kul att sladda, varpå diskussionen spårar ur när Natasha hävdar att hur vet Mario det, för han har väl aldrig sladdat och Mario menar att jo, det har han visst, både med cross och cykel! Många gånger!

Tankar i Kaxås, far vidare till Änge, och är på plats fem minuter efter start. Snyggt jobbat! Barnen springer in, och jag tar Puma på en promenad runt byn. Jäklar vad hon drar! Det märks att vi mest varit hemma på gården sista tiden. Alla dofter gör att allt vett och allt träning (den lilla träning hon fått, vill säga..) går ur huvudet på henne och hon far runt som en guttaperka och drar i kopplet tills jag ryter till och försöker få lite uppmärksamhet. Genast viftar hon på svansen och tittar upp på mig och går fint bredvid en liten stund innan någon otroligt spännande doft stjäl uppmärksamheten. Efter en lagom runda sätter jag in henne i skuffen på bilen, där hon genast lägger sig tillrätta på sin filt, och jag går in till barnen. De håller precis på att avsluta en hinderbana. Natasha kämpar på medan Mario har klättrat upp på tjockmadrassen på gaveln och vidare upp på ställningen för basketkorgen. Han får syn på mig och vinkar, men hoppar iallafall ner när jag ber honom. Efter hinderbanan ett par lekar och sen avslut för kvällen. Väl ute är Natasha snabbast och sätter sig i framsätet. Mario blir förbannad, för hon satt ju i framsätet på vägen dit, och springer tillbaka in i hallen, Natasha flyttar sig till sist, och jag går och hämtar Mario så vi kan åka hem.

Hemma, och barnen vet redan att det är läggdags. En snabb tyst puss till maken som sitter i telefon angående en krånglande panna. Uppmanar barnen att borsta tänderna. Givetvis måste man göra allt lite extra långsamt och omständligt på kvällen, det är sen gammalt. Natasha har redan sina dansskor på sig och Mario hamnar på soffan framför Tv:n tillsammans med William. Passar på att tempa William för att säkerställa att han ska väckas imorgon som tänkt, och jodå, so far so good. Till sist har alla barnen borstat tänderna och klätt av sig, och jag går och lägger mig på sängen bredvid Natashas madrass på golvet. Samma rutin varje kväll, så har det varit sen de var bebisar och kom till oss som sexveckorsknyten. Anknytningen är extra viktig efter en sådan separation som de varit med om, och vi har hållit fast i nattningsrutinerna i alla år, där vi sitter med barnen tills de har somnat. Oftast sitter maken med Mario, och jag med Natasha och sen går en av oss därefter till William, beroende på vem som hinner först – i sanningens namn är det oftast maken då jag brukar somna ungefär samtidigt som Natasha, för att vakna först när maken redan sitter hos William.

På kvällarna kommer oftast en massa funderingar till ytan, och det är en mysig och viktig stund som vi inte vill släppa, åtminstone inte förrän barnen själva säger att de vill somna själva. Ikväll pratar Natasha om att hon är orolig inför morgondagen. På onsdagar åker hon till Änge med bussen för att ha slöjd, och hon får ofta sitta själv eller med någon hon inte känner, och det känns inte bra. Systemet med busskompis som bestämdes när vi diskuterade hennes åtgärdsprogram som äntligen satts in har inte funkat trots att vi lyft hennes svårigheter och behov av stöd flera gånger. Nu vill hon inte åka. Vi pratar om hur vi ska lösa situationen och till sist är hon nöjd och jag får en kram. Jag vet inte vem som somnar först, men jag vaknar en stund senare iallafall, ohyggligt trött och frusen. Tittar ner på madrassen och där ligger Natasha, med ena armen över Puma, och båda sover sött.

Jag funderar på ett varmt bad, men väljer istället att sätta på tevatten och leta upp ett paket Hobnobs. Det där med att sluta äta onyttigt, det tar vi en annan dag. Kanske på måndag. Det är ju alltid bra att börja nya rutiner på en måndag, det är sen gammalt.

Slötittar lite på nyheterna och pratar med maken. Lite jobb, lite skola, lite allmänt. Skönt att bara pusta ut efter ännu en dag som gått i ett och sällan som på räls. Kryper i säng och somnar medan maken kliar mig på ryggen och jag lyssnar på dotterns och hundens regelbundna andetag, i takt med varandra.