Berättat av Info

Berätta om din dag: ✏️

Väcktes av mobilens plingeliplong (Iphone 12) mitt i en dröm, där min man låg ute på verandan, iklädd en grön badrumsmatta. Han var till synes död.

Eftersom vi har två städerskor som kommer en gång i månaden och de skulle komma i två timmar just idag, gick både jag och min (faktiskt levande) man upp en timme tidigare än vanligt för att städa inför städningen. (Som vi skäms lite över. Och samtidigt njuter totalt av. Vi borde verkligen ha haft råd med proffsstädning när de fem barnen var små. Jösses, vad jag har kämpat för att hålla huset någorlunda ordnat.)

Hela förmiddagen gick åt till att svara på mejl, eftersom vi har ett eget företag i bokstavsbranschen sedan 27 år. Vi tjänar för lite, men har MASSA frihet, yadayada. Till lunch åt jag tre hårdkokta ägg på knäckebröd med kaviar. Min man åt nåt annat. (Nu frågade jag honom: ”lite av varje, det jag hittade”. Förmodligen var det köttbullar med tonfisk och bearnaisesås samt en skål med fil & flingor till efterrätt. OBS: Detta är inte vanlig lunchmat år 2023.)

Av våra fem barn (födda 1992–2002) bor ett barn kvar i Eskilstuna: 700 meter från oss. Det är dottern Ida och hennes spanske make Julian, som har en ettårig dotter som heter Matilda. just idag var Matilda hemma från dagis, förlåt förskolan, på grund av ögoninflammation. Ida var hemma med henne (Julian var hemma med henne igår; här har vi rättvisa), men var ”tvungen” att vara med på ett digitalt möte kl 13.30–15.30. Därför fick jag (farmor+mormor = marmor) tillfälle att vara med henne (jag är inte barnvakt!) i två underbara timmar. Jag torkade ögonsnor och nässnor, vi läste böcker, dansade, tittade på Pippi Långstrump (tv-serien med Inger Nilsson från 1960-talet), gick upp och ner i trappan fem gånger, gick in till min man i arbetsrummet (han heter morfar och farfar, inte marfar eller liknande) och varje gång blev han lika glad. Precis som när våra barn var små; småbarn stör inte.

Ida kom och hämtade Matilda kl 15.45, vilket enligt henne var alldeles för sent, men hon var tvungen att prata med sin senila farmor (f. 1935), som hon alltid har haft en väldigt varm kontakt med. Det är förstås inte alls som förr, men eftersom jag kämpar med min pappa (f. 1937 med Alzheimerdiagnos och en hustru (inte min mamma) som har begärt skilsmässa, vet jag hur det är. Man pratar och pratar och står ut.

Sedan blev det bråttom eftersom jag skulle svara på en masa mejl innan arbetsdagen tog slut, flytta en basketmatch som hade fått fel datum, hitta basketmänniskor som kan sitta sekretariat under tre matcher på lördag samt samordna hela familjens resa till Sundborn i februari. Och min egen resa till min kusin i England i november –men den kanske inte ens blir av.

Klockan 16.45 åkte jag med min man och min bästis och granne Kicki ut i skogen. Min man sprang orientering och Kicki och jag letade svamp i en timme och gick sedan hem under en timme. Så här pratade vi:

– Satans vintertid som inleds på söndag.

– Det är ju egentligen normaltid.

– Ja fy fan. När blir vi av med den?

– Vet inte. Kommer du ihåg första gången, 1980?

– Jajjjaaaaa!

(Då bodde vi grannar i Luleå, var 16 år, var kära i massa killar och brydde oss blott och enbart om basket.)

– Jag skulle skriva protokoll på en match i Porsön. Ena laget kom en timme för tidigt och det andra kom en timme för sent.

– Så nästa vecka när vi går här klockan tio i sex är det beckmörkt.

– Ja. Det var bättre förr.

– Fan vad mörkt det är.

– Vänta, vi tar en bild på mörkret!

När vi kom hem efter två timmars utomhusprmenix, gick Kicki hem till sin man och åt ostpaj med vitt vin. Vi gillar verkligen vin även om det är en vanlig tisdag. Därför drack jag rött vin till den mat som vår svärson Julian hade tillagat: pasta med kycklingsås. (Ida levererade den när hon hämtade Matilda.)

Nu närmar sig dagens slut. Huset är välstädat (tack!), alla fem barnen i olika delar av Sverige mår bra (jag har kollat), båda barnbarnen är hemma från dagi… föris, men mår bra. Alla våra senila gamlingar mår relativt bra, och jag (f. 1964) mår bra även om basketknäna värker och mitt brutna revben (orientering) läker för långsamt.

Världen är i olag (orkar inte beskriva männens krigsgalenskap och pojkarnas gängskjutningar), men i Eskilstuna ser vi bara just nu polishelikoptrar som hovrar över vårt villasamhälle …

Klockan är 21.15, och jag kommer att vara vaken i minst tre timmar till, för så funkar jag. Imorrn är det basketträning (som 59-åring är jag sannerligen inte yngst på planen), jag kommer att förbereda några föreläsningar om svenska skrivregler, några privatlektioner om svenska språket, blogga (lotten.se), kommunicera med ett okänt antal människor och ha ont i knäna. Men jag kommer inte att starta ett krig eller i största allmänhet vara dum mot nån annan.