Berättat av Hoppfull ändå

Berätta om din dag: ✏️

I dag vaknade jag av mig själv, strax innan telefonen skulle gett ifrån sig en signal. Jag tror att jag vaknade av att min 19-åring stängde dörren på väg till sitt vikariat på hunddagis.

När jag pallrat mig upp till köket möttes jag av 16-åringen. Han var hungrig på mackor, varm choklad och en apelsin i klyftor. Mammahjärtat gladdes. Han är uppe i halva maxdosen av antidepressiva efter nio veckor. Kanske är han på väg ur sin depression.

Jag kokar min egna gröt och brer hans mackor samtidigt som jag tänker tillbaka på sex år av skolexkludering, ändlösa möten med skola, socialtjänst, habiliteringen och bup som inte lett någonstans mer än att harvas runt i maskineriet. Vår son blev hemmasittande i trean efter en fasthållning av en lärare där han traumatiserades. Innan dess hade han 14 olika vuxna i klassrummet mellan klass 1-3. Han har diagnoser; autism, adhd, social fobi och depression och den enda hjälp han erbjuds är piller och hjälp till självhjälp. Tack gode gud att grundskolan är över. Han fick inte ett enda betyg och inget stöd. Alla myndigheter försökte skyffla över kostnad och ansvar på någon annan, ingen brydde sig om mitt barn. Nu finns 17000 hemmasittande barn i Sverige…och ingen bryr sig om vi anhöriga. Tack vare att grundskolan är slut tog BUP emot oss. De kunde inte längre hänvisa till grundskolan och habiliteringen som när vi för ett år sedan sökte BUP. Den gången bad de oss återkomma när min son uppvisade självskadebeteende.

Det finns psykologer som menar att suicidrisken fördubblas av de antidepressiva min son nu äter och att samtalsterapi är verksammare, men sådan går inte att få via BUP.

I dag har vi obligatoriska möten på jobbet med krav på närvaro. Jag är ordförande på dagens möte. Med malande oro över sonen betar jag av arbetsdagen som börjar med att jag är tvungen att ta första mötet via teams-appen i telefonen eftersom jag kört vilse på väg till den sent meddelade nya lokalen för nästa möte. Första mötet slutade tidigare så vi gemensamt han ta oss till nästa.

Sonen ringde precis när dagens alla möten var slut och var vrålhungrig, men när jag väl hunnit hem var han för trött för att äta. Sömnmedicinen hade kickat in. I morgon jobbar jag hemifrån. Då kommer jag hinna få i honom dagens tre mål mat och mellanmål däremellan. Själv käkar jag när jag lagar maten.

Sista kronan från lönen gick till parkering utanför jobbet. I morgon är det löning och då fyller vi kylen och frysen med mat. Hoppas elpriset inte går upp som det gjorde förra vintern. Nu när räntorna höjts lever vi på marginalen.

Dagen avslutas med katten som sällskap i soffan

Världen känns i upplösning med krig, gängkrig och barn som exkluderas från samhället i och av skolan.

Jag hoppas den yngsta sonens mående blir bättre och att han hittar sin egna väg. Jag hoppas min äldsta son får ett jobb han trivs med så att han kan finna sin egen självständiga väg och pröva vingarna.