Berättat av Henry Grahn Hermunen

Berätta om din dag: ✏️

Utkast av en relativt obearbetad text som ni givetvis kan använda er av i forskningssyfte ang ”Tankar och händelser 23 oktober 2023”

23 oktober 2023

Utvilad efter 9 timmars sömn

Ett par mörkblåa plommon, en clementin, stor näve med cashew, hasselnötter, mandlar, solros kärnor och jordnötter blandade med mörka russin. Laddar alltid ordentligt vid frukost, rikligt med havregrynsgröt och ett äpple från trädgården till sist.

Det är soligt, sitter utanför ateljé huset

Tid att klippa äppelträden, egentligen är det väl några veckor för sent?

Men klimatomställningen förlänger väl troligtvis möjligheterna. Många är vi, i norden, som bett om längre somrar. Ja, vi får se över vad vi önskar oss, nu har vi antagligen fått igenom allt det.

För ungefär 6000 år sedan var det här en fin plats för solande sälar, idag efter istidens landhöjning så är det en grönskande utsiktstopp (56-60 m över havsnivån) och platsen för min ateljé. Då var det ytterskärgård och jägarna kunde närma sig osedda i sina kajaker från väster.

Under årtusendena var det periodvis 2-3 grader varmare med pelikaner, sköldpaddor och vin växter på sina håll. Blickar ut över andra sidan av trädgården o gästhuset, känner mig väldigt nöjd med att jag fick taket primat och tjärat innan hösten.

Tar fram den elektriska tandborsten Oral-B, litar inte fullkomligt på resultatet, trots att den ska vara bra enligt oberoende tester, visst finns de perfekta tandraderna som är fullständigt kompatibla med den, så kör lite manuellt oxå

Jag arbetar som konstnär och kan då mestadels planera min tid fritt, det är en ynnest

o fint väder så tar därför fram sekatören, o tänker samtidigt på att jag köpte stället 1996 av Karl Alrik Karlsson och hans fru Aina.

Karl arbetade i många år som bagare och plåtslagare, jag åkte runt och titta på kanske 250-300 hus under närmare 5 års tid och såg att sammantaget var det här stället perfekt. Precis intill Tyresta Nationalpark och han hade tänkt igenom allt på ett riktigt bra sätt.

Karl berättade att den ryske världsmästaren hade kommit och gästat deras schacksällskap för att spela simultant. Det bör ha varit Michail Botvinnik dvs läraren till Anatolij Karpov och Garri Kasparov. Alla var tvungna att acceptera en förlust, alla utom Karl, den ryske världsmästaren rådde inte på Karl Alrik Karlsson utan var tvungen att ge remi

Karl gav sina schack pjäser till mig, den slitna lådan står nu på den soliga hedersplatsen, vid fönstret. Jag har byggt ut men sparat mycket av vad de åstadkom med vackra trägolv, fina tidstypiska tapeter i kök, vardagsrum, fruktträdgården med de vita näckrosorna.

Stegen, ut ur växthuset o upp i trädet ,

borde han ändå ha planterat plommonträdet här istället? Så att det 50 år senare inte skulle ha skymt det tredje väl ympade äppelträdet…

Hur viktig kan en växt, och/eller platser förknippade med föregångare vara, jag var inte riktigt medveten om det förrän ”den” försvann ur mina föräldrars hus på Skogsängsvägen.

”Den” var en klängväxt, en ”porslinsblomma” som på ett anspråkslöst sätt tagit plats på väggen bakom TV´n i alla tider sedan 1975. Eller i och för sig, den kan vara stilfull, faktiskt elegant samtidigt. Jag har sett gamla foton där även en syskonväxt syns hos min faster Lilja Brunila och hennes man Hasse, den växte som 2 parallella slingor upp längst väggen.

Men ok, en dag upptäckte jag att den var borta och så hade det varit sen länge upplyste min mor Rauha. Hon hade vartefter tröttnat på att sköta om dem, hon orkade inte längre.

Den var så självklar men också så viktig.

Mamma hade tagit några blad från moderblomman som i alla tider växt på väggen i Österbotten. Den stora egendomen hade varit i släkten Wargs ägo åtminstone sedan 1672.

Växten representerade mer än jag hade förstått, den var eller hade varit en osynlig länk till

farmor Anna Hildur Warg, och allt, ja, hela den världen.

Jag skyndade ut ur huset och letade bakom hallonbuskarna, de svarta vinbären, till slut, under rabarberna hittade jag den stora ihop torkade växten.

Jag sörjde.

Men, där va några få blad med lite grönt kvar. Hur gör man? snabbt in efter sax …hur går det till? Dagarna gick och jag granskade vattenglaset varje gång som jag kom för att hälsa på.

Se där! 2 började bilda små vita rötter, som jag senare planterade försiktigt i väl förberedd jord. Den överlevde, det var en fantastisk känsla av, ja ni förstår

Nu blommar den två gånger varje år, till och med nu i oktober.

Voltaires Candide – optimismen och Leibniz

Av ren nyfikenhet vore det intressant om en oberoende granskning gjordes

angående vilka som ekonomiskt stöder amerikanska senatorer m fl.

inför val och överhuvudtaget

De aningslösa, är det vi, ja så har det väl varit. En dansk familj gav sig t ex ut på en fin och lång segeltur, via pirathavet utanför Afrikas horn, och så gick det, som det inte alls var tänkt.

Jorden kommer kanske ruska på sig lite, och en del trillar av, kanske rätt många

Torium reaktorer är en intressant teknik synd att det blev den här sortens kärnkraft som vi har idag, det är väl klart att anledningen var restmaterialet plutonium som användes till krigsindustrin annars hade vi kunnat utveckla de fredliga torium reaktorerna vidare.

De har inte alls samma stora risker och farliga avfall. Och Torium finns rikligt på alla håll i världen, även här i Norden. Kineserna har i alla fall tagit vid där idag och fortsätter forskningen.

Fusionsreaktorerna kanske tar oss flera steg till in i framtiden med energi som vi kommer behöva. Människan kommer kunna ”leva” mycket längre med gen, CRISPR teknik mm vi kommer antagligen kunna ta fram en integration av människa och maskin. Utvecklade kvantdatorer och efterföljande varianter, kan det vara så att de då ser tillbaka på oss och vår värld ungefär som när vi tänker oss ”förhistorisk tid” eller medeltidsmänniskor?

Min far Enok Edvard Grahn var nyopererad för en tumör, vi hade klarat covid länge, några månader innan vaccinet kom blev jag smittad av min vän, far och mor fick det genom mig. De klarade av det trots att de redan var väl över 80. Far hade kotkompressioner och kotfrakturer i ryggen sedan tidigare. På sjukhuset samtalade vi även om andra världskriget och de Ryska lägervakternas undran, hur det kom sig att de finska krigsfångarna i Sibirien kunde överleva när de andra dog varefter. Det finns även en genetisk förklaring till det, men men

Under veckorna fick han mycket komplikationer, de flesta som arbetar här på sjukhuset är bra men en del borde göra något helt annat sa han kortfattat.

Pappa råkade ut för lungtrombos, clostridium bakterier i flera omgångar, lunginflammation, hjärtsvikt. Det var skakande, samtidigt otroligt att bevittna.

Nu ska vi visa läkarna vad den finska pojkarna klarar av konstaterade han, och log lite.

Min bror Hans och jag åkte och hälsade på honom på sjukhuset dagarna innan han blev utskriven som frisk ”det här är mina söner” sa han stolt till sjuksystrarna.

Rörd kom jag mig inte för att säga: ”det här är min far, Enok Edvard Grahn”

Vi firade pappa, han fyllde 86 o vi sa att det han klarat av var som en olympiskt guld medalj, han är en världsmästare.

Far kom till samma omsorgsboende som mamma och hann under en månad tidvis hålla henne i handen, innan han somnade in. Liksom den första maraton löparen nådde han enda fram, i mål.

Far hade förtjänat det på samma sätt som han gjorde sig förtjänt av medaljen han erhöll till minne för Nobels fredspris 1988, som han belönades med för sina FN insatser i mellanöstern 1956-57* Bland annat vid Port Said, Suez, Saint Catherine’s Monastery och Gaza.

* YK-Kenraalin Puumiekka. J. Reinimaa. ISBN 951-25-1698-5

Jag arbetar vidare i min trädgård…

Vi är första generationens invandrare, pappa med Finlandssvensk bakgrund från Helsingfors och Österbotten och mamma Rauha med Finsk bakgrund från Petsamo vid norra ishavet och Viborg i Karelen.

Det fruktansvärda kriget i Ukraina, det blir personligt på flera sätt, resultatet är även en än tydligare bild av vad som hände i Finland när Sovjet anföll 1939,

och vansinnet bara fortsätter. Det är ett privilegium att kunna välja att inte tvunget behöva bloda ned sig. 1800 – 1900 tal, mindre samhällen i Arktis blev starkt påverkade då de dammsögs på manskap, Wilhelm Granroth berättade att från 4 små byar: Vaitolahti, Kervanto, Pummanki och Uura inkallades 90 män till Krim kriget och självständighetsupproret i Ukraina. Alla stupade utom någon som kom tillbaka till Uura, och fler män kallades även till fronten mot Österrike 1916.

A. V. Ervasti. ISBN 978-952-7193-12-9. Sid 115,128.

E. Paasilinna. ISBN 951-1-06042-2. W. Granroth redogör sina upplevelser, sid 161-164.

Andra klassens medborgare, israeliska staten hunsar, förnedrar och mästrar palestinier i decennier. Med stora ögon och bestörtning registrerar vi även dessa händelser, det som hänt nu med att Hamas avrättat 12-14 hundra Israeler och gisslantagningen, det är ju fruktansvärt och helt vansinniga brott.

Men en av mina kollegor konstaterade kort, man får ligga som man bäddar.

Israelernas svar är ännu värre, många tusentals civila offer i Gaza.

Menar de att målet helgar medlen? Vedergällning, frita gisslan och för att förinta några hundra ur Hamas? Israeliska staten har under decennier skapat sina egna ”små” monster och vart leder det här tror de? Många Israeler ser också och reagerar även på galenskapen och oförrätterna.

”Det utvalda folket” En lockande, oskyldig, kanske vackert tänkt tanke för att skapa ”stolthet” men påminner oxå en del om stöveltramp, vem har blivit det största monstret?

De förtryckta och förföljda blir själva förtryckare, medkänslan bleknade bara efter några dagar. För några år sedan uttryckte en judisk kvinna i en dokumentär att det finns en slags jargong hos en del israeler om att ”vårt folk har fått lida så mycket så vi får göra lite hur vi vill”. Tankarna går onekligen till ”jag får göra vad jag vill mot vem jag vill” en rad som Caligula sägs ha uttryckt.

Ugglevägen 5, 1973, jag stod på balkongen inför 1974 o insåg vilket fint år det hade varit, min svenska var t ex så pass bra att de i skolan inte ens hörde någon brytning.

Men det var en utmaning att komma ikapp och hänga med på lektionerna, jag fick även stödundervisning och kunde egentligen bara hävda mig i topp inom idrott eller när t ex en polis kom och förhörde oss på trafik kunskap med märkliga vägmärken. Bara Gabriella matchade mig o vi fick båda diplom. Det var ändå viktigt för självkänslan, och tror att jag fortsatt med det drivet under hela livet

Tomas min klasskamrat från grundskolan, eller faktiskt, vi känner varandra redan från lekis! Frågade för 3-4 år sedan hur det var att växa upp här som invandrare.

Jag kan inte säga att jag blivit direkt illa behandlad personligen, men visst, inte var man första klassens medborgare om sanningen ska fram och inte gjorde de som idag skulle klassas som PTSD krigs traumatiserade saken bättre… en liten grupp illa medfarna män som återvänt med alla de andra, som också stred vid fronten och tog vid där vardagen började.

Farfar Thure Edvard Grahn, kom tillbaka från slagen vid Tammerfors 1918, samt Simpele – Hiitola, Kilpolansaari – Kivennapa, Mainila – Valkeasaari mellan 1939 – 1942 och började bygga upp landet igen. Utan samtliga dessa hade dagens gränser sett helt annorlunda ut, med allt vad det hade inneburit för hela Norden.

Om man ska lyfta fram något positivt med kriget och dess följder, det blev en kultur av att alla började prestera max, och ännu fortsätter med det, så idag har Finland trots allt till och med gått om Sverige inom vissa områden.

Saken är den, att som invandrare måste du högprestera inom ditt fält för att bli godkänd eller accepterad som någorlunda jämbördig, så har det varit och så är det ännu för andra folkslag som tagit vid, folk längre bort ifrån.

”Nuförtiden har ni blivit hedersmedborgare” sa Tomas, ja, jag vill tro o hoppas det tänkte jag

men vi är nog inte riktigt där än, eller?

Ett starkt minne från det då helt nybyggda området Kontula i Helsingfors från strax innan 4 årsåldern. Jag förundrades över alla tankar som kom upp och försökte experimentera med att stänga av dem helt, det var en intressant utmaning som jag verkligen satte min energi till.

Ett annat exempel på vad ett litet barn kan fundera över från samma tidssekvens är från ett födelsedags kalas, alla fick en liten present men jag kan inte påminna mig om att jag någonsin kommit ihåg vad som gavs mig. Hon bredvid fick en helt förtrollande liten ask full med små mynt. Det minnet, vad som inte gavs, kommer upp ibland som en påminnelse om vad man verkligen kan tycka sig behöva eller åtrår och i förlängningen kanske en insikt infinner sig att även ”det” kan vara en slags chimär.

Vi kom hit till Stockholm 1967 som arbetskraftsinvandrare. Förutsättningarna för oss i Finland var rätt goda, som arbetande hantverkare satt pappa med som styrelsemedlem i farfars träförädlings aktiebolag. Han hade även efter 15 år blivit brandstations chef på den frivilliga brandstationen i Munkkiniemi-Helsingfors. Goda ackordslöner i Sveriges miljonprogram lockade oss hit, det var tänkt bara för några få år, men vi stannade längre än så.

Efter flera år som hemmafru blev mamma egenföretagare o startade en städfirma.

Det var en miljö med arbetsetik, flera helger när mina klasskamrater åkte in till stan för att roa sig så åkte jag och min bror Hans in med mamma för att städa trappor i husen precis vid Karlaplan. En av många helt oglamorösa dagar men erfarenheterna var rätt bra och ersättningen gick till familjen

Och nu, sen flera år internationell konstnär med en furstlig utbildning som grund att stå på.

Det har krävts arbete och envetenhet, framför allt känner jag tacksamhet, det är tack vare mina föräldrar och ett fungerande samhälle för alla, som den vi har här i norden.

Ibland som nu, här uppe bland trädkronorna, kan jag le åt vad Erkka Nissinen, en konstnärs kollega i vår handkerchief grupp, utryckte en gång när han steg in i min installation.

Väl inne i det stora vita rummet på Kluuvi – Helsingfors Stads Museums Galleri, sa han: ”Det är som att stiga rakt in i en stor abstrakt målning…”

Kanske det inte var menat som en komplimang utan mer som ett förvånat förklarande eller konstaterande.

Javisst, det kan vara helt vackert abstrakt men där fanns och finns även ett binärt, minimalistiskt

exakt och gränslöst språk, som jag utvecklat i många år.

Liknande som jag senare även förstod att matematikern, filosofen och vetenskapsmannen

Gottfried Wilhelm von Leibniz hade arbetat med i många år, som nuförtiden även är essentiellt i de flesta datorer

Tillvaro, det går t ex helt utmärkt att leva med en annorlunda ekonomisk budget, med tidens mått mätt. Medvetna mål, livsval, personlig förändring och försök att förbättra

Visst, finns säkert en vikingagen i mig oxå som strävar efter någon slags ära osv.

Min mor har en sägen om ambition, vem håller uppe kattens svans om inte katten själv.

Det är mycket tack vare henne som jag gjort vissa avgörande val som i förlängningen även fått fram potential. Men även många andra människor, som t ex den förfinade men något barska Jägmästaren Backman. Han kom speciellt fram under en av de många lektionerna för att granska en av mina marginal teckningar och utbrast med en vänlig glimt i ögat

med nord skånsk betoning ”du borde ju söka till högre konstnärlig utbildning”

Allt vad man hinner tänka ”över” ”under” ett par tre timmar i trädgården

men tiden är ju relativ

Jag har bott i flera länder där jag både arbetat med min konst eller studerat,

Helsingfors, St. Petersburg, Berlin och Madrid

Men mina tankar går liksom idag ofta till en fantastisk tid, storfamilj och djur på landet i Kousa – Kesälahti. Min morfar Anton Hermunen hade under många år tjänstgjort som äldre polis i Petsamo distriktet* även under kriget den tiden då Dietl och Ferdinand Schörner ledde den fronten. Kort innan pensionen, hade han tröttnat och skaffat mark för att bygga upp ett lantbruk från grunden, hus och lador, bryta upp skog för åkrar, allt. Det var en fantastisk storfamilj och otroliga veckor. Vi hoppade ned ifrån takbjälkarna i höet med kusinerna Jouko och Jorma, sprang sen ned till sjön, Jouko var allergisk o blev sängliggande i flera timmar efter en något sådant

* E. Paasilinna ISBN 951-1-07631-0.

T. Soini ISBN 951-20-5221-0. och ISBN 951-20-2683-X. M fl.

Medvetenhet om djurs medvetande, vi sköt prick med luftgevär o ökade svårighetsgraden så småningom, till svalor. Ja det är sant o ett föga smickrande minne, men de små svalorna förstod vad som hände och började attackera oss.

Om inte annat så var det en nyttig ögonöppnare, de tänkte och kommunicerade sinsemellan.

Bra att någon inte blev träffad, de var otroligt snabba, skickliga och oberäkneliga.

Vi övernattade uppe i vindsrummen, huset hade samma planritning men något större än den som förstördes i Petsamo under kriget. Huset i Kousa hade en fantastisk doft som skiftade beroende på rum och våning. Stora matrummet med den varma ugnen och vedspisen. Nybakt rågbröd, grannar som kom, satte sig och språkade.

Källaren med en sval nyans av jord och motorolja, utifrån gården förde sommarvindar fram en härlig… som jag känner igen när jag cyklar förbi hästgården här längs Tutviksvägen, en mindre kamomillväxt som doftar så fantastiskt. En förnimmelse av al, nära Kaspiska havet i norra Iran förde mig genast tillbaka till den vedvärmda bastun och träden vid Kousa sjön i Norra Karelen

…Ett lika fint men mera omvälvande minne från ett av vindssovrummet angående relativ tid är från 5-6 årsåldern. Min mor sa godnatt, jag låg under täcket o lyssnade en stund på det svaga ljudet från någon fjärran långtradare som körde förbi. Jag blev helt ställd och frågade varför väcker du mig …precis när du lagt mig för att sova? Hon förklarade och jag förstod förvånat att tiden verkligen hade stått still, hela den långa natten hade tagit ett ögonblick och nu var det morgon. Jag fick en insikt om en annan slags tidsuppfattning men även om vad ”död” kan innebära.

Vid vissa särskilda tidpunkter stannar livet upp

Nyligen kom min gymnasie vän Robert från Nyköping för att träffa mig på ett tänkvärt och fint sätt, vi samtalade några ord och han visade mig alla sina olika livsbilder på överkroppen.

Vi har tyvärr inte haft kontakt på decennier så jag var tvungen att följa upp ”drömmen”.

Det visade sig att han några få dagar tidigare hade gått ”bort” eller bättre sagt vidare.

Det var en slags avståndsverkan mellan olika tillstånd, ett extraordinärt men äkta möte mellan två verkliga individer, i en annan sfär eller i dess gränsland till vårt.

Jag har arbetat med ”liv efter liv” tudelningen ”kropp och själ” o har hittat flera bevis för det i min forskning *

T ex. varje liv, alla livshändelser är sekvenserade, så att du i efterlivet kan gå fram eller tillbaka i de/t tidigare verkliga/upplevda liven/livet ungefär som bläddra eller vända blad i en livsbok

Frågan kan vara, är det bättre att tiga om allt sådant. Vetskapen eller möjligheten är öppen för alla att upptäcka, att ”du ska leva likväl som jag”. Eller ska jag bara avslöja en del av det jag fått fram i mitt arbete? Kanske räcker det med att låta konstverken framträda med sitt språk.

* H. Grahn Hermunen. ISBN 978-91-633-0767-6

Robert Axelsson var en reflekterande och vänlig person, vi gick samma naturbruksutbildning

på en internatskola beläget på ett gods i Sörmland, det var en slottslik miljö, påkostat, lärarna var bra. Jägmästare Edvard Backman m fl. exercerade oss i många intressanta ämnen, latinska namn på växter, insekter och biotoper. Min rumsgranne Niclas Svensson, Robert, Bengtsson, Hellman och jag kopplade ofta av med kort på kvällarna eller innebandy med de andra i klassen, Klas Fornander, Tony ”Baidoff”, Lennart och orienterarna Henrik och Håkan, Frippe, Janne, Christian och Tommy samt de andra som inte var med lika ofta. Senare anslöt oxå Roger Löfgren, Anders, och Patrik Nilsson.

Robert var också med på den fina klassresan till Köpenhamn med maj-karneval i slutet av skoltiden. Det var fantastiska kamrater, jag hade arbetat ett par år efter grundskolan och var mycket studie motiverad, vilket gjorde att jag emellanåt fördjupade mig i uppgifterna, visserligen med utmärkta resultat till följd men vi tog igen det och höll kontakten i flera år,

1986 köpte vi t ex ett 1 månaders tåg kort och begav oss till London. Vi tog in på ett Youth Hostel och checkade in med passen tillsammans med Löfgren, Hjulström och Fhors.

Vi skrattade när en annan i receptionen frågade om vi verkligen hette så här?

De hade loggat in oss som Axelsson, Lofgun, Hjulstroem, Force and Grahn.

Synd att inte Hellman följde med…

Under en av London kvällarna var vi ute på en av de stora clubbarna en musiker kom då fram och presenterade sig med att de hade skivkontrakt o frågade samtidigt ifall jag spelade gitarr? Jag har en, men Robert här, han spelar riktigt bra.

Där kom en av de chanser som ibland dyker upp, men det visade sig att utseendet hade för stor vikt vid det här tillfället.

Det blev en lång innehållsrik och minnesvärd resa, via Paris vi hann även med Pamplona festivalen mm där även Ulf Backe anslöt igen. Vi hade inte sagt någon specifik tid eller mötesplats utan bara råkade på honom under en allt för tidig morgon på det stora torget. Precis när han anlänt från tåget.

-Midsommar i Vibyholm- även Nordström deltog i festligheterna +tält äventyret vid sjön.

Robert hälsade även på flera gånger i Stockholm liksom Niclas, Lennart, Mattias, Roger Löfgren, Patrik Nilsson bodde på ett praktiskt vis redan här.

En lång, fin, varm och solig dag vid Eriksdalsbadet satt Robert och jag högst upp och såg ut över all skönhet, som 2 stora leenden.

Sätter in stegen och sekatören i växthuset och låter grenarna ligga kvar till en annan dag

Måndagen fortsätter, cyklar sammantaget säkert uppemot 5 mil varje vecka. Idag via Långsjön, skogsstigarna via Gammelströmmen o Tyresö flaten sjön för att hälsa på mamma.

Hon fyllde 86 precis för en månad sen och bor nu på omsorgsboendet Villa Sköndal, en idé buren stiftelse, rätt kostsamt men de som arbetar där är motiverade.

Mamma överlevde covid, hon har varit blind i 3 år och har precis fått en titan höft eftersom hon föll ur rullstolen. Mamma har varm ishavs glöd, en otrolig förebild på många sätt.

Hur många möten har vi till?

Om ett par veckor ska vi fira födelsedag och äta glass av alla olika sorter tills det börjar komma ut ur öronen har vi sagt

Nu på biblioteket, ringde min vän och kollega författaren och poeten Rikard Larsson-Eng om konstverket vi just arbetar kring, med titeln: Fadern föds genom avkomman

Jag har varit med i ett donations program genom Karolinska institutet, där mellan 5-15% blir godkända för att bistå barnlösa och berättade glatt för Rikard att nu har även

en flicka till fötts

En annan av mina tidiga klasskamrater Keith, menar att äppelträden inte behöver klippas,

han har en poäng också där min gode vän. Jag har faktiskt även stått och beundrat hans träd o de fina frukterna.

Ja, ni kan läsa det helt bokstavligt/bildligt men även symboliskt och allegoriskt..

Lite bonus: Jag kom körande och svängde ut mot stan precis vid infartsparkeringen med alla våra järnåldersgravar under o stannade vid Gudö å övergångsstället, för en fotgängare, som vinkade till mig, som tack, nämen det är ju Ingvar Karlsson. Vår landsfader och stadsminister efter Olof Palme. Jag ser den här enastående personen ibland kliva på bussen därifrån in till stan. Han åker som vi andra. En gång hade min mor stigit på tre hållplatser senare och blivit överraskad av att möta Ingvars vakna blick, han såg det och log och nickade lite som hälsning när hon gick in och satte sig.

Senare på kvällen vid Götgatsbackens mataffär ser jag en till av våra pelare från den generationen Carl Johan de Geer i kassan framför mig, i varm jacka o blåställ.

Han hade antagligen kommit från sin ateljé för att köpa kvällstidningen, Expressen

Här är en skriven flera hundra år gammal avskeds hälsning om välgång som jag råkade på under ett besök på just Nordiska Museet för många år sen: Må edra fotspår drypa av fetma vart ni än går

Bifogat: 3 foton:

1. Pdf Konstverket – Diptyken: Fadern föds genom avkomman

2. Porträtt av oss: Henry Grahn Hermunen och Rikard Larsson-Eng till höger, min bild är tagen av Anatka Barczhewska Singer

3. Hälsning från de ekologiska äppel(s)maskarna

.