Berättat av Hélena Ànderson-Frisk

Berätta om din dag: ✏️

Väckaren på mobilen ringer kvart i sju. Jag har signalen inställd på Spotify så det är Bob Dylans stämma som väcker mig med låten ”Hey, mr Tamburine man”. Jag snoozar som alltid 5 minuter gånger två. Sängen är varm med min elektiska värmefilt fortfarande på men rummet är kallt denna oktobermorgon. Det är bara +4 grader ute. Min man och min 11-åring är redan vakna. De kommer in för att få upp mig och 7-åringen ur sängen. Han och jag är alltid morgontrötta och pappan och 11-åringen är alltid morgonpigga. Jag vill alltid ligga kvar i sängen för att försöka minnas vad jag just drömde. För på morgonen har jag bilder i mitt huvud som ofta handlar om sådant som jag behöver bearbeta från dagen före. Det doftar gott av kaffet i kaffebryggaren och jag skyndar mig att starta en eld i kaminen i vardagsrummet. Jag älskar att elda med ved. Och elen är numera så dyr att det lönar sig att värma upp huset så mycket det går med björkved. En snabb morgon med kaffe och en smörgås i burk i bilen.

Jag skjutsar barnen till skolan (med vår elhybrid Suv). Skolan ligger bara tre kilometer från hemmet i centrala Tällberg. Det är kö in till skolans parkering för alla föräldrar som ska lämna av sina barn strax före klockan åtta. Jag önskar att barnen kunde cykla till skolan men vägen är för kurvig och smal och utan en vägren för cyklar. Bussen skulle de kunna ta, men bussen går så sällan så de skulle behöva vänta en halvtimme innan skolan börjar. Så är det att bo i glesbygden. Men jag älskar att bo här i Tällberg i Dalarna. Jag uppskattar verkligen naturen, utsikten över sjön Siljan, lugnet och friluftslivet. Själv är jag uppvuxen i förorten Haninge i södra Stockholm och jag började ta buss och tunnelbana in till min skola på Östermalm redan som 9-åring. På den tiden, för fyrtio år sedan, vågade man släppa iväg sin 9-åring själv till stan i rusningstid. Det skulle inte jag våga göra med mina barn. Himlen är rosa i öster den här kalla höstmorgonen och i mitt huvud spelas Molly Sandéns låt ”Rosa himmel” upp när jag och 7-åringen går hand i hand uppför skolbacken. Jag tar snabbt ett kort på den rosa himlen för att kunna dela den som Händelse på min Face-book.

Jag jobbar bara deltid som timanställd i Svenska kyrkan som präst. Jag förbereder mina tjänstgöringshelger hemifrån. Sedan är jag inskriven på ett program på Arbetsförmedlingen för tillfället: Jobb- och utvecklingsgarantin. Jag blev sjukskriven för stress-depression från min senaste heltidstjänst i kyrkan. I programmet jobbar jag med att starta eget med yoga, massage, frilufts- och sport-events. Så efter att jag skjutsat barnen går jag först ut med min hund: en lappsk vallhund: Signe. Vi går upp på Tällberget, på skogsstigarna, runt gator med röda timmerhus och vacker utsikt, på skogsstig upp till Digerberget med ännu vidare utsikt över sjön och sedan tillbaka ner igen till bilen. Efter 10 minuters bilfärd är jag hemma. Hemma, är en modern vit villa byggd 2014 med ett stort fönsterparti ner mot sjön Siljan. Huset är bara 67 kvm och här bor vi två vuxna, två barn, en hund, en katt och åtta hönor (i sitt hönshus). Jag odlar i trädgården: potatis, grönsaker, sallad, bär och frukter. Vi flyttade hit för tre år sedan från ett större 70-tals hus som var på 200 kvm. Vi ville minska våra utgifter och få mindre jobb med ett mindre och modernt hus. Men egentligen drömmer jag om att bo i ett 1700- eller 1800-tals timmerhus, fast med stora fönster och med egen elförsörjning. Och ibland drömmer både jag och min man om att bo på en bobåt i Dalälven i centrala Leksand eller att vi ska flytta till en varm delstat i USA. Min man kommer från USA, från Minnesota. Men där är klimatet och naturen ganska lik Sverige så just Minnesota lockar mig inte så mycket. Hellre Hawaii, eller Florida, eller Bahamas (men Bahamas är inte amerikanskt territorium).

Min dag består av att yoga på yogamattan bredvid braskaminen, plugga, skriva på datorn, laga lunch (linssoppa med ingefära och lime idag). Min man jobbar också hemifrån från hemmakontoret som vi byggt i en liten tillbyggnad till villan. Möjligheten att kunna jobba hemifrån startade under Corona-pandemin 2020. Och sedan dess har min man som är civilingenjör bara åkt in till Falun för att jobba två dagar per vecka och hemifrån övriga dagar. Vid halv tre åker jag för att hämta barn på skolan (men äldsta killen tar ofta bussen hem). Jag fixar mellis till dem och vi fortsätter vår eftermiddag med att göra svenska- och engelskaläxa, spela ett parti Uno och att surfa på mobiler och paddor (Ipads). Jag kollar nyheterna på TV4-appen och SVT Play. Kidsen kollar mest Youtube och spelar Rob lox och Mine Craft på sina mobiler. Det är mycket hemskt som händer ute i världen och i Sverige just nu, så jag är ivrig att följa med nyhetsflödet varje dag. Det är krig i Mellanöstern mellan Hamas/ Palestina och Israel. Något som upprör och engagerar mig särskilt då det är ett religiöst krig för utsatta religiösa folkgrupper och kring heliga platser som också är heliga för mig som kristen. Det är också krig i Ukraina som invaderats av Ryssland och president Putin. Det känns viktigt att följa då det ligger så nära Sverige geografiskt och då Putin hotar även Sverige som stat och framförallt finns ett intresse för vackra, historiska Gotland i Östersjön. För bara några dagar sedan utsattes svenskar för en terrorattack från islamisterna IS i Bryssel under en fotbollsmatch. Och i Stockholm och Malmö sker skjutningar, bomber och bilbränder varje natt i princip i ett gängkrig mellan knarkligor. Koranbränningar som tillåts genom svenska yttrandefriheten hetsar muslimer ute i världen och likaså desinformations-kampanjer om muslimska barn som tvångsomhändertas genom svenska socialen. Kan hända är det Ryssland som understödjer både gängkrigen, koranbränningarna och sociala desinformations-kampanjer. Det är en orolig tid som vi lever i. Ibland drabbas också jag av tankar om hopplöshet och rädsla för världskrig. Men jag tror fortfarande på att fred ska segra och att det blir säkrare för oss svenskar nu när vi ska gå med i Nato. Sedan finns det sådant som berör mig personligen ännu mer i vardagen än krig och terrorhot och det är att mina barn har det bra och kan mogna och utvecklas. Det är också sådant som att mina familjemedlemmar och närmsta vänner inklusive jag själv ska vara friska och må bra. Min man drabbades tyvärr av en hjärtinfarkt i våras. Bara 45 år och redan hjärtinfarkt. Vi trodde först att det berodde på för mycket stress på jobbet, för mycket griskött och socker. Men det visade sig att han förmodligen har en genetisk hjärtdefekt och förmodligen bär också våra söner på den genen. Det är sådant som upptar mina tankar och min oro en dag som denna dag i slutet av oktober.

Vid femtiden sätter vi oss hela familjen i bilen för att åka till Rättvik, 25 minuter bort. Där är vi med i en idrottsklubb och tisdagar är det mountainbike- eller längdskids-träning. Ikväll är det barmarksträning för skidåkningen. Min man är tränare för 9-12-åringar. Jag går ut med hunden i skogen och sen tar jag en snabb mountainbike-tur på en cykelled. Det är superskönt att få en stund för mig själv, i skogen, i tystnaden, känna grandoft och frisk kall luft.

Jag somnar trött och nöjd den här dagen, 24e oktober 2023. Jag har fått vara med mina pojkar, min man, mina husdjur. Jag har fått naturupplevelser, jag har fått ny kunskap genom de böcker jag läser och genom Internet. Jag har fått använda min kropp genom vandring, yoga och cykling. Jag har ätit hälsosam mat. Jag har vad jag behöver: värme, wifi i huset, så att jag kan följa med i omvärlden och se mina favoritserier på Netflix eller TV4 Play. Det är ofta historiska drama, dokumentärer eller kriminalserier som jag följer. Vi läser sagoböcker för pojkarna i stora sängen vid halvnio, såsom varje kväll. Vi avslutar läggningen med att sjunga ”Gud som haver barnen kär” tillsammans. Jag är trygg här i vita villan vid sjön Siljan och när kanadagässen flyger in för att landa i vår vik inför natten i skymningen så somnar snart även jag under min elekrtiska värmefilt.