Berättat av Hanna L

Berätta om din dag: ✏️

Jag vaknar motvilligt när mitt mobilalarm ringer klockan 06:04. Min arbetsplats ligger i Karlsborg men jag bor i Varnhem mellan Skövde och Skara så resvägen är ungefär sex mil. Jag har fem barn och man men jag behöver inte hjälpa till med något av morgonbestyren hemma eftersom jag har så lång resväg. Min man hämtar och lämnar vår femåring på förskolan, vilket är jobbigt för honom men skönt för mig. Faktum är att jag just nu tar ytterst lite ansvar för hemmet överhuvudtaget. Jag bara drar ur sladden ur billaddaren, sätter mig i bilen (det är en laddhybrid), åker och parkerar den i Skövde, hoppar på bussen (vill inte köra en massa bil i onödan, både av klimatskäl och av ekonomiska anledningar) och kliver av i Karlsborg. Skönt, för jag har värdelöst morgonhumör och jag tror ärligt talat att min man är bättre på att få ordning på alla detaljer kring barnens skola och förskola. Jag jobbar som kommunikatör på K 3, Livregementets husarer, och det innebär att mitt kontor finns i Karlsborgs fästning. Varje gång jag kommer fram till fästningen fylls jag av någon slags tacksamhet över att jag får jobba i en så speciell byggnad. Jag tycker att den är otroligt vacker, och intressant, eftersom man känner att historien är med en genom hela arbetsdagen. Något som dessvärre inte är med en är mobiltäckningen. Väggarna är tjocka och det innebär att jag och mina kollegor svär en hel del över att vi inte kan jobba obehindrat med till exempel våra konton i sociala medier. Den här morgonen är en av de intressanta nyheterna för oss informationen från dagen före om att Turkiet klivit ett steg närmare att godkänna Sveriges Natoansökan. Vi har trott att Natomedlemskapet ska bli av här och nu flera gånger tidigare, men inget har hänt, så vi är inte överdrivet laddade och taggade av nyheten. En annan sak som jag arbetar en hel del med under dagen är beskedet att en av våra kollegor blivit världsmästare i Adventure Race i Sydafrika. Detta publicerar jag inlägg om på såväl regementets Instagram som Facebook, och därutöver ägnar jag mig åt ett möte med ett antal kollegor på staben. Lunchen intar vi klockan 11:30. Jag har med mig matlåda bestående av pasta med sås på zucchini, soltorkad tomat, crème fraîche och oliver. Den är fortfarande god, trots att jag lagade den två dagar tidigare. Ibland äter jag fisk, men för det mesta helt vegetarisk kost. Anledningen är samma som med bilkörandet – jag är orolig för klimatpåverkan och därutöver uppskattar jag inte djurhållningen när det gäller till exempel gris-, nöt- och kycklingindustrin. Efter lunch går jag till gymmet med en kollega. Det är vårt första besök där. En fördel med mitt jobb, som jag haft sedan i februari, är att man får träna på arbetstid – tre timmar fys i veckan. Det finns också krav på styrka och kondition, och vi gör fystester årligen, även vi som är civilanställda. Vi får ett program av en av de anställda idrottsavdelningen som innehåller allt från armhävningar till bencurls – alla övningar ska göras i tio repetitioner med tre upprepningar. Därefter går jag tillbaka till mitt kontor, arbetar lite mer och ser till att packa ner utrustningen som jag behöver inför morgondagen. Då ska jag fotografera strid i bebyggelse och det innebär att jag behöver ta med mig kamerautrustning och uniform hem, samt jobbdatorn och min privata dator. Min chef skjutsar mig till bussen och tur är det för jag har nu med mig två ryggsäckar och en bärsäck, och det är svårt att få med de väskorna utan fler händer. På bussen skriver jag på nästa bok. Jag delar ut internet från min privata mobil till min privata dator. Det känns värdefullt att använda tiden på bussen på det här sättet. Jag har skrivit en historisk roman tidigare, Mer än en fiende som utspelar sig 1943, och nu håller jag på med nästa roman som bygger på händelserna då en tysk testraket av misstag exploderade över Småland sommaren 1944. Att komma över fakta om livet under den här tiden är stundom svårt, och stundom förvånansvärt enkelt. Jag kan botanisera i timtal i DN:s arkiv där alla tidningar finns digitaliserade. När man läser dagstidningar från den här tiden får man en mycket bättre uppfattning om språk, vardag, populärkultur och privatekonomi, tycker jag. Innan jag kör hem stannar jag till på Coop eftersom min 16-åring ringt och beställt choklad. Jag går med på att köpa det med en suck eftersom jag är en alldeles för snäll förälder ibland. Och när jag har köpt en present till ett barn, måste de andra också få något, särskilt som de råkade höra i telefonen vad som var på gång. De tre minsta – femåringen, tioåringen och tolvåringen – får dela på en påse Sour Cream-chips. Den äldsta som är tjugo år får en egen chokladkaka med smaken mintkrokant, och 16-åringen har valt Caramelo. Japp, jag köpte Marabouchoklad, trots att jag borde bojkotta dem eftersom de fortfarande har verksamhet i Ryssland. För den som har glömt det här i framtiden så är jag och de flesta andra negativt inställda till Ryssland för tillfället, eftersom de bedriver ett hemskt anfallskrig i Ukraina. Situationen i Gaza är också fruktansvärd. Jag gråter varje gång jag ser nyheter om civila – OM BARN – som skadas och dödas där. Önskar väldigt mycket att jag hade kunnat skydda alla barn på något praktiskt sätt, både där och i Ukraina. När jag kommer hem till vår villa har min man fixat kött- och vegbullar, potatis, brunsås och egen pizzasallad. Konstig kombination, men det är väldigt gott, särskilt den egengjorda pizzasalladen. Under kvällen förhör jag min 16-åring inför hennes psykologiprov om behaviorismen, och letar lämplig balklänning på Sellpy. Ska på regementsbal i december – ser fram emot det! Jag anmäler också mina äldsta barn till några hopptävlingar med deras hästar, städar lite halvhjärtat och tar en kort promenad med pannlampa. Jag vill få ihop så många steg som möjligt, och Garminklockan visar 14 460 när jag går och lägger mig, helt okej. Innan jag somnar skriver jag lite mer på boken, skriver det här samt skickar en bild till barnen i Snapchat. Jag och min äldsta dotter har 1145 dagar tillsammans, och min näst äldsta dotter och jag har 811 dagar så det kan man inte bara lägga ner. Det skapar liksom sammanhållning mellan oss, även om det knappast är särskilt många som håller på på det här viset längre.