Berättat av Hanna Björknäs

Berätta om din dag: ✏️

Jag åker nästan aldrig pendeltåg. Men i dag skulle jag göra det eftersom jag lämnat cykeln på jobbet igår kväll. Jag promenerade de 20 minuterna till stationen i Häggvik och enastående nog var tåget i tid. Pendeltågskaos har varit mer regel än undantag under hela året och jag har röstat med fötterna. Jag cyklar i stället, fast det är 16 km enkel väg till jobbet.

Jag fick såklart stå på tåget, men det gör inget. Det tar inte så lång tid att åka till Odenplan, stationen djupt under marken. Jag tänker alltid att det är konstigt att det inte känns värre, att ha så långt till dagsljus. Och tänk om det skulle bli en terroristattack där nere. Då skulle vi nog dö allihop. Men det går ju inte att oroa sig för terrordåd eller dödsskjutningar hela tiden, även om vi varje morgon nuförtiden möts av en rubrik om att någon blivit skjuten, i ett skogsområde, i min kompis före detta huslänga eller rakt genom sovrumsfönstret. Min mamma vågar knappt gå ut längre. Men man kan ju inte oroa sig för allt. Det har dock slagit mig, när jag ser kollegorna samlas för fika halv tio på jobbet, att det är vi som är här som inte har blivit skjutna i natt.

Vi jobbade rätt intensivt på förmiddagen och vid lunch gick vi ut till kvarterets bästa lunchrestaurang, Sensum. Lunchen kostar 150 kr där. Det är ju galet dyrt men maten är så bra att det är värt att betala 20 eller 30 kr extra. De som jobbar där känner oss nu och ser alltid till att vi får ett bord. Vi äter fort och kan därför använda de där små halvtimmarna som blir över mellan andras bokningar.

Vi jobbade på rätt bra på eftermiddagen också. När dagen var slut gick jag till frisören. Jag hade bokat en herrklippning, via nätet, fast jag ser ut och definierar mig som kvinna. Det stör mig nämligen att herrklippningarna alltid kostar mindre än damklippningarna trots att det varit förbjudet sedan länge. Jag har dessutom exakt samma frisyr som min kollega Magnus, maskinkort på sidorna och lite längre mitt på huvudet och kan för mitt liv inte begripa varför Magnus ska få betala 100 kronor mindre än jag. Dagens frisör tittade lite undrande på mig när jag kom och frågade varför jag var där och vad jag hette. Jag presenterade mig och förklarade att jag skulle klippa mig. Frisören verkade inte bry sig om att jag hade bokat en herrklippning och jag fick betala för en sådan också. Kanske var det för att jag köpte ett shampoo, så att det blev lite kringbusiness?

Förra gången jag klippte mig krävde frisören att jag skulle betala för en damklippning, fast jag även då hade bokat en herrklippning. När jag invände att jag ju har en ”herrfrisyr”, sa frisören att jag visserligen har kort hår, men att det är de ”kvinnliga detaljerna” som gör att det blir dyrare. Att jag sa att jag inte vill ha ”kvinnliga detaljer” hjälpte inte. Så jag fick betala det dyrare priset. Sen anmälde jag frisören för könsdiskriminering, till Diskrimineringsombudsmannen, som i sin tur omedelbart svarade att de inte utreder diskriminering hos frisörer. Jag använde min konsumentmakt i stället och skrev en recension på Google om att frisören diskriminerar kvinnor och att man bör klippa sig på en salong med mer renhåriga värderingar. Den recensionen har nu lästs 3500 gånger och jag känner mig ändå som jag fått en viss revansch. Till den frisören går jag dock inte igen, även om hon klippte bra.

Även den här gången blev jag väldigt nöjd med klippningen. Min ledsna permanent som slokat betänkligt hade fått sig ett lyft. Jag var snygg i säkert fem minuter. Sen tryckte jag på mig en buff över öronen och en cykelhjälm och bytte om till mina cykelkläder, inklusive rosa reflexväst från Ikea, och cyklade hem till Sollentuna. Det var bara någon grad varmt men inte särskilt blåsigt och jag tyckte att jag kände mig stark. Min dubbdäcksförsedda gravelbike susade förbi åtminstone fyra andra cyklister. Ändå sa Strava att jag snittat på dryga 19 km/h hem. Det är väldigt långsamt. I somras kunde jag komma upp i 25. Jag gissar att det är mörkret och dubbdäcken som gör det.

Min kille mötte mig i dörren. Han tittade på mitt hår och konstaterade att jag såg ut som en seriefigur. Jag tänkte att det nog var en komplimang. Sen hjälptes vi åt att laga middag från Middagsfrid. De levererar fem middagar för fyra varje söndag vid vår dörr och det är rätt god mat. Vi slipper dessutom tänka och handla och kan förse både oss själva och våra just nu två hemmaboende ungdomar med mat varje dag. Man behöver äta mycket när man cyklar långt och driver ett slags ensamt krig för jämlika klipp-priser mot stans frisörer.