Berättat av Gunnel Ezeldin Vidén

Berätta om din dag: ✏️

Vaknade med konstig dröm i minnet, något med att jag blödde och var sjuk. Inte så konstigt kanske för kl 9.30 hade jag tid på sjukhusets onkologmottagning för att få information om behandlingen mot återfall (cancer). I september opererade de bort en tumör från mitt bröst så nu informerade de om strålningsbehandlingen som startar inom ett par veckor samt om antihormonell medicin som jag ska äta i fem år. Det kommer att gå bra, prognosen är god.

Medan jag drack morgonkaffe läste jag det dagliga mejlet från min storasyster som bor i Idaho, USA. Vi skriver till varandra varje dag och delar vardagliga tankar och berättelser. En kompensation för att vi inte kan ses så ofta. Hon har bott i USA sedan 1980 och vi började med att skriva vanliga pappersbrev med någon veckas mellanrum (eller snigelpost som det kallas nu), sedan blev det fax med några dagars mellanrum och nu är det e-post dagligen. Hon skrev idag till exempel om en av deras katter som hon måste tvångsmedicinera mot en envis ögoninflammation (finns det något annat sätt att medicinera katter än tvång kan man ju undra).

Jag läste även Dagens nyheter och Nya Wermlands tidning på min Iphone 12 Pro samt kollade om det fanns några nya dödsannonser på Norrbottenskuriren. Jag vill hålla koll på hur det går för tanterna från byn (Persön) där jag är född och även se om några bekanta i Luleå har dött. Jag har bott där nästan hela mitt liv så jag känner många och vill se vad som händer, inte minst vilka som dör.

Jag satt en god stund och bara tittade på den fantastiska soluppgången som glänste i Klarälven precis utanför fönstret. Det var sagolikt vackert.

Jag körde till sjukhuset i vår BMW 2-serie Active Tourer, en vit dieselbil som fungerar utmärkt. Vi borde förstås ha elbil pga miljön men de är mycket dyra och så är infrastrukturen för laddning inte samordnad och utbyggd tillräckligt för att det ska kännas tryggt. Vi bodde dessutom i Norrbotten när vi köpte bilen och där är det långt och kallt och ännu sämre infrastruktur för laddning. Vi kör så lite nu så jag tröstar mitt miljösamvete med det.

När jag kom hem gick jag och maken en långpromenad, åt lunch i centrum och gick en omväg tillbaka via en butik. Det blev 11 km i klart och soligt höstväder. Det blåste lite kallt och jag hade glömt mössa. Vi pratade om reseplanerna den närmsta tiden för jag vet ju inte ännu om jag kan åka till Egypten som vi har tänkt. (Ja jag vet! Vi borde inte flyga alls men…) Maken åker reguljärflyg redan 6/11 och stannar till mitten av december men jag hade tänkt åka 25/11 och ta flygstol på charterflyg och stanna två veckor. Vi har en liten lägenhet utanför Hurghada, stället heter Saahl Hasheesh och vi åker dit ett par gånger per år, cirka en månad per gång. Min man är född i Egypten så han trivs som fisken där och stannar ofta längre än jag.

Efter promenaden har jag gått igenom en begäran om komplettering för att Karlstad kommun ska godkänna vår bygglovsansökan för att vi ska få glasa in balkongen. De krånglar till det så vansinnigt! De flesta balkonger på de två husen i vår bostadsrättsförening, Nickebo 1 i kvarteret Solen 14 i Karlstad, är redan inglasade men det bygglovet har löpt ut så därför behöver vi ett nytt där vi är fyra lägenhetsinnehavare som deltar. Jag tycker att de har fått all information som behövs och borde ha tillräckligt underlag för att ge bygglov men de är byråkratiska och ska ha ytterligare pennstreck på fasadritningen. Suck! De erfarna herrarna som bott här sedan husen var nya 2016 ska hjälpa mig att rita så de blir nöjda på kommunen. Hoppas jag. Grundavgiften för bygglov är 5 600 kr plus ett par tusen för att underrätta grannar och drygt tusen för att kontrollera och godkänna efter bygget.

Jag har också jobbat ett par timmar. Jag jobbar kanske 20 procent i min egen firma Vidén information AB som jag haft sedan 1994, men jag tar även ut min pension så jag behöver inte ta ut lön från firman. Istället räknar jag med att ta vinstutdelning med 20% skatt under några år till innan jag lägger ner firman helt. Ska i första hand betala bort det sista lilla bo-lån vi har på banken SEB, om 500 000 kronor. Vi ska vara helt skuldfria under vår ålderdom, det är planen. Resten av pengarna ska vi göra roliga saker för eller spara för säkerhets skull.

Det jag jobbade med idag var textuppdateringar och anmälningslänkar på www.reglab.se, en webbplats som jag arbetat med i många år. Jag har också en roll i Reglabs årliga konferens där dag 2 alltid innehåller ett trettiotal parallella ”lärpass” från regionerna i landet där de delar med sig av erfarenheter till varandra. Min uppgift är att ta emot alla förslag till lärpass nu och lägga in dem på listan i Teams så att allt finns med när vi ska gruppera och prioritera vilka som får plats på konferensen. Jag ska hålla kontakt med alla och låta dem få veta om de är utvalda eller ej, och hålla dem glada och nöjda samtidigt. Jag är Reglabs inhyrda kommunikatör kan man säga och gör lite jobb åt dem regelbundet, året runt vid behov. Sköter webbplatsen och skriver nyhetsnotiser och artiklar, är bollplank för idéer mm. Reglab är ett långsiktigt projekt som alla landets regioner driver tillsammans för att lära mer och ha utbyte inom området regional utveckling.

Jag har även mejlat med SSAB i Luleå för att boka in teamsmöte i morgon med ett par män från koksverket inför en artikel jag ska skriva åt dem om konsekvensanalyser i det förebyggande underhållsarbetet. Den ska publiceras på SSAB-koncernens gemensamma intranät.

Min man Refaat sitter i ett annat rum och tittar på nyheter på TV och dator om det krig som nu blossat upp mellan Israel och Hamas i Gaza. Det blir bara värre och värre och han är djupt känslomässigt engagerad och berörd. Palestinierna är hans bröder i hjärtat och han lider av hur enögt konflikten och grymheterna rapporteras här i väst, till Israels fördel. Han längtar verkligen efter att få åka till Egypten där han kan prata med sina vänner om detta utifrån en gemensam kunskapsgrund. Han har bott i Sverige i typ 45 år men har dubbelt medborgarskap och ett engagerat förhållningssätt till sitt födelseland och till mellanöstern i stort.

Över huvud taget är nästan all nyhetsbevakning grund, historielös och inriktad på sensation tycker jag. Det saknas överblick och sammanhang, jag väljer noga vad jag tar del av för det gör mig bara ledsen och arg att se skrikiga partiledardebatter och ivriga reportar som vädrar konflikt mellan människor istället för att lyfta blicken, se helheten och ställa fördjupande frågor. Inte minst har sociala medier och Sverigedemokraternas polariserade förenklade världsbild gjort tonen rå och horisonten trång i hela samhällsdebatten. Högerkrafterna är starka inte bara i Sverige utan i hela Europa, och det skrämmer mig mer än den där cancertumören de opererat bort. Jag vill ha inkludering, öppenhet, informerade analyser, mer kultur och historia. En utvecklad mänsklighet helt enkelt. Men det mesta verkar gå åt motsatt håll.

Jag sitter i mitt eget rum och skriver, mitt kontor, här i vår lägenhet i Karlstad där vi bott sedan 1 maj i år. Här inne finns bara mina saker, mina minnen och böcker och sånt som gör mig glad. En älsklingssak är det förstorade fotot av mormorsmor och mormorsfar med alla sina 11 barn på rad framför sitt lilla torp i Sävast i Bodens kommun 1915. Bilden fascinerar mig på många sätt, inte minst för att jag vet att mormorsfar dog bara tre år senare och mormorsmor gifte om sig efter ytterligare ett tag och flyttade med alla barnen till Ersnäs söder om Luleå. Jag har alltid undrat hur det kom sig? Vem var den nye mannen som på det sättet fick sitt liv totalt förändrat? Hur träffades de och vad hände? Min mormor är barn nummer sju från vänster och hon föddes år 1900. Historia intresserar mig mer och mer ju äldre jag blir, men inte kungarnas och krigens historia utan människornas och den positiva samhällsutvecklingens historia. Kvinnornas kamp för rösträtt till exempel, det läser jag mycket om just nu.

Ikväll ser vi på TV som vanligt. Vi tillhör de få som fortfarande ofta zappar mellan kanalerna och tittar på det de sänder just nu. List-TV eller vad man ska kalla det. Jag tittar givetvis också på SVT play och på Netflix men det är avslappnande att slippa välja helt själv. Då kan man råka hamna i ett intressant eller roligt program som man kanske inte hade valt aktivt och det gillar jag. Min man sitter ofta med sin dator i knät och ser arabiska nyhetskanaler samtidigt (med hörlurar så klart). Ibland ser vi något tillsammans med full uppmärksamhet men alltför sällan tycker jag.