Berättat av Ellen Sjömålen

Berätta om din dag: ✏️

Klockan skulle ringa 06:45 men dottern, 4,5 år, väckte oss 06:15 för en morgonmacka, lingongrova med honung, och lite morgon-tv. Min man skyndade iväg till jobbet redan 06:30 medan vi gjorde oss iordning för att cykla till förskolan. Det är en ganska kort cykeltur mellan lägenheten på Gärdet där vi bor och förskolan på Värtavägen, men det har börjat bli kallt på mornarna så dottern kläddes i fodrade regnkläder och jag tog fram de tjocka stickade vantarna. På förskolan välkomnades dottern av sin favoritpedagog, som vanligt var hon först på plats, något de både trivs med då de får fixa inför att resten av barnen kommer. Idag skulle de fira FN-dagen.

Jag cyklade hem och gjorde frukost till mig själv; kaffe, yoghurt med granola och en macka med hårdost. Jag åt frukost och hade samtidigt videochatt med min kurskamrat om en PM uppgift som ska in nästa vecka, vi kämpade båda med valet av teori och metod. Som vanligt pratar vi om massa annat också; barnböcker, mina berättarföreställningar, katter och allmänt om livet. Sedan borstade jag tänderna och tog en snabb dusch innan dagens Masterclass på Zoom skulle börja 10:15. I dagens Masterclass skulle vi sitta fyra elever tillsammans och diskutera varsin Masteruppsats vi analyserat, för att får idéer inför vårt eget skrivande till våren. Jag hade valt en om kyrkor på friluftsmuseer medan mina kurskamrater hade valt ifrån sina ämnesområden, var ett spännande samtal om vikten av teorival och att inte skriva för krångliga forskningsfrågor.

När Zoom samtalet var över hade det nästan hunnit bli lunch, jag fortsätta dock skriva lite på datorn och lämnade redan in den där uppgiften som skulle in nästa vecka. Tänkte att det vore skönt att ha den gjort innan helgen. Därefter städade jag köket som var lite kaosartat efter gårdagens middag, jag fyllde diskmaskinen på nytt och kunde sedan göra lunch åt mig själv. Jag hade en matlåda i kylen med palak panner från förra veckan, till den kokade jag bulgur. Då jag var ensam hemma och ville passa på att få lite egentid så åt jag framför TVn och tittade en serien ”Dreamland” på Netflix. Det var sista avsnittet av serien, så kändes lite vemodigt att sett klart den.

Jag bläddrade runt lite på instagram, alla flöden är fulla av det som sker i Gaza just nu. Det känns så ofattbart, både Hamas attack mot Israel, men också den hänsynslösa vedergällningen som nu skördar fler och fler civila. Är svårt att inte tänka på idag. Jag upptäcker att min telefons minne är fullt och börjar se över mina olika appar och deras datalagring, jag hade nog inte fattat hur mycket data som apparna sparade! Efter en stund finns det betydligt mer plats, jag passar på och titta på bilder från helgen vi haft. Bilder på mig, min man och vår dotter utklädda för Halloweenfest. Jag var pumpa, dottern en häxa och min man någon sorts spöke.

Jag städar sedan undan efter lunchen och börjar packa min väska för att cykla bort till mitt extrajobb som berättare på Skansen. Väskan fylls med de mer tidstypiska skor jag ska ha, fika, vattenflaska och en borste. Sedan går jag ned till cykelförrådet och tar fram min cykel igen. Klockan än 14:30 och solen har kommit fram, jag har glömt min solbrillor så får kisa hela vägen till Skansen. Jag cyklar förbi Nordiska Museet och påminner mig själv om att jag måste skriva om min dag senare på kvällen! I hörlurarna lyssnar jag på podden Flashback Forever.

Framme så parkerar jag min cykel och använder mitt passerkort för att komma in i Skansens klädkammare. Där jag har skåp 108 och jag plockar exalterat fram mina nya kläder, under höstlovet ska jag berätta Spökhistorier på Back Mats stuga. Men ikväll hoppar jag in för att jobba lite extra då Karolinska Institutet har haft personaldag på Skansen, och på em vill de få uppleva lite kulturaktiviteter innan sin middag. Jag byter om, min klädsel representerar sekelskiftet i Dalarna med så kallat slims. Bitar ur folkdräkten blandas med modeplagg. Jag är extra nöjd med mitt gula huckle som dessutom är autentiskt. Medan jag inväntar min berättarkollega så plockar jag några kastanjer från en kastanj som står framför vaktstugan på Skansen. De ska jag ge dottern när jag kommer hem. När min kollega kommer går vi upp till stugan där vi ska berätta, Bollnässtugan. Jag hade jobbade där i somras så känner miljön väl. Vi börjar med att ta bort de skyddande gardinerna och gör upp eld i de två rummen där vi ska ta emot besökarna. Vi samtalar om vad vi ska berätta, temat är spökhistorier. Något sent kommer så första gruppen besökare, vi fyller snabbt våra rum och jag berättar på engelska om kyrkogårdens mest fasansfulla väsen; kyrkogrimmen.

Min berättelse är en sägen från Torsås i Småland, i skenet från elden får besökarna höra berättelsen om en ung man som blev sjöman. En stormig höstnatt föll han överbord och drunknar. Samma natt vandrar prästens pika hem över kyrkogården, hon ser en man ligga med fötterna upp på kyrkogårdsmuren. Hon misstar honom för ännu ett fyllo och vill hjälpa honom få ned fötterna. Men då hon gör detta attackeras hon av kyrkorummen, en ondsint tupp. Prästen hittar mannen, inser att han är död och läser verser över honom. Nästa dag identifieras mannen som sjömannen av både prästens hushåll och sina föräldrar. Ett bud kommer precis då från kaptenen, att deras son drunknat och att kroppen inte hittats. Pigan frågar tillslut prästen vad som skedde den där natten och han säger till henne att hon brutit mot kyrkogrimmens lag, den döde får bara vila på vigd jord när prästen fått vetskap om det hela och endast självmördare tas över muren. Pigan tackar gud och sin goda tur, men hur kroppen kom från Kalmar sunds kalla havsbotten till en kyrkogård i Torsås, det är en annan historia …

En liten grupp med svensktalande besökare avlöser sedan dem, jag berättar istället om Torre-Jösse från Agunnaryd och om Prästfruns fläta. Därefter vandrar besökarna iväg på nästa aktivitet. Jag och min kollega får dock stanna kvar en stund för att låta elden brinna ut, så vi kan stänga huset och gå hemåt. Vi går tillsammans ned till klädkammaren igen, i skymningen så är Skansen så vacker med alla höstlöv. Vi byter om, småpratar med folkdansarna som också underhållit gänget från Karolinska. Jag inser att klockan blivit ganska mycket, jag sms:ar min man att jag blir sen. Då inser att jag dessutom fått min mens mitt under berättandet och nu börjar få riktig mensvärk. Så jag säger hejdå, hänger in min kläder och hämtar min cykel. Nu behöver jag sätta på cykelljuset och vägen hem är på något sätt alltid tyngre än vägen dit.

Hemma har jag fått ett sms där min man undrar vart jag är. Svarar att jag parkerar cykeln. Jag åker upp och kliver in i lägenheten. Det luktar brända pannkakor. Vid matbordet sitter nu min man, min dotter och vår kompis som hjälper oss hämta dottern på förskolan ibland. De har gjort små plättar och dottern ska ha ätit minst 15 stycken. De tittar på TV samtidigt, sluttampen på Disneyfilmen Encanto. Jag går på toaletten, byter kläder och sätter in min menskopp. Sedan ansluter jag mig och äter middag. Vår kompis har problem med ett stickprojekt, jag försöker hjälpa men fattar ingenting, sedan behöver hon hoppa in i ett Teamsmöte med sina studentkår. Samtidigt städar min man av köksbordet och jag börjar nattningen av dottern. Men så visar det sig att en leksakskatalog kommit, så några X på saker hon önskar sig måste göras. Därefter ska hennes lilla spök-briotåg köra skatter från hennes smyckeskrin till badrummet. Efter några turer får jag äntligen ta på henne pyjamasen och borsta hennes tänder. Sedan säger hon godnatt till min man och vår kompis. I sängen väntar hennes gossedjur; en kanin och en uggla. Vi läser boken ”Min första bok om fjällvandring” och dottern säger att hon saknar fjällen. Boken handlar om en resa till Abisko och där var vi i somras. Efter att boken är utläst släcker jag lampan, ett ensamt lite elektriskt stearinljus fungerar som nattlampa. Jag sätter på en ljudsaga på telefonen ”Vad gör du medan jag sover?” som är en godnattsaga från Sagor i Barnradion som Sveriges radio ansvarar för. Dottern gillar den sagan, men somnar snabbt. Jag gillar den också då uppläsare är skådespelaren Rasmus Persson, han har en så behaglig röst.

När dottern somnat går jag ut till de andra vuxna, min man föreslår att vi ska sätta på lite té. Jag plockar fram ett tyskt té som vi fick i julklapp förra året av min kusin och hans tjej. Är ett kryddigt té som blir klarrött i tekannan. Jag plockar fram lite kex av olika slag till. Jag värmer min vetekudde för att ha på ryggen mot mensvärken. Vår kompis, som är tio år yngre, berättar om sina problem med kurskamrater och pojkvännen. Jag lyssnar och kommer med goda råd ibland. Jag börjar bli trött och vid halv tio tiden går vår kompis hem. Min man och jag tittar på vilka leksaker vår dotter satt X vid, blev ju ett par stycken. Vi blir glada att hon inte enbart önskar sig leksaker som gärna kodas kvinnligt, utan även mer manligt kodade saker. Enhörningar, motorsågar, dinosaurier och tillbehör till Playdo samsas. Vi enas om att något kommer hon kanske kunna få i julklapp, av oss eller släkten. Min man börjar titta på serien ”Fröken Frimans krig” som finns på SVTplay. Jag säger att jag ska skriva om min dag för att fira att Nordiska museet fyller 150 år, så jag sätter mig i vårt sovrum och börjar skriva samtidigt som jag lyssnar på en mysigt höstig spellista på Spotify.

Förutom mina tidsenliga arbetskläder har jag idag haft på mig fodrade strumpbyxor, ett par ullstrumpor, en blårandig klänning från Gudrun Sjödén och ovanpå detta en tunn vit och svartrandig tröja i ull. Vädret här i Stockholm har varit kallt men soligt, en fantastisk höstdag helt enkelt. Men läget i världen har tyngt dagen, jag är därför glad att jag fick fokusera på samtal ned kurskamrater, mitt jobb och så familjen. I dessa tider är människorna jag har runt mig det viktigaste, de ger mig energi och orken att fortsätta med det jag gör.

Stort grattis Nordiska museet, jag hoppas jag fortfarande finns i krokarna när du fyller 200 år.