Berättat av Ella

Berätta om din dag: ✏️

Vår historielärare berättade om att man kunde skriva ett minne här. Hon läste även upp några minnen från 1973 och rådde oss att lämna våra egna minnen. När hon säger att det kan hjälpa framtida personer med att förstå hur dagens människor lever så går jag direkt med på att skriva om min dag. Jag är en historienörd och jag bidrar gärna med den hjälpen jag kan för framtidens historienördar. Egentligen fuskar jag lite – för detta skrivs den 27 oktober, men jag berättar om det som hände den 24 oktober och hur jag såg det då.

Men vad ska jag skriva om? Jag är en tjej som tycker om att läsa och lyssna på musik. Just nu lyssnar jag på en spelllista med låtar från Hozier, är det sådant jag ska skriva om? Min favoritlåt från honom är ”In a week”.

Vår lärare säger att det inte spelar någon roll – så länge det inte sker något speciellt idag, för då kan man ju alltid skriva om det. det viktigaste är att vara sig själv och kanske berätta om något speciellt hänt idag.

Jag fyller 17 idag, räknas det som speciellt? När jag var liten hade jag svarat att det är jättespeciellt och superviktigt. Nu känner jag mest att jag vill att denna dagen ska vara över. De senaste åren har jag inte tyckt om att fylla år. Det är så mycket press. Alla undrar om man känner sig äldre, mognare, vad man vill i livet. Jag vet inte!

”Bara var dig själv”, det var vad min lärare sa. Men vem är jag? Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är eller vem jag vill vara. Men det är kanske meningen med detta? Lämna lite fakta om en enda dag i mitt liv och låt andra människor fundera över vem jag är och vad meningen med mitt liv är.

Men vad gjorde jag idag då?

Jag började med att vakna runt 8.00. I vanliga fall börjar skolan 8.30 och du vaknar jag runt 6, men min historielektion på morgon var inställd, så jag började 10.15 idag. I vanliga fall hade jag tyckt det varit tråkigt att missa en historielektion, men att ha sovmorgon på sin födelsedag är inte dumt.

När jag hade vaknat spenderade jag cirka en halvtimme med att bara ligga i sängen och titta på TikTok.. Innan det spelade jag dock dagens Wordle – precis som jag gör varje dag. Dagens svar var CAUSE. Jag klarade det på 5:e försöket. Inte superbra, men det duger.

På TikTok fastnade jag på en video på en liten rävunge och tittade på den i några minuter. Nästa video är på ett bombat sjukhus i Gaza, Palestina. Man ser en pappa som frenetiskt letar efter sina barn. Till slut hittar han dem. Dottern är vid liv, den 5 åriga pojken är inte det. Efter det behövde jag lägga ifrån mig mobilen – jag klarade inte av att se mer. Jag får dåligt samvete för att titta på videorna medan jag ligger i min varma säng under täcket. Samtidigt får jag dåligt samvete om jag tittar bort. Världen är tuff.

Men det i tankarna går jag upp. I vanliga fall brukar jag tvätta ansiktet och kroppen, samt byta om från pyjamas till ordentliga kläder innan jag går upp och äter frukost. Idag känner jag dock inte för det.

Jag går upp från källaren i pyjamas. Min hund stirrar trött på mig. Han ligger i sin favoritkorg mitt i köket. En stor, röd korg som är trippel så stor som honom – han är trots allt bara en dvärgpudel. Lego, min hund, verkar dock inte fatta hur liten han är. Tänk vad skönt att vara en hund – inga krav och ingen press. Han verkar dock inte hålla med, för han suckar högt och blänger på honom. Jag väckte säkert honom. Eller så är han sur för att jag inte ger honom tillräckligt med uppmärksamhet.

Jag struntar i Lego och fortsätter mot köket. Mamma har tagit fram goda mackor från frysen, då hon har dåligt samvete över att ingen i familjen är hemma för att fira mig på morgonen. Vi brukar nämligen alltid vara hemma hela familjen när någon fyller år, så att vi kan väcka födelsedagsgrisen med sång och paket på sängen för att sedan gå och äta goda bullar till frukost och dricka varm chokladmjölk med vispgrädde. Det är en tradition som mamma tog med sig från sin familj när hon var liten.

Idag blev det dock inget morgonfirande. Mamma började tidigt, så hon lämnade min lillasyster på morgonfritids vid 7, och då var jag inte vaken. Min bror går i 7:an, så han lämnade huset vid 8, men han missade jag precis. Min pappa jobbar skift och denna veckan jobbar han förmiddag.

Jag tar mina mackor från köket, brer på smör och tar nutella på dem. I vanliga fall skulle vi aldrig få nutella på mackan mitt i veckan, men mitt resonemang är att det är min födelsedag + det mamma inte vet skadar inte henne. När jag ska sätta mig på min plats vid köksbordet så ligger där två paket och ett kort. Kortet är skrivit av mamma. Hon skriver grattis, samt något om att hon nu kan ha sina saker ifred.

Paketen innehåller 2 tröjor och ett sykitt. Det förklarade vad mamma menade. Jag brukar ta hennes tröjor och hennes sykitt, och hon har gett mig detta ihop om att jag ska sluta ta hennes. Jag ler lite och blir tacksam, men jag vet att mamma vet att jag ändå kommer ta hennes tröjor snart igen.

Efter frukosten är det dags att duscha, men det struntar jag lite i. Jag är en extrem tidsoptimist, så jag lägger mig i soffan och ser på lite mer TikToks istället. Min hund ligger bredvid mig.

När klockan är 9.25 inser jag dock att det är dags att göra vid sig. Jag går ner i källaren och hoppar in i duschen, sedan borstar jag tänderna och smörjer in mig. Jag tar på min idrottskläderna direkt, för min försa lektion för dagen är idrott. Efter det packar jag idrottsväskan med mina vanliga kläder, fyller på min vattenflaska och hoppar på cykeln. I vanliga fall tar det 4 minuter att cykla till skolan utan vind, 6 med motvind och 3 med medvind. Idag tar det dock 10 minuter, för jag är trött och har börjat få huvudvärk.

När jag kommer till skolan ställer jag cykeln vid cykelstället utanför huvudentrén, men jag väljer att gå runt skolan istället för igenom den på väg till idrottshallen. Jag tycker nämligen att jag ser dum ut i mina idrottskläder, och jag vill helst inte att resten av skolan ska se mig i dem.

Jag är först till idrottshallen, så jag sätter mig och svarar på alla sms och grattis-önskningar jag fått tidigare under morgonen. När det är färdigt kickar huvudvärken in ordentligt. Jag lägger mig därför på en bänk och blundar i hopp om att huvudvärken ska dämpa sig.

Jag somnade nog till, för helt plötsligt petar min bästa vän på mig och säger att det är dags att vakna. Vi lyssnar lite snabbt på vår idrottslärare. Han förklarar att han har simning med killarna i klassen idag, så vi tjejer ska spela badminton i idrottshallen utan lärare. Han pratar om att lita på oss och att vi ska göra vårt bästa. Alla, inklusive vår idrottslärare, är medvetna om att ingen kommer göra något när han är borta.

När han har gåt ger min bästa vän mig en present – en urgullig ballong i form av en fladdermus. Jag blir superlycklig och döper den till Lucy efter demonen Lucy i ”Dreamland”.

Idrottslektionen och det är dags att äta. Jag och min bästa vän har bestämt oss för att gå och äta på en pizzeria, då det är min födelsedag. Min vän är generös och bjuder på pizzan, då jag fyller år.

När vi ätit upp har vi bara 7 minuter innan vår nästa lektion börjar. Med nöd och näpe lyckas vi ta oss i tid till engelskan. Vår engelsklärare (och mentor) är inte supernöjd över att jag har en fladdermus med mig till engelskan, men jag förklarar att lilla Lucy inte fick plats i skåpet. Att det var min födelsedagspresent nämner jag inte, för jag tycker som sagt inte om att fylla år.

Huvudvärken har vid detta laget övergått till migrän och hela engelskan spenderas med huvudet i armarna uppe på bänken (bilden visar Lucy och jag när jag blänger på min vän som ville att jag skulle titta upp).

Så fort engelskan slutar vid 13.15 beger jag mig hem, efter att jag fått resten av mina presenter från min bästa vän. Jag fick 3 stora daim (mitt favoritchoklad) och ett fint doftljus. Min bästa vän berättar att min lillasyster var med och valde ut presenterna. Jag berättar att jag redan vet det, för min lillasyster berättade dagen innan vad de hade köpt.

Det första jag gör när jag kommer hem är att lägga mig på soffan och sova. Huvudvärken vill inte försvinna. Pappa kommer hem vid 15 och kort därefter kommer min mamma och lillasyster hem. Mamma undrar om jag vill se ett avsnitt ”Outlander” med henne. Jag och mamma har nämligen som tradition att se ett avsnitt Outlander per dag tillsammans så ofta vi kan.

Vi ser ett avsnitt och går ner där nere för att vänta in min lillebror som bör komma hem vid 16. Klockan närmar sig 17, men min bror har fortfarande inte kommit hem, så mamma börjar göra maten. Vi ska äta färsk pasta och tärnad bacon – min favorit! Min familj avskyr det, men på min födelsedag är det jag som bestämmer mat.

Tillslut kommer min bror hem och resten av familjen firar mig (efter lite bråk, för min bror kom hem sent för att han glömt min födelsedag – hallå?! hur kan man glömma sin systers födelsedag?!)

När vi ätit upp så är det dags att öppna presenter. Jag fick en bok, The Dead Pets Society, lite hudvårdsprodukter, ett par mjuka inomhustofflor, ett miniskrivbord som jag kan ha i soffan (jag sitter med datorn på det bordet när jag skriver detta), lite choklad, lite anteckningsböcker och flera doftljus.

Jag tackar, men meddelar att jag tyvärr måste gå ner och lägga mig, för jag har sådan extrem huvudvärk fortfarande. Min familj förstår och lovar att hämta mig när det är dags för tårta.

När det till slut är dags för tårta så kommer jag upp. Huvudvärken har tack och lov släppt lite. Jag går upp till matbordet och sätter mig. De andra står runt bordet och sjunger för mig. De sjunger först på svenska, sen på engelska och sist på tyska. Ingen av de kan egentligen den tyska födelsedagssången, men min bror hade frågat sin tysklärare om hon kunde skriva ner texten, så på knagglig tyska sjunger de den tyska födelsedagssången. Ingen sjunger i takt, och jag är osäker på om de ens sjunger rätt ord, men det är gulligt och jag blir väldigt glad.

Efter tårtan är där inte så mycket att berätta. Jag hjälpte mamma med sin inlämning. Mamma har läst på högskola alla år jag levt typ, för hon älskar att plugga och hon är väldigt smart. Problemet är bara att hon är väldigt osäker och inte litar på sig själv. Majoriteten av gånger hon ber om hjälp så hjälper jag inte henne, utan jag sitter mest bredvid och ger henne stöd. Mamma ser dock inte det, utan i hennes ögon hjälper jag mycket.

Efter jag har hjälpt henne med sitt skolarbete så frågor hon och pappa om jag haft en bra födelsedag. Jag vet att mina föräldrar alltid vill att jag ska ha det bra, så jag svarar ja, trots att det inte direkt var sant. Mamma märker att jag inte riktigt talat sanningen, och försöker få mig att säga vad jag tyckte var jobbigt, men jag förblir tyst.

Hur ska jag kunna säga till mamma att jag haft den värsta födelsedagen i mitt liv, och att huvudvärken inte är anledningen? Hur ska jag kunna säga till mamma att jag är rädd för att fylla år, för jag är rädd för att bli äldre? Hur ska jag säga att jag var ledsen för att de inte firade mig på morgonen, eller för att de inte hissade flaggan i trädgården imorse? Det är ju ändå något litet som bara barn bör bry sig om. Men det är nog där problemet ligger. Jag vill förbli ett barn – jag vill ha den tryggheten föralltid. Men det är tyvärr omöjligt. Hur ska jag kunna säga till mamma att jag för första gången på flera månader, trots mina antidepressiva, planerade en värld utan mig? Jag vet inte, så därför förblir allt osagt.

Detta blev kanske alldeles för filosofiskt och helt oanvändbart, men det var skönt att få ut sina tankar. Jag har behandlat detta som en dagbok och skrivit så som jag hade skrivit om jag haft kvar min dagbok.

Jag kan dock inte undgå att inse hur viktig denna möjligheten är för mig, speciellt på min födelsedag. Som en historienörd ser jag ofta hur människor i historian blir bortglömda. De gör vad de kan, men efter några generationer är det ingen som kommer ihåg deras röst, leende, tankar eller ens deras namn. Precis som så många före mig, och förmodligen efter med, så är jag livrädd för att bli bortglömd. Vad är då meningen med livet? Jag har alltid varit väldigt fascinerad av texter eller symboler som visar att folk velat bli ihågkomna. En grottmålning från stenåldern, en grav från antiken, en text från medeltiden, ett brev från 1800-talet, alla förmedlar samma meddelande; Jag var här.

Så detta är mitt försök till ett sådant meddelande;

Jag var här. Jag var ledsen, glad, nyfiken, arg, förvirrad, stressad, lycklig etc. Jag älskade, funderade, lärde mig och växte. Jag var en människa med en egen personlighet, stil, mål och drömmar. Jag heter Ella och jag var här – glöm inte bort mig!

PS. Jag ber om ursäkt för alla stavfel 😉