Berättat av Elisabeth Lisa Andersson

Berätta om din dag: ✏️

Vaknar i höstmörkret vid sjutiden och inser att det är dags att stiga upp. Har ingen väckarklocka längre då vi efter Covidpandemin har fått arbeta mer hemma, vilket i sin tur gör att bussresor kan ersättas med längre sov tid. Kaffepannan sätts på liksom rosa mysdress och sedan scrollas nyheterna via datorn. Ännu en dag med en värld i fritt fall. Tankarna flyger. Alla pågående krig i omvärlden medför både en sorg över mänsklighetens ondska och en oro för att världen ” som vi känner den” ska gå under. Vad lämnar vi efter oss till våra barn? Miljöförstöring, klimatkatastrofer och ruiner? Kommer mina barn våga skaffa barn? Vågar jag ens önska det? Att bli farmor? Jag menar, att utsätta dem jag älskar mest för detta kaos och död? Dessa tankar är ingen mjukstart på morgonen precis. Efter morgonkaffet följer dusch och tillsnyggning inför digitalt arbetsmöte. Upptäcker att det är stopp i rören och hela badrumsgolvet svämmar över. Grr. Inte heller det en bra start på dagen. Jag arbetar som socialsekreterare inom äldreomsorg. Vilket snabbt gör att nästa dilemma dyker upp. Hur ska det bli för våra äldre? Redan nu 2023 vet vi att pengarna, dvs skatteintäkterna inte kommer att räcka. Redan nu vet vi att vi måste se över och avslå behov och stöd. Redan nu ser jag så många ensamma äldre, äldre i misär, äldre utan vänner och släktingar som kan stödja dem. Tja, ännu ett dilemma. I övrigt har det nya begreppet ”simulation” dykt upp på nyhetssidorna. Att vi människor lever i en simulerad verklighet. Som i Platons berömda grotta alltså. Det som sker i världen som vi upplever den är bara skuggorna. Vår värld är inte riktig. Bara ett påhitt som vi verkar i. Då spelar ju allt kanske inte så stor roll? Bara mina tankar? Klockan är bara 08:30. Det är synd om människorna i simulationen.