Berättat av ChristJoh

Berätta om din dag: ✏️

En helt vanlig tisdag i mitt liv.

Det är en helt vanlig tisdagsmorgon i oktober och jag har ätit frukost. Vanligtvis brukar jag ta en tallrik havregrynsgröt med kanel och banan, men idag blir det jordgubbsfil med rågflingor och smörgås.

Saker och ting börjar lugna ner sig. Sitter i soffan på nedre våningen i huset med en kopp kaffe. Har avverkat tre konstutställningar under hösten och nu är det dags att återhämta sig efter en intensiv höst. Behöver stanna upp och utvärdera livet. Har det blivit som jag tänkt när jag valde att avsluta min yrkeskarriär i förtid? Det är ett och ett halvt år sedan jag lämnade jobbet till förmån för konsten.

Jo, det var rätt val. Det är underbart att måla, även om synen delvis är borta. Man kan välja mellan att tänka att det där kan jag inte göra på grund av min synskada, eller så kan man omfamna realiteten och måla på sitt eget sätt. Målandet ger mig lugn och kraft och det är bara fantasin som sätter gränser för vad jag kan skapa.

Hinner inte dricka ur koppen förrän ljuset slocknar. Ingen ström i hela huset. Nu har hantverkaren borrat i en elkabel, tänker jag. Han håller på att montera nya fönsterbleck på huset när strömmen går. Får upp mobilen och kollar på Facebookgruppen; Det händer i Teckomatorp. Tydligen har man brutet strömmen i hela kommunen. Inlägg från Svalöv och Billeberga vittnar om att det är nedsläckt även där.

Ingen panik. Vi har en powerbar hemma och jag får laddat mobilen som nästan går på knäna. Strömmen har försvunnit förr och varit borta en timme eller så. Så länge kan man vara utan. Kylskåp och frys klarar sig.

Smsar mina vänner i Norrvidinge och jo. det är mörkt där också. Mycket besvärligt eftersom hon ska koppla upp sig på ett Zoom-möte med jobbet. Det är praktiskt att kunna arbeta hemifrån och många gör det. Har nog blivit en vana sedan covid-pandemin. En vana som ingen vill släppa nu. Det är skönt att ha friheten att styra över sin egen tid. Själv har jag en oerhörd frihet i mitt nya liv som bildkonstnär. Valet att satsa på konsten är det bästa jag gjort. Vi lever inte för evigt och med min MS kan jag inte ta för givet att jag ska få ett långt och problemfritt liv. Men jag passar på att leva nu och det är verkligen rätt beslut.

Jag har bestämt mig för att inte plocka upp mina målningar från senaste utställningen förrän jag vilat och återhämtat mig. Idag har jag tänkt lyssna på de talböcker jag valt ut i Legimus. Det är en fantastisk möjlighet för oss med synnedsättning, så att även vi kan ta del av bibliotekets utbud. I stort sett det mesta finns inläst och jag kan enkelt låna talböckerna och lyssna med mobilen. Men då gäller det förstås att jag har ström. Jag väljer istället att packa upp några målningar i väntan på strömmen.

Det knackar på dörren. En speditör står utanför med en låda blomsterlök som min man beställt från en firma i Holland. Han har hittat någon site på nätet och ett företag med stort utbud. Vi behöver verkligen lite fler vårblommor i trädgården. Tulpaner, krokus och stäpplök. Jag ser framför mig vårens färgprakt. Men först ska alla lökar i jorden. Det blir hårt trädgårdsarbete framöver.

Det är lunchtid och jag tar en smörgås istället för lagad mat, men när jag gjort klart den kommer strömmen tillbaka efter ungefär en timmes bortvaro. Hantverkaren har slutat hamra. Jag tror jag passar på att gå ut en runda.

Solljuset tränger sig fram genom disblå himmel. Kylan biter. Har tagit på vinterjackan trots att det bara är oktober, men det är skönt att slippa frysa. Jag går runt huset och ser på avstånd att hantverkaren är tillbaka efter lunchpausen. Han hamrar på. Det blir bara en kort promenad idag. Borta från järnvägsövergången hörs bommarna signalera. Jag tittar upp mot Pågatågsstationen. Inget lila tåg idag. Istället ett silvergrått Öresundståg. Tågtrafiken är ur led. Har varit så i flera månader. Är det inte signalfel, växelfel eller spårspring är det banarbete på gång. Tågen går en annan väg och jag har tappat tråden. Öresundstågen går normalt inte här, men tydligen idag. Jag promenerar vidare. Passerar modulhusen kommunen satt upp åt Ukrainska flyktingar. Inte många har flyttat in, men något liv är där. Bilar står parkerade utanför och en doft av stekt mat smyger sig in i min näsa.

Jag går raskt men utan att stressa. Husen i området där vi bor ligger öde. Det är tidig eftermiddag och folk är fortfarande på jobbet. Jag funderar. Känner efter. Är detta verkligen mina hemtrakter. Vad är hemma för mig? Vi har bott i Teckomatorp i nästen tio år. Huset vi köpt är den mest fantastiska plats på jorden, men är detta mitt hem?

Där jag är född är absolut inte mitt hem. Malmö är inte den stad jag föddes i längre. Naturligtvis inte. Det har gått drygt sextio år och mycket har hunnit att förändras. Tänker ofta på var jag vill dö och bli begravd. Teckomatorp är det definitivt inte. Kanske i Arlöv där jag bildat familj och min son vuxit upp. Det är viktigt att fundera på var man har sina rötter och på något sätt behöver jag definiera det. Det ger mig en stabil plattform som talar om vem jag är och gör mig trygg.

Jag är född och uppvuxen i ett arbetarhem i Malmös miljonprogram och det har gett mig trygghet genom livet, format mina prioriteringar och värderingar. När jag nu på äldre dagar ser tillbaka på de olika stadierna i mitt liv inser jag att det inte bara finns en plats som format mig. Trygghetsplattformen byts nog inte ut efter hand som vi förflyttar oss, utan snarare byggs på. Mina rötter finns kanske i miljonprogrammet, som är påbyggt med en bit förortsidyll från Arlöv och på senare år också en bit landsbygdssamhälle från Teckomatorp.

I sådana fall kvittar det ju var man får sin sista vila. Ens rötter finns utspridda på olika platser. Nej, det spelar absolut ingen roll. En vacker plats bara om jag får välja.

Jag vänder hemåt. Min hjärntrötthet ger sig till känna och när hantverkaren gjort sitt somnar jag på soffan till ljudet av en diktsamling och sover tungt till min man kommer hem och väcker mig.

Kvällen tillbringar vi i köket. Mannen bakar kokostoppas eftersom det är hans tur att baka något till kaffet på jobb. Själv gör jag en chili con carne för att ta tillvara på resterna av en köttfärssås. Mannen passar på att göra en fläskpannkaka också när ugnen ändå är varm. Även om vi numera har egen elproduktion i solcellerna på taket är det inte fel att spara på energin. Så går en helt vanlig tisdag mot sitt slut och vi äter av fläskpannkakan till kvällsmat.