Berättat av Charlotte

Berätta om din dag: ✏️

Den 24 oktober 2023

Jag vaknade vid halv 5, kanske av att min tvååriga dotter kom till vår säng då, eller så var det tidigare. Jag ammade henne, halv 5 eller tidigare, men jag lyckades somna om och snoozade åtminstone till 6. Jag brukar ta fram mobilen medan jag vaknar till, men jag har också tänkt under hösten att jag inte borde det; att det blir scroll på instagram och att jag inte mår bra av det. Med kriget i Gaza vet jag att jag riskerar att kastas in i en ångest som jag kanske inte kan hantera, så jag stävjade impulsen idag. Inget instagram innan jag klev ur sängen.

Min man börjar tidigt på sitt jobb som elevassistent i anpassad grundskola på tisdagar, och då får jag lämna barnen, men egentligen hade jag behövt den tiden till annat idag. Varannan tisdag är jag på min speciallärarutbildning på universitetet i Uppsala; jag ligger alltid efter med läsningen och brukar försöka läsa lite på morgonen. Alla andra dagar är jag högstadielärare på en skola i västra Stockholm. Idag hade jag varken läst all litteratur eller lämnat en planering till min 8:a i svenska som min kollega tar hand om när jag är i Uppsala – stress fanns! Jag var dock inte lika stressad som min äldsta son blev när vi skulle gå till skolan. Han är lika stressad varje morgon, och varken vi föräldrar eller han själv vet varför. Han är ju bara 7. Vi har tagit fram armbandsuret han fick i födelsedagspresent förra året, visat hur mycket tid vi har, hur lugnt det är, men han vankar ändå fram och tillbaka, nu med blicken fäst ömsom på den lilla urtavlan, ömsom på mig och hans syskon som har åsikter. Imorse ville lillasyster byta färg på snodden i håret och femåriga lillebrorsan inte gå till förskolan som vanligt.

Det var nypigt i luften när vi gick de knappa 5 minuterna från vår port till sonens skola. Han var lättad när vi sa hej då, i tid till samlingen innan frukost, som han inte behöver vara i tid till. Han är den modigaste jag vet, hur han torkar tårarna och ler och vinkar.

Förskolan ligger granne med skolan och idag var lämningen helt odramatisk, trots att min femåring redan hemma deklarerat sin ovilja. I flera veckor har han haft panik när jag gått, hållit mig sådär hårt i armen, men idag gömde han sig med sin lillasyster bakom ett skirt draperi precis när frukostvagnen rullades in och skrattade. Det stod stora skålar med yoghurt och mindre skålar med pålägg på. Jag vet inte hur mycket de äter; imorse åt alla barnen något hemma innan vi gick. Jag åt gröt med hemkokt äppelmos och kände mig som den husligaste, mest rekorderliga människa – det är ju JAG som gjort moset. I vårt hushåll med en pappa som bakar, lagar mat, till och med odlar mat på vår kolonilott, är en burk äppelmos en liten grej, men för mig känns det som att jag balanserar. Åh! Jag glömde det finaste: när vi kom till förskolan hade de samlat alla frukostbarnen och hade sångstund tillsammans i det dova ljuset. Nymornade barnansikten i flock som sjunger Blinka lilla stjärna och ler lite sådär som barn gör när de sjunger, det borde bara finnas sådana bilder av barn. Inte sådana på barn i en dödssvepning i mammas armar efter ännu ett bombanfall.

När jag lämnat barnen går jag hem igen och hämtar min väska och går till bilen – garaget ligger åt motsatt håll. Jag kör en omväg till affären för jag vill köpa lunch, och jag vet att jag inte orkar dagen utan Celsius och en påse snask. Affären blir ICA Maxi i Barkarby, jag har koll på den, och sen rullar jag först ut på E18 förbi Stäket, och byter sedan till E4:an vid Rotebro. Det tar runt 50 minuter totalt att köra till Blåsenhus där lärarutbildningen i Uppsala är förlagd. Det ligger granne med Botaniska trädgården men jag vet redan när jag parkerar att jag inte kommer att ta någon lunchpromenad där idag heller.

När jag var nästan framme vid dörren fick jag sms från min kurskompis som jag förberett en redovisning tillsammans med. Jag bad om ursäkt och började med att lägga upp en lektionsplanering i Google classroom, sen tränade vi redovisningen som handlade om skrivande. Hela förmiddagen lyssnade vi på andras presentationer och efter lunch var det vår tur. Inriktningen på vår utbildning är mot språk-, skriv- och läsutveckling och uppgiften handlade om att undersöka elevers skrivande, vilket är så intressant att jag nästan blir överväldigad. Jag älskar dagarna i Uppsala; jag känner mig så oerhört priviligerad som får vara där, som får läsa den utbildningen, som får lära mig allt det jag får lära mig. Tänk att jag har ett jobb som köper böcker åt mig, tänk att jag har en man som tar ut som ungarna halva helgen så att jag kan läsa, tänk tänk tänk.

Efter redovisningarna hade vi ett litteraturseminarium och jag löste det trots bristerna i min läsning inför. Vi hade inte vår ordinarie seminarieledare, men han som var på plats är han som är ansvarig för nästa kurs som börjar om två veckor – bra! Han visade ett klipp på en oerhört gullig farbror som var lärare och forskare inom skolan på Nya Zeeland och alla vi medelålders damer i publiken, förlåt, seminariegruppen, log med rosiga kinder och bad om länken. ”Kan du ladda upp, kan du skicka länken, finns den här powerpointen nånstans” – vi vill ha allt levererat.

Jag skjutsade redan nämnda kurskompis till Rotebro, hon bor långt bort och brukar ta pendeln resten, men idag skulle hon möta sin familj där och jag mindes att jag behövde handla på Willys. På vägen pratade vi om filmen Bullets som både hennes och min arbetsgivare tyckt att alla ska titta på i något led med att förstå/lösa/diskutera gängkriminalitet? Jag är skeptisk. Jag lyssnade på P3 Krim när jag handlade, bland annat intervjuade de en forskare i kriminologi som bekräftade det alla utom politiker redan vet: inget de föreslår hjälper. De/vi har fostrat barn som skjuter ihjäl andra barn, och de tror att det hjälper om vi låser in 13-åringar? Att det tar slut då? Det för det inte. Just nu ser jag inget slut och det gör ont. Det gör ont att titta på mina barn och veta alla är någons barn. Att pojkarna de hittat strypta i skogen har en mamma, men framförallt gör det ont för att ingen fattar det när de pratar om dem.

Jag kom hem vid 17:30 och lastade in kassarna. Min dotter kom till hallen och hälsade och mina söner satt fast i teven. Jag körde bilen till garaget och sen åt vi rester till middag, och det blev en helt otrolig middag: pasta med kantarellsås och älgkött min svärmor skickat oss.

I vanliga fall har min son läsläxa men igår var de på utflykt och idag hade de samling i aulan i samband med FN-dagen så de hade inte hunnit samla ihop efter förra veckan. Pojkarna spelade något av pappans nördiga spel och jag och min dotter låg i soffan och sjöng Blinka lilla stjärna och satte på för stora blöjor på dockorna. Jag scrollade samtidigt, läste DN, å ena sidan, å andra sidan. Snälla!

Mitt mellanbarn hade namnsdag, det blev delicatobollar och punschrullar till kvällsfika, och sen högläste jag lite Harry Potter för framförallt äldsta sonen men alla var där. Hela familjen i barnens sovrum, och min dotter vid bröstet. Två barn somnade i sitt rum, ett barn somnade i vår säng. Grattis Evert, grattis världen. FN-dagen? Vad fan är det frågan om? Sjuåringen berättade om Barnkonventionen. ”Att alla barn ska vara trygga och så.” Precis mitt barn, så är det. Precis, ljög jag. För så borde det ju vara.

Men så är det inte.