Berättat av Carin

Berätta om din dag: ✏️

Tisdag 24 oktober 2023

Jag vaknade av att klockan dvs mobilen ringde, fösta tanken var, skojja, det är ju mitt i natten. Dimmigt väder, Karlatornets blinkande var inte så starkt som bara för några veckor sedan, antagligen har styrkan ställts ner lite någon gång de senaste veckorna, dimman dämpar också förstås.

Ok, dags att vakna, trögt men nu är jag ändå vaken, tänk att det tar så lång tid att vakna… jag är inte gjord för att vakna 05.40, jag sover alltid lite oroligt när jag vet att jag måste vakna tidigt. Kollar DN på mobilen, ny brand i Göteborg. Världens äldsta hund har dött. Sen krig och krig och svenska Natoansökan…

Efter en tur i badrummet klär jag på mig och jag känner mig stel när jag tar på mig strumporna, extra strumpor i väskan, nyckelkort o glasögon. Mat står i kylen i burkar och jag häller upp yoghurt i en lite burk, det blir bra till frukostpausen på jobbet. Lurarna på, mat i väskan, det blir lite trångt, 16 minuter tills bussen går, jag får gå lite snabbt. Skönt väder när jag kommer ut, milt väder, gissar på 10 – 12 grader. P1 Nyheterna i lurarna, hinner med bussen. Sitter på bussen, spelar lite wooddoku. Tänker på att jag inte lyckats hålla kvar lugnet som jag hade efter min vandringssemester, vardagens stress tränger sig på, jag har varit hemma i tre veckor nu, när jag kom hem hade jag ett stort lugn, jag behöver det lugnet i mitt liv, jag vill verkligen inte stressa i livet. Sen kom jag att tänka på nordiska museet och insamlingen av berättelser, skicka en länk till en vän som jag hoppas vill bidra.

Plötsligt hade jag åkt förbi min hållplats och fick en annan promenad till jobbet eftersom jag klev av en hållplats efter den vanliga. På jobbet går jag in i källarvåningen med nyckelkortet, sen klär jag om till vita byxor och plommonfärgad klänning. I omklädningsrummet säger jag god morgon till ett par kollegor, vi pratar om hur viktigt det är att varje dag är bra, det är vardagen vi har, vem vet vad som händer sen, man kan bli sjuk, egentligen tycker vi att jobbet tar lite för stor plats i våra liv men att vi är glada att ha jobb att gå till så vi får träffas.

Sen upp till avdelning och lämna maten i kylskåpet och ta en kopp te. På kontoret frågar en kollega vilka uppgifter jag vill ha idag, jag låter kollegan bestämma, jag får vara i receptionsluckan.

Många tankar far genom huvudet denna dagen, kanske egentligen som de flesta dagar. Jag tycker att jag har ett rikt inre liv. På kafferasten skojjar vi om att vi kommer att få arbeta länge innan vi kan gå i pension, vi kanske får jobba när vi går med rullator och hör illa, och har jobbat så länge så vi gnäller på varandra som bara människor som nött på varandra länge kan göra. Förhoppningsvis kan jag gå i pension när jag är 65, det är om 10 år, om 9 st sommarsemestrar, oj vad vill jag göra med semestertiden? Vad vill jag göra med livet egentligen? Borde jag byta bana, göra något annat? Antagligen borde jag det eftersom jag ställer mig den frågan…

Vid lunchtid får jag sms att mina nya glasögon är färdiga, kul för jag beställde dem i torsdags, trodde att det skulle ta någon vecka till. Till lunch äter jag Bourguignon med svarta linser som jag lagade i helgen, gott, men det smakade bättre i helgen. Vi pratar om hur stor del av smaken som utgörs av situationen och sällskapet. Matupplevelser är ju ofta stora när man är på semester, på jobbet till lunch är man inte så kräsen, det mesta går ner. Eftermiddagen på jobbet går snabbt och vi har APT.

På hemvägen tar jag bussen och hämtar mina glasögon, jättefina, vi pratar om en gammal film som jag tror min optiker skulle gilla, ”vad döljer du för mig?” och hur galet att människor håller sin mobil hela tiden stället för att umgås och stressen det skapar att hela tiden vara tillgänglig.

Sen hoppar jag på bussen igen, väl på bussen tar jag bild på mig i de nya glasögonen som jag skickar till min man,” idolbild”. Han ser inte att jag har nya glasögon. Min yngsta dotter Sara får samma bild och svarar strax med en fråga om de är nya.

När jag kliver av bussen passerar jag Saras lägenhet och passar på att boka tvättid på, hon är ute och reser, tågluffar ensam, sedan nästan två månader och kommer hem på torsdag och ville tvätta direkt. Det blir så mysigt att hon kommer hem. Sen en sväng förbi bageriet för att köpa lite bröd till kvällens gröna ärtsoppa. På bageriet får jag komplimanger för mitt hår som är helt naturligt, dvs inte färgat, och grått. Jag blir glad men svarar att det får mig att se äldre ut än jag är, unga människor erbjuder mig hjälp med bagaget på tåget och så vidare men det är klart att folk är ju vänliga. Jag känner mig inte så gammal. Sen går jag förbi och ska hämta ett paket som Sara beställt, det var ett mycket stort paket och det blir lite bångligt att ta hem det men det väger inte så mycket. På vägen hem möter jag en granme som hjälper till att bära, han berättar att hans båt är på reparation, en försäkringsskada, efter en av stormarna tidigare i år, den har också fått en bättre plats i hamnen. Väl hemma bär jag upp paketet, värmer min soppa, brer smör på brödet dricker vatten till, äter vid bordet lyssnar på P1 språket. Jag sätter på en diskmadkin. Tänker på att det bara är ikväll och imorgon kväll kvar i ensamhet, tid att ta vara på, sen ska jag äta middag med Sara och senare på kvällen kommer min man hem, det blir också bra.

Jag gör en kanna te som jag dricker när jag slötittar på tv, rapport och kockarnas kamp sen ett program om husköp i blindo, en ganska meningslös tv kväll med för mycket reklam, det blev som det blev, kvällar ser ju lite olika ut.

Jag tänker på alla fina möten jag haft idag och känner mig lycklgt lottad, en bra dag på det hela. Sen ringer min man och berättar om sina möten idag som han är nöjd med och jag berättar om min dag. Sen till badrummet inför natten, fönstret sår öppet och nu blåser en kraftig vind igen, bettskena på, pyjamas på. Nu är jag trött, kommer att vara trött imorgon. Skriver om min dag, tänker att jag borde kanske redigera och skicka in imorgon istället….