Berättat av Birgitta Hansson

Berätta om din dag: ✏️

Jag vaknade glad. Lyckad, liksom. Så många bra grejer har hänt, gått bra. Jag borde vara trött, men jag var nu bara glad.

Morgonen gick hyfsad bra också. Jag har en liten funktionsnedsättning jag måste behandla varje morgon och ibland är det fruktansvärd jobbigt. Kan ta tre timmar. Men nu tog det två och jag gjorde mig redo, duschade, packade det sista inför kvällens resa mot ännu ett stort event att leda, och satte mig och jobbade.

Jovisst. Lite trött var jag. Då ringde han. Min… ja, vad ska man säga. Min livsvän. Min ibland romantiska partner. Mitt ibland otroligt förvirrande element i min vardag. Men medt min livsvän. Jag visste ett sekund in i samtalet att han var i krigshumör. Svart som ett dundermoln hade han varit i går kväll och nu eksploderade han i ett kämpe oskväder. Min omsorg hade varit ”läxor”, mina frågor ”att köra på honom”, ”gå efter strupen”, ”jaga in kniven”. Jag bad honom sluta slå. Han hånade ”mitt val av offerrollen”.

Men jag stannade i lugnet. Bad honom komma ihåg att han just nu kontrolleras av ångest och att hans hjärna endast uppfattar saker negativt. Att han ser spöken i alla samtal, sammanhang, människor – elaka spöken. Han föll ner lite. Då körte han igen. Alla dom fula saker jag var. Alla sätt jag var fel, gjorde fel, gjorde honom illa. Alltid visste bättre, trodde jag var så god, så ren, men DET var jag inte – på så många sätt – och vi skulle i alla fall inte resa på semester på torsdag när jag var i det där humöret, behandlade honom så, näh! Nu fick det räcka. Jamen, okej då. Då går jag och packar ut och packar om – till två dagar i stället för tio.

Nånstans i dom här situationerna finns ett jag som sitter i helikoptern och vet. Vet att det bara – ”bara” är en reaktion, och att han reagerar emot mig därför att jag är ”safe”. Att det är för att vi har enn trygg relation, en djup relation, att jag blir mottagare av hans ilska. Det är ett ganska känd psykologiskt fenomen. Ilskan är gammal. Det hör jag tydligt. Det finns alltid massor av mikroreferenser till situationer och relationer han haft, som jag vet om, och som jag vet inte är jag. Jag vet också att han vet det – längst nere. Men i situationen vill han ändå bara slå. Och jag blev ändå ledsen.

Jag ringde min mamma efteråt. Jag grät. Var så ledsen för att det är så svårt. Och, ja. För att det ju är våldsamt. Hon påminnade mig vem jag är. Hur jag gör. Att det verkligen *är* omsorg jag ger, att jag *är* kärleksfull och mjuk när jag gör det. Och att jag inte hade gjort något fel. Situationen är velkänd nu och hon vet också att jag ibland får göra samma med henne. Hon blir inte arg utan hon stänger ner. Och då tar det lite mjukhändig insisteran att få loss henne. Nu var det hon som hämtade mig tillbaka.

Jag satte mig och jobbade tills jag skulle gå. Beslutade att ta ett tidigare flygplan så jag kunne resa med dom andra; lite sälskap kan vara bra när när man känner sig rå och lite skakad. På flygplatsen ringde han igen. ”Hmm, lite rysk roulett på den!” Tänkte jag och svarade. Och då öppnade den mjukaste rösten i universum samtalet med ett försiktigt; ”Stör jag?” Jag smilade – skulle verkligen använda all självkontrol jag någonsinn haft för att inte skratta; det var nog den snabbaste turnaround till datum, men jag sa ingenting. ”Nej, inte alls. Jag är på flygplatsen.”

Han ville prata jobb, men det var inget viktigt och han sa ingenting egentligen. Jag svarade som inget hade hänt och skickade han en kram genom luften. Usch, vilken kamp han är i just nu. Stackars människa. Han bad inte om ursäkt och jag bad honom inte göra det. Detta var hans sätt att komma tillbaka. Jag såg dom andra vinka och sa att dom var där.

”Ja ok, då lägger vi på – vi hörs!”

Han ringde 20 min senare: ”Förlåt, det blev så abrupt innan, det var inte meningen!” ”Nej men ingen fara min vän – jag uppfattade det inte så,” svarade jag. ”Åh ok bra.” Paus. ”Är allt väl? Vi ses senare, där nere, eller hur? Kanske vi kan äta middag? Jag tror jag kan vara där kl 19:30.” ”Det låter fint,” sa jag. ”Så ses vi. Kör försigtigt, så ses vi snart.”

Vi gick mot taxi hållplatsen när vi ankom. Där stod ett helt land och väntade. Tror faktiskt alldrig jag sett så lång en taxikö. Lite Guinness Book of Records på dén, Bruxelles! Vi visste det skulle vara mycket folk – det hade nästan inte funnits hotellrum att få, och allt kostade €350 eller mer. Men så här många?! ”Kom. Vi tar tåget.” ”Ja! Bra!” Sa den unga konsult på sjungande, solskimnande norska så ingen kan vara sura någonsinn, och alla charmeras av hennes ljusa vara.

Ping! Notifikation från Safari; ETA 22:43. Jag var inte förvånad, hade inte förväntad att han kom och hade inget behov av det heller. Innan var det så. Då blev jag inte lugn tills jag sett och känd frånvarandet av ilska i rummet, i honom. Men nu vet jag. Det är bara gammalt skit som kommer ut. Och ja; skit måste ju som bekant ut – och det är sällan vackert när det gör det.

Det var rätt beslut att resa med dom andra. Jag kände mig trött men helt ok igen, och vilade i lyxen att inte skulle ta redo på någonting – följde bara med, pratade med, ledde ingenting, bestämte ingenting. ”Vi kan checka in och då träffas i restaurangen till en bit mat, eller?” ”Det låter bra, så gör vi.” Rummet var fint. Hade utsikt över gatan framför Parlamentet och kunne titta rakt in till det skattesymposium som säkert var anledning till allt folk och urgalna priser. ”Jag ska ha ceasar,” sa min unga frälsare. ”Ceasar och cola. Och en tidig kväll, tror jag.” ”Jag med. Utan cola dock – i kväll tror jag faktiskt jag ska ta ett glas vin. Och *då* tidig kväll.” ”Ja!” Sa hon, på sjungande solsken. Jag smilade och kände ljuset helt ner i magen, och då gjorde vi så.

Eventet nästa dag i Parlamentet gick hur bra som helst, och alls var glada. Även honom.