Berättat av Artur 51 år

I samband med Nordiska museets 100-årsdag den 24 oktober 1973 vill jag bidraga med följande dagboksanteckningar.

Jag befinner mig på resa mellan Lyckeby i Sverige (Blekinge) och Abadan i Iran. Där skall jag mönstra på M/S ”SCANDIC WASA” tillhörig SaMnrederierna i Stockholm.

Lyckeby, villa, hustru och två söner 14 & 16 år gamla lämnade jag kl. 0630 den 23 okt. Resan gick med elektriskt drivet tåg till Malmö och tog 3 tim. & 20 min. I Malmö medan jag väntade på bussen träffade jag kapten Karl-Erik Persson som också skulle till ”Scandic Wasa”. Vår buss avgick från Malmö C kl. 1045. Vi åkte mot Limhamn där vi körde ombord i färjan, som skulle ta oss till Kastrup flygfält via Dragör. Under båtresan hann kapten Persson och jag bli någorlunda bekanta med varandra.

Kastrup lämnade vi med ett plan tillhörande Scandinavian Air-lines System, i förkortad version SAS. Planet lämnade Köpenhamn kl. 1440. Vi gjorde ett kort uppehåll i Frankfurt och anlände MUnchen kl. 1735.

Medan vi väntade på nästa plan LH 316 mot Atén hann jag skriva några vykort till hustru och goda vänner i Sverige. MUnchen lämnade vi kl. 1945 och ankom Atén kl. 2305.

Vad jag hittil s beskrivit har hela tiden rört sig om tisdagen den 23 oktober. Jag tycker det liksom hör till för att därigenom kunna ge en bättre bild av DEN VERKLIGA DAGEN, 24 OKTOBER 1973.

Atén, onsdagen den 24 oktober 1973

Klockan 0000. Jag har just anlänt till hotell Pan. I denna stad skall jag stanna tills det blir dags att medfölja ett flygplan, som avgår härifrån kl. 1730 mot Abadan.

I Atén är det 20°C varmt. Hemma i Lyckeby hade vi snö då jag lämnade i går morse. Säsongens första snö hade fallit under natten, ovanligt tidigt för årstiden.

Jag bor på rum nr. 801 som ligger på 8:e våningen. Rummet har två bäddar och är luftkonditionerat. Från balkongen har jag en storslagen utsikt över delar av staden. Jag kan inte se Akro-polis härifrån … däremot såg jag det badande i belysning från vår väg till hotellet. Under upphållet i Atén har jag bestämt mig för att bese Akropolis. Sedan länge tillbaka har jag längtat efter detta tillfälle.

Ganska trött efter resan går jag nu och lägger mig. Klockan är 0020. Det känns lite vemodigt att nu efter 2 1/2 månads ledighet åter vara ifrån familjen.

Sedan 5 år tillbaka ”seglar” jag för Saléns. Jag trivs bra i bolaget och är förhållandevis nöjd med livet. Jag blir avlöst efter cirka 4 – 5 månader i ett fartyg och kan därefter se fram emot 2 – 2 1/2 månad hemma. Rederiet är det första i Sverige med så att säga ordnat avlösningssystem. Tidigare seglade jag i ett rederi hemmahörande på västkusten. Jag stannade där i 17 år. Anställningsförhållanden var kärvare på den tiden. So exempel måste jag framhålla att vi gifte oss en lördag i juli 1951. Min nyblivna hustru lämnade jag påföljande onsdag för en period av 16 månader. Jag hade blivit engagerad i ett fartyg sysselsatt i fjärrfart. Mestadels gick vi mellan U.S.A:s västkust och Australien. Våra söner föddes 1957 & 1959. Den yngsta sonen var 1 år gammal då jag såg honom första gången.

Strax är klockan 0045, off to bed för att vara i god shape då jag vaknar.

Jag vaknade 0830 efter en god natts välgörande sömn. Dörren till

balkongen har jag öppen. Från gatan tränger trafikbullret in.

Nu väntar frukost och sedan Akropolis.

Jag lämnade hotellet kl. 0930 för en kortare tur i dess omgivningar. Bland annat besökte jag en souvernirbutik, fann den vara överfylld med mer eller mindre åtråvärda minnessaker. Jag köpte inget. De drakmer jag växlat till mig kan behövas under dagen för viktigare ändamål. Jag gick åter till hotellet, där träffade jag mitt ressällskap kapten Persson från Lund. Vi hade en lätt frukost tillsammans. Portieren ordnade en taxi åt oss. Den stannade vid hotellet. Vi beställde skjuts till Akropolis. Det visade sig vara billigt att åka taxi i Atén, kanske i hela Grekland? Sedan vi lämnat taxin stormades vi av guider som alla ville visa oss Antiken. Vi valde en välklädd herre som såg rätt kunnig ut. Att komma över tröskeln till Antiken kostade 30 drakmer. Min inträdesbiljett bifogas denna berättälse.

Så har jag då äntligen kommit till Akropolis som jag länge så hett längtat efter. Som sjöman har jag konstigt nog aldrig fått tillfälle att besöka Grekland. Inom parentes nämnt har jag annars hunnit med att besöka de flesta av jordens länder. Ekvatorn har jag korsat nästan hundra gånger och gjort fyra kompletta resor jorden runt.

Jag har filmkamera med mig och en rulle i reserv. Det kan nog behövas, här finnes dycket att se och filma. Mest gick jag för mig själv och sökte ut snygga kameravinklar. Guiden lyssnade jag på mera sporadiskt. Vad han berättar om får jag läsa mig till i en bok jag måste ha med mig härifrån.

Det är en vacker höstdag i Atén. Akropolis hade många besökare av flera nationaliteter, bland dem var åtskilliga amerikaner. Det klickades livligt med kameror. Det var svårt att ta blicken från allt det storslagna man fick se. Samtidigt var det viktigt att man inte glömde sig var man satte fötterna. Stenhällarna ikring Akropolis är mycket blanknötta av besökare sedan många generationer tillbaka. Upplevelsen var fantastisk. Att skriva något om Akropolis skulle vara orätt av mig som inget har att komma med. Många har skrivit mycket lärt och mycket är fortfarande oskrivet om Akropolis.

Före vi lämnade området gick vi upp på Areopagus, kullen varifrån aposteln Paulus sägs ha predikat. Vi vandrade vidare igenom de delar som grävts fram av den gamla staden. Till denna stad måste jag åka som turist och då i sällskap med min hustru.

På vägen ner mot staden köpte jag en bok om Atén. Ressällskapet mitt köpte en som handlar om Akropolis. Vi kommer att få gott om tid till att studera varandras böcker.

Klockan har hunnit bli 1500, vi är åter nere i centrala staden. Jag behöver besöka en barberare. Mitt hår är ganska långt. Min fru vill jag skall ha det långt. Just nu är det ”inne” att ha långt hår, detta gäller speciellt män. Eftersom jag lämnat hustrun kan jag nu göra som jag vill. Jag vill inte se ut som en hippie eller hobo då jag kommer ombord i fartyget. Man måste vara mån om att göra ett gott första intryck bland besättningen på det nya fartyget. Jag sparade ingen möda att finna frisersalong, flera kvarter genomletades i närheten av mitt hotell. överallt var det stängt. Tydligtvis kan en man ”Aldrig bli klippt på en onsdag” i Atén. Nämnas bör till dessa som om 100 år läser igenom dessa rader att det för sådär 20 år sedan visades en grekisk film vid namn ”Aldrig på en söndag”. Den blev mycket populär (Poppis = slang år 1973) över hela världen. Till filmen hörde en catchy melodi.

Klockan är 1600, vi har just checkat ut från vårt hotell. Vi har fått plats i en taxi och är nu på väg mot Atåls flygplats.

I vänthallen klockan 1700. Vi har checkat in, lämnat vårt bagage och erhållit våra boardingpasses. Vi skall åka med plan JR 732 tillhörigt The Iranian Airways. Planet skall enligt tidtabellen lätta kl. 1730 direkt för Abadan. Minutvisaren på den stora väggklockan går väldigt sakta. Hallen är full av folk som alla väntar på att deras plan skall ropas ut över högtalaren. Ofta kommer besked om uppskjutna eller inställda flygningar. Sorlet

är dämpat, klirr av glas tränger igenom. Klockan börjar närma sig 1730 och inget besked om vårt plan. Nu är hon 1730, Flight IR 752 uppskjuten till kl. 1800. Vi har bara att vänta och hoppas. Det skulle vara illa om vår avgång skulle bli uppskjuten till låt oss säga i morgon. Vi vill komma ombord så fort som möjligt. Atén har haft oss för denna gången.

Klockan 1810, ombord i planet, en Boeing 707. Min kompis har fått fönsterplats strax akter om BB:s vinge och mitt för nödut-gången. Själv tog jag platsen närmast mittgången. Min Seiko visar 1815 då jetmotorerna drar igång med ett rytande. Flygvärdinnorna delar ut gräddkola. Flygresan beräknas ta 3 tim. 15 min. Planet är långt ifrån fullbelagt. Resenärerna förefaller nästan alla att höra hemma kring Arabiska Gulfen. (Numera skall man undvika att kalla den för Persiska Viken).

Nyligen har kriget mellan Israel och Araberna slutat. Detta mest tack vare en duktig amerikansk mediater Vid namn Henry Kissinger.

Tiden är 1819, planet börjar röra på sig och alldeles strax efter är vi på väg mot startbanan. Lättat från marken kl. 1829. Vi har kommit ordentligt upp i luften. Säkerhetsbälten har lossats och rökförbudsskylten har släckts. Jag ger mig tid att kolla tiden, den är 1855. Jag har knappast haft en tugga på hela dagen. Nu skulle det smaka med mat. Vi åker ekonomiklass. Längst framme i vår avdelning ser ut som om något håller på att hända. Jo, det är alldeles riktigt. Flygvärdinnorna håller på att backa ut mat.

Klockan har sakta förflyttat sig till tiden 1930, jag är fortfarande i livet och utan föda i planet. Det här flygbolaget kommer jag inte att rekommendera åt någon. Nu är matvagnen nära oss. Precis 1945 stannade den vid vår rad. På mitt lilla bord placerades en bricka med kokt ris, sallad, bröd, smör och ost. Det smakade som maten brukar göra ombord i flygplan. Om fyra, kanske fem månader är jag hemma igen och äter vad min duktiga hustru Britta lagar till. Hon är duktig på mycket, bl.a. matlagning. En god kaka serverades till kaffet efter maten. Jag hade två koppar av det goda kaffet.

Före maten bad jag att få köpa en drink. Den snyggaste flyg-’r värdinnan upplyste mig om att ett misstag hade blivit begånget av någon ansvarig medan planet befann sig i Atén. Vi fick inte med oss varken öl, vin, sprit, tobak eller andra njutningsmedel. Något liknande har jag tidigare aldrig varit med om på någon av mina flygresor.

I ”The Times” läste jag om att vapenvilan mellan Israel och Arabsidan har brutits. Nya strider har blossat upp vid Suez-kanalen och uppe i Golanbergen.

Min reskamrat har somnat över sin tidning. Resan börjar närma sig slutet. Planet är på väg ner. Jag kan se eldar på marken …. förmodligen för att värma frusna herdar om natten. Kl. 2130, skyltarna ”Fasten your seatbelts” & ”No Smoking” ha tänts. På håll kan man se massor av ljus från oljeraffinaderierna i Abadan. Vi tar mark med en lätt duns. Ännu en flygresa har slutat lyckligt. Man kan andas ut.

Det är varmt i Abadan, ytterrocken bär jag på armen in i hallen. Att komma igenom pass- & tullkontrollen tog en rundlig tid. Klockan har hunnit bli mycket hela 2330. Tillsammans med ett dussin män har med bagage stuvats in i en s.k. minibuss. Vi är på väg mot ställen att sova för natten.

Alla skall vi till olika arbetsplatser. Några av oss skall till fartyg, en del kommer från semester i Europa för att åter börja arbeta vid något av raffinaderierna i trakten. Vår agent mötte oss vid flygplatsen. Han har bokat in oss på Abadan International Hotel. Dit kom vi strax före kl. 2400. Vi blev snabbt inbokade på hotellet. Därefter slank vi in på baren där vi med hjälp av en drink lyckades skölja ner det mesta resdammet. Medan vi höll på med detta blev klockan 2400 och onsdagen den 24 oktober 1973 har lagts till historien.

Så slutade en dag i sjömannen Arthurs liv.