Berättat av Anna Lokrantz

Berätta om din dag: ✏️

Jag är alltid först uppe, och ofta får jag väcka både Anders, Gustav och Holger. Nu har hösten kommit långt, det är mörkt och lite ruggigt när man vaknar. Jag tog på mig grå kostymbyxor, en mörkblå polotröja i tunn ull och min väldigt snygga lila ullkavaj från Rodebjer. På förmiddagen var jag på kontoret, jag hyr ett rum på övervåningen i Lidköpings Folkets hus. Vid kaffet sa Jon vänligt, och sneglade åt mitt håll: ”Idag kanske vi ska prata om något roligare.” Han tänker på gårdagens diskussion där jag blev lite arg. Men jag är så trött på allt tal om hårdare tag, att man på riktigt talar om att 13-åringar ska vara straffmyndiga. Och jag tycker att nyheterna är otäcka – stridigheter mellan Israel och Palestina, två svenskar dödade i Bryssel, fortsatt krig i Ukraina. Och här hemma handlar allting om gängvåld. Jag längtar efter goda nyheter, efter att känna mig lätt om hjärtat. På lokal nivå är mina önskningar ganska anspråkslösa. Exempelvis längtar jag nästan alltid upp till Kinnekulle. Och idag hade jag ett ärende dit. Med anledning av att jag arbetar med vård- och underhållsplaner för kyrkorna i Götene pastorat, så behövde jag komma in i arkivet vid Husaby kyrka. Sören släppte in mig, och jag hittade en del ritningar och annan dokumentation som var av värde. Jag fotade av dem med mobilkameran. Sedan passade jag på att åka förbi mina föräldrar när jag ändå var i närheten, och fick en kopp kaffe hos dem. Hästarna var raggiga och söta. Mamma och pappa hade skördat äpplen som de lagrar i matkällaren, och gör must av. Jag åkte tillbaka hem, eftermiddagssolen glödde i höstlöven. Jag fick ett sms från min vän Sofie, som undrade om vi skulle ta ett ”tisdags-glas”. Hon är alltid väldigt spontan, det gäller att hänga på när hon frågar, för man vet aldrig när man får chansen nästa gång. Så jag slängde på mig skorna och gick till torget. Vi satte oss på restaurangen ”Hemma hos Benjamin” där det var fullt av folk. Vi blev båda positivt överraskade, för man har en känsla av att vår lilla stad är helt död på vardagkvällarna. Men det är alltså här alla människor är. Vi beställde varsitt glas av husets vita och en liten skål med chips. När jag kom hem igen hade Anders fixat mat, och efter maten förhörde jag Holger på franskaglosorna.