Berättat av Anna Holmberg Björk

Berätta om din dag: ✏️

Jag snoozade, men bara en gång, när mobilen började vibrera 06.10. Kände mig riktigt utsövd, men så la jag mig tidigt igår också. Efter en tallrik A-fil med hemgjord granola och en kopp te (Earl Grey, som vanligt) gick jag bort till min ateljé för att stänga av fläkten. Jag körde en hel ugn fylld med mina keramikelevers alster natten till igår, och hade kunnat stänga av fläkten redan när jag kom från jobbet igår kväll, men då var jag alltför trött för att gå de extra 200 meterna. Nu när jag var där kunde jag inte låta bli att öppna ugnen och plocka ut de skröjbrända sakerna, fastän det hade kunnat vänta. Kursdeltagarna har inte sin glaseringsdag förrän på lördag. Men jag var nyfiken och kunde till min glädje se att allt hade hållit så här långt, utom ett föremål vars skapare jag hade varnat för att just det skulle hända, det vill säga att det skulle gå sönder under processens gång. Men en del lär sig bara den hårda vägen.

Jag ville hinna en snabb skogstur också, innan jobbet, och tog en pulshöjare på 20 minuter medan dagen grydde. En hastig dusch när jag kom hem och sedan var det dags att starta arbetsdagen: sätta igång jobbdatorn och registrera mig som ”inne”, på mitt arbete som verksamhetsutvecklare i Göteborgs Stad. Där har jag specialistområdet organisationskultur och med det jobbar jag 75 procent. Resten av veckan är jag min egen, och då är jag keramiker.

Det första jag gjorde på jobbet var att skicka ett peppande meddelande till mina närmaste kollegor, i den Teams-chatt som vi tre har gemensamt. Jag önskade dem lycka till med dagens utbildning ”Att leda i förändring”. Även jag håller utbildningar för chefer och stödfunktioner kring ämnet, men inte idag. Jag jobbade istället en timme med ett stödmaterial som vi håller på att ta fram för dem som så småningom ska gå fördjupande utbildningar i förändringsledning.

Sedan var det dags att gå in i ett projektledningsmöte i Teams. Jag är förändringsledare i ett stort projekt som handlar om att förändra arbetssätt för dokument- och ärendehantering i hela Göteborgs Stad, och införa ett IT-system som ska stötta det arbetssättet. Egentligen är det lite fel att kalla min roll i projektet förändringsledare. Mer korrekt vore att kalla mig förändringsledningscoach. Jag är ofta med på möten för att lyssna av och kunna reagera på problem som jag ser har med förändringsledning – eller snarare brist på förändringsledning – att göra. Sedan kan jag stötta dem som verkligen måste agera förändringsledare med metoder och verktyg, nämligen alla chefer som har medarbetare som är berörda av förändringen. De är förändringsledare, oavsett vem som har beslutat om en förändring. Det är det förhållningssättet vi tre i förändringsledningsteamet håller på att plantera i vår stora organisation, med hjälp av utbildningar, metodstöd och verktyg. Vi har kommit långt, men Göteborgs Stad består av jag tror det är 53 förvaltningar och bolag, med sammanlagt runt 58 000 medarbetare, så att få till ett annat mindset är inte gjort i en handvändning.

Dagens lunch blev en rest av vegokebab från igår. Jag skar ner lite grönsaker som fanns i kylen och ett par burk-feferoni till en sallad och åt bröd till.

Sedan fick jag bråttom till bussen, för jag var tvungen att åka in till kontoret trots att tisdagar normalt är jobba hemifrån-dagar. Jag skulle delta i en obligatorisk brandskyddsutbildning. Medan jag satt på bussen påbörjade jag den här texten på mobilen.

Brandskyddsutbildningen visade sig vara väldigt intressant med en riktigt bra utbildare. Det var några år sedan jag gick en sådan utbildning senast, och nu hade det tillkommit ganska mycket om litiumjonbatterier. Det är så många som har elcykel eller elsparkcykel numera. Vi fick till exempel veta att ett skadat sådant batteri kan självantända, och att det snabbt bildas giftiga gaser när de brinner.

Ett riktigt bra moment var när var och en av oss fick prova att släcka en eld med pulversläckare – men digitalt. Elden flammade på en skärm och släckaren hade en laserstråle, men det var ändå ett helt realistiskt handhavande och förlopp. Sist jag övade på detta var vi utomhus och med riktig eld, som stressade mig så mycket att jag efteråt inte mindes hur brandsläckaren fungerade.

Utbildningen höll på ända till klockan 16. Sedan satt jag med en av mina förändringsledningskollegor en timme, fastän jag hade tänkt åka hem direkt. Vi har alltid så mycket att prata om.

På bussen hem var det mycket folk. Jag satte på mig mina hörlurar, men utan ljud, bara brusreducering, och spelade lite Wordfeud på mobilen. Jag har tre partier igång just nu. ”Va´, spelar du Wordfeud, det gjorde man ju 2010,” får jag höra ibland. Men jag är en ordnörd och det är så skön avkoppling att bara tänka på bokstäver och ord en stund.

När jag kom hem stod min inneboende i köket och lagade mat. Det är en ung student som var en av de många ensamkommande flyktingbarnen som kom till Sverige 2015. Nu läser han till socionom på Göteborgs universitet och bor i en av mina utflyttade söners rum. Det andra gamla pojkrummet blev mitt arbetsrum när pandemin bröt ut 2020, och är ju fortfarande det, så fyrarummaren som en gång inhyste en hel familj känns ändå inte för stor för mig.

Min inneboendes matlagning doftade gott och även jag var förstås hungrig, nu när jag kom hem efter arbetsdagen, men jag väntade med att äta tills min hjärtevän dök upp. Eller särbo, som det kallas, men det är ett så tråkigt uttryck. Vi bor tillsammans bara på helgerna, men ses under veckan om vi hinner och orkar. Han hade med sig en hel kasse fallfrukt från äppelträden i trädgården där han hyr en vindsvåning i en villa. Vi drack örtte och åt sallad och ostmackor, vilket väl inte skiljde sig så mycket från min lunch, men ibland blir det inte bättre mathållning än så. Innan han for hem till sig igen hjälpte jag honom lite med en jobbansökan. Det är kanske inte så vanligt att byta jobb vid 61 års ålder, men han är sugen på det och jag hoppas att rekryteraren som får hans ansökan i handen inser både värdet av en senior medarbetare och vilken stjärna just han skulle bli i sammanhanget.

Slutligen kunde jag krypa till kojs efter den här innehållsrika dagen. Först tänkte jag läsa lite i romanen som vi har till nästa vecka i min bokcirkel, ”Inte död än” av Johan Ehn, men istället tog jag min ipad och fortsatte på den här texten. Klockan tio släckte jag lampan och tisdagen den 24 oktober 2023 var slut för min del.

Undrar just om någon kommer att läsa den här långa texten någon gång i framtiden. Undrar vad denne någon i så fall tänker om det jag berättat. Det hade varit spännande att höra!