Berättat av Ada Patricia Fortoul
Berätta om din dag: ✏️
24 oktober mellan klockan 11. 27 och 13.59.
Dagens utflykter med busslinje nr 2 tar mig till olika offentliga platser. Lasarettet, fram och tillbaka, förbi mitt bostadskvarter och ned mot Drottninggatan. Ombord på bussen utbyter vi ord, leende och blickar Vi är fem passagerare som interagerar. Snabbt inkännande. Öppet och vänligt.
Jag gluttar i mobilen, responderar på min kompis som mejlat en hälsning från Bromma med frågan om jag förberett mig inför vinterns kyla. Det har jag inte, blir mitt svar men jag bär mössa. I Skåne brukar det vara varmare klimat. Flera bekanta uppdaterar mig om sina kommande utlandsresor. Skolorna har snart höstlov.
En papperslapp med information om att statister sökes till filminspelningen av ”Ett ärligt liv”. Jag anmäler mig.
På bussen visar monitorn urvalet dagsnyheter. Halloweenprylar innehåller hormonstörande ämnen. Kemikalieinspektionen gör sitt jobb. Vad skulle vi göra oss till utan kroppens funktioner och däribland de viktiga feromonerna?
Ny väntan på bussen. Öppnar biljetten i den röda trafikappen. Hållplats Saluhallen. Orangebruna kastanjelöv har fallit till marken. Där jag står vid busshållplatsen vilar de likt leopardfläckar mot en grådaskig hudton. Sommaren gör sig ändå påmind.
Inkommande SMS. Besvarad längtan.
Jag har just återlämnat en bok med titeln Kråkor på bibblan. Fåglarna är monogama flockdjur. Uråldriga och mytiska väsen som i sina svarta skepnader gör sig osynliga i höstmörkret.
En man på cykel med munskydd stannar till och plockar till synes, utan skyddshandskar, upp två burkar från papperskorgen och vinklar den så innehållet rinner ut på marken. Jag tänker på soporna jag fick lämna vid dörren.
För sista gången kliver jag ombord linje två mot Guldängen. Färre passagerare nu men samma chaufför som då jag åkte mot lasarettet för blodprovstagning.
Jag tänker på min bil som står avställd och saknar vinterdäck. Just idag delar Skånetrafiken ut gratis reflexer. De är hjärtformade. Jag tänker på min granne som så många andra för en undanskymd tillvaro i ensamhet. Vågar jag ta två reflexer?
Strax hemma. Måste skynda mig till zoom-mötet. Dörrlåset fungera dåligt. Igen.
Innergården liknar en gammal rastgård för häktade. Ett litet revir av gult tegel och två metallgrindar. Jag skymtar grannen genom den stängda porten. Vi dröjer oss kvar vid varsin sida. För säkerhets skull.