Berättat av Caroline Lövstedt

Berätta om din dag: ✏️

Jag hade tänkt gå till kontoret imorse men jag var så trött när jag vaknade. Det kändes alltför lockande att börja dagen hemma och jobba på distans. Valfriheten är silkeslen.

Medan jag sminkar mig brukar jag lyssna på Ekots senaste långsändning, den som är 15 minuter. Det ger inte en gladare start på dagen men jag får koll på de senaste kriserna som drabbat världen. Det är svårt att inte bli avtrubbad, men också omöjligt att inte acceptera att man måste bli det. Så länge man fortfarande stöttar på olika sätt.

I sändningen berättade de om korruptionsanklagelser i Turkiet, att vår Nato-ansökan kanske nästan är godkänd, om en skjutning, om Israel-Palestina och sen var det något från USA. Har det gått en morgon utan att ett inslag inte innehållit inslagsavslutet ”Ginna Lindberg, Washington”?

Nåväl, jobbet kallade.

Jag jobbar med sociala medier, under dagen har jag planerat flera poster som ska publiceras. Suttit i digitala möten.

Jag värmde en matlåda med någon sorts linsgryta till lunch, lyssnade på en Harry Potter-podcast medan jag åt. Utanför blåste det och väderappen visade att det snart skulle börja regna. Förhoppningsvis skulle jag hinna ta mig till universitetet innan. För juste, jag jobbar bara halvtid sen ett par månader tillbaka. Resten av tiden ägnar jag åt studier i litterär gestaltning och idag hade vi ett seminarium i form av ett boksamtal.

Det var första gången vi sågs i klassen sen helgen så vi checkade in kring våra förehavanden. Jag berättade om mitt besök i köpenhamn, klagade på hur dyrt det är när kronan är så svag.

Innan vi skildes för dagen bokade vi som utgör redaktörsgruppen för ett Fanzine av och med elever från Författarskolan plats för releasefest, sedan väntade regnet och blåsten på oss.

På kvällen skulle vänner komma över, vi skulle beställa thaimat. Men jag hade lite tid över innan det var dags för dem att komma så jag fortsatte transkribera brev som min farfar skickade till min farmor i början av 50-talet. Tänkte på hur knäppt det är att ett sånt här arv inte kommer finnas efter mig. Den som är nyfiken får gräva i chatthistoriken men den kommer ju vara flera mil lång.

Konstigt att de varit unga förresten. De är till och med lite yngre än jag när de skrev de där breven.

Sen kom vännerna och vi åt vår thai. Ena kompisens bebis var med. Tänk att vara i åldern då vänner får barn. Nya personer har blivit någons farmor och farfar, och jag är morsans kompis.

Vi var trötta allihop. Livet känns intensivt. Fint att få mötas och dela den känslan.

Jag avslutade dagen på min spikmatta, alltid finns det något self-care man kan göra.

Caroline L