Berättat av Robin M

Berätta om din dag: ✏️

Ännu en orolig natt med alldeles för lite sömn. Gick och lade mig igår vid 22:30 i hopp om att kunna ta igen föregående nattens förlorade sömntimmar, men icke. Sista gången jag kollade på mobilen var klockan 01:30 och jag kände både stress och ångest över att jag inte ens skulle få fyra timmars sömn förrän det var dags att kliva upp ur sängen igen.

Dagen börjar som vanligt. Stiger upp en kvart försent, skyndar mig ut till badrummet och gör mina vanliga morgonbestyr för att sedan slänga på mig mina kläder och rusa iväg ner till pendeln. Det är mörkt ute.

Hösten är här på riktigt nu.

Luften är fuktig och en kylig vind möter mig när jag öppnar entrédörren och springer mot stationen. Väl framme på perrongen står det en massa folk och blänger som vanligt ner i sina telefoner.

En minut kvar till dess att tåget kommer.

Jag hann.

Jag åker samma rutt som alltid till jobbet. Samma sak varenda dag. Trängas bland en massa främmande människor på pendeltåget, trängas bland människor i rulltrappan för att sedan trängas med ännu fler människor på tunnelbanans perrong innan jag kliver på ett överfullt tunnelbanetåg vidare mot Tekniska Högskolan.

Ibland undrar jag hur jag står ut.

Känner mig som en zombie bland andra zombies i en evig loop av tristess dag ut och dag in. Samtidigt som jag hatar det så skänker mig insikten om att allting ter sig i princip likadant vareviga dag paradoxalt nog en känsla av trygghet.

När jag kommer till Tekniska Högskolan går jag med automatiska steg upp till Östra Stationen där jag kliver på tåget på Roslagsbanan och åker vidare mot jobbet i Vallentuna. Här börjar trängseln äntligen att avta och det är skönt. Jag studerar folk omkring mig och de alla är lika mycket inuti sina egna bubblor som jag vanligtvis brukar vara i min. De halvspringer åt alla möjliga håll och den ena zombien skyndar sig fortare förbi mig än den andra och så gott som alla har de sina mobiltelefoner i högsta hugg. Sorgligt konstaterar jag att det är så här vårt moderna samhälle har utvecklats till att bli. Stressade och självupptagna människor som inte ägnar en enda blick åt någonting annat än sina telefoner. Men jag är inte bättre själv.

Skulle jag se mig själv utifrån så skulle jag nog smälta bra in i den gråa, stressade massan.

Väl framme vid förskolan tar jag vägen genom utegården där barnen leker. Jag tar bara den här vägen de dagar då jag antingen är på tillräckligt bra humör för att orka vara glad och trevlig mot min omgivning, eller dagar då jag känner mig så pass nere att det enda som kan få mig på bättre humör är det varma välkomnandet av glada barn som springer emot mig med utsträckta armar och leende ansikten. En unge vill visa mig den glittriga enhörningen på sin nya tröja och en annan kommer fram med en spade med sand och frågar om jag vill smaka på det som hon lagat.

Så fulla av energi.

Så i nuet.

Och så totalt ovetande om den mörka verkligheten som pågår där utanför.

Jag berömmer den fina tröjan och låtsas äta av spaden med sand som jag får sträckt emot mig. Älskade små barn, njut av den här tiden för ni vet inte vad som väntar er när ni blir stora och livets problem börjar på allvar.

Dagen flyter på som sig bör. Lagar mat, diskar och sedan rast. Alla verkar glada och inga bråk eller konflikter varken bland barnen eller i personalgruppen. Arbetsdagen lider mot sitt slut och jag beger mig hemåt den här regniga och gråmulna höstdagen i slutet av oktober.

Väl hemma hamnar jag utslagen i soffan. Klockan har redan hunnit passera fem och det är lika mörkt ute nu som det var när jag åkte hemifrån imorse. Skulle egentligen ha gått ut och löptränat men skiter i det idag. Vet att jag borde men jag varken vill eller orkar. Tar istället upp telefonen och slösurfar runt på diverse sidor. Kollar mejlen, Facebook och sedan nyheterna där jag läser om allt elände som sker. En grundstött färja läcker olja utanför Blekinges kust och det kommer förmodligen få stora konsekvenser för djurlivet i området. Läser om ytterligare en olycka där två fartyg är inblandade ute på Nordsjön varav det ena tydligen har förlist, men det mesta handlar idag om konflikten mellan Israel och Palestina. Det här eviga, ständigt pågående kriget som aldrig verkar ta slut och som dessutom kommer allt närmare. Jag läser också en artikel som handlar om en av de två svenska fotbollssupportrarna som blev kallblodigt avrättade på öppen gata nere i Bryssel förra veckan av en galen islamist, enbart för att de var just svenskar.

Det knyter sig i magen på mig.

Jag är rädd.

Rädd för vad som ligger framför oss. Fasar för framtiden och sörjer det som en gång var och som inte längre finns. Sverige känns alltmer kulturellt splittrat och jag upplever att samhällsklimatet bara blivit råare och mer polariserat under det senaste decenniet samtidigt som gängkriminaliteten och det grova våldet har spridit sig som en löpeld över landet. Tänker på alla rapporteringar om skottlossningar som man dagligen läser om nuförtiden. Hur sjukt har det inte blivit när barn idag skjuts ihjäl av andra barn?

Det här är inte mitt Sverige.

Hungern gör sig påmind och jag reser mig upp ur soffan. Pallar inte att stå och laga mat så det får bli något enkelt. Hittar en burk med färdig pastasås i skåpet. Perfekt. Kokar upp vatten med lite salt och häller därefter i spaghettin. Såsen häller jag ner i en mindre kastrull som jag ställer på plattan bredvid. Medan jag står och rör om i såsen i väntan på att den ska bli varm känner jag hur tårarna plötsligt kommer ringlades ner på mina kinder. Snyftande och med en enda rörelse torkar jag bort dem med min vänstra hand. Det är inte likt mig att börja gråta så där från ingenstans, men jag antar att bristen på sömn de senaste nätterna i kombination med helgens hårda festande nu börjar ta ut sin rätt.

Sätter mig i soffan och slår på teven för en gångs skull. Lutar mig över tallriken med spaghettin och pastasåsen som jag har ställt framför mig på tevebordet och tar första tuggan. Zappar lite grann mellan kanalerna och väljer till slut ett program som handlar om artificiell intelligens. Det pratas om hur snabbt den här tekniken har utvecklats och vilka fördelar respektive risker som finns med den. Det går en kall kår genom kroppen på mig när jag tänker på vilka dystopiska framtidsscenarion som kan tänkas bli verklighet för oss en dag. Optimisten i mig vill så klart vifta bort de dystra farhågorna, men den krasse och eftertänksamme pessimisten som utgör en betydligt större del av min personlighet fasar för vad som eventuellt väntar oss framöver. På bara några år har utvecklingen inom AI avancerat i rasande fart till att nu kunna göra saker som man förr enbart kunde fantisera om. På ett sätt fascineras jag av allting samtidigt som det också skrämmer mig.

Jag fortsätter att äta medan jag slökollar på programmet.

Tar en tugga till.

Tänker.

Tänker på det som varit, på det som är och på det som komma skall.

Tanken på att AI en dag kanske tar över allting i vårt samhälle skämmer mig. Rädslan för att dess utveckling och skoningslösa framfart skulle kunna bli början på mänsklighetens undergång. Även om vissa skulle säga att min fruktan är överdriven och helt obefogad, så vet vi ju inte i vilken riktning den teknologiska utvecklingen kommer att ta eller vad dess effekter och konsekvenser kommer att bli. Redan idag kan det vara svårt att se skillnad på sånt som är skapat av AI och sånt som är skapat av en riktig människa. Vad händer den dagen då det är fullkomligt omöjligt? Och vem vet hur tekniken kan komma att missbrukas om den hamnar i händerna på maktgalna människor med onda uppsåt?

Jag skjuter bort tanken och fortsätter att äta min middag.

Kvällen flyter på utan större aktiviteter eller händelser. Hinner köra en maskin med tvätt men annars så tillbringar jag den mesta tiden i soffan innan det blir dags för att uträtta de sedvanliga kvällsbestyren i badrummet. När jag står där framför spegeln och borstar tänderna så vaknar oron i mig till liv igen när jag tänker på framtiden. På det oroliga och osäkra världsläget, på alla dagliga skjutningar, på all miljöförstöring och på den globala uppvärmningen, på det ansträngda ekonomiska läget som råder, ja så gott som på det mesta som skrämmer mig.

Jag är född i fel tid.

Känner att framtiden redan ligger bakom mig och fasar som sagt för vad som väntar oss. Tänker återigen på AI-teknikens snabba framfart och reflekterar över hur samhället blivit alltmer digitaliserat under min livstid. Hur slaviskt beroende vi alla har blivit av våra telefoner, både mentalt beroende men framförallt hur beroende vi är av dem rent praktiskt. Idag måste du ha en mobiltelefon för att ditt liv ska kunna fungera och för att du ska kunna vara en del av den samhälleliga gemenskapen. Det är ganska sjukt att det har blivit så och jag förvånas över att inte fler människor tänker och reflekterar över det faktumet. Vi har gjort oss så beroende av teknikens alla bekvämligheter och litar blint på att allting kommer att fungera i det oändliga, och så länge det gör det så är det så klart inga problem, men tänk exempelvis om elen av någon okänd anledning skulle slås ut, vad händer då? Ingenting i vårt moderna samhälle skulle i så fall fungera och folk hade stått helt handfallna inför den förödande och fullständigt otänkbara situationen som då hade uppstått. Man behöver inte gå så långt som att tänka att elen skulle slås ut för att det skulle bli tillräckligt mycket kaos. Det hade räckt med att vårt digitala betalsystem skulle haverera för att det skulle bli fullständig oreda överallt. Kontanterna är ju på väg att bli ett minne blott och när de inte längre finns kvar så kommer vi att hamna i en fruktansvärt sårbar och utsatt sits om något sånt skulle ske. Eller tänk om en illasinnad terrorgrupp en dag får för sig att vilja sabotera för Sverige? En landsomfattande cyberattack hade varit ett effektivt vapen mot civilsamhället och givet hur dystert världsläget ser ut idag så är det inte en helt orealistisk tanke. Tyvärr.

Tankarna snurrar i huvudet på mig när jag missmodigt spottar ut tandkrämen. Jag sköljer munnen med vatten ett par gånger innan jag släcker badrumslampan och lämnar badrummet. Traskar därefter vidare mot sängen med tunga steg och släcker all övrig belysning i lägenheten på min väg dit. När jag tagit av mig kläderna och lagt mig i sängen sätter jag min telefon på laddning, ställer ett alarm inför morgondagen och kollar samtidigt på klockan.

Snart midnatt.

Med en högljudd suck lägger jag telefonen bredvid mig, drar sedan upp täcket över mina axlar och vänder mig till ryggläge.

Ännu en dag till ända.

Jag tar några djupa andetag och stirrar upp i taket.

Blundar och försöker intala mig själv att allting kommer att bli bra.

Försöker att inte tänka på någonting alls mer.

Andas djupt och långsamt.

Måtte jag kunna få sova ordentligt i natt.