Berättat av Gunbritt Lindberg
Berätta om din dag: ✏️
Kära läsare i framtiden!
Den här dagen som jag nu tänker berätta om hände det väl inget speciellt i mitt liv, utan bara ungefär det samma som andra tisdagar den här hösten. Men Nordiska Museet fyller 150år, och det bör väl firas med ett brev. Jag har just läst att de gjorde en liknande insamling för 50 år sedan. Synd att jag inte uppmärksammade det då, i så fall hade jag kunnat läsa om vad jag hade för mig på den tiden. Nåväl, jag hade nog ändå inte haft tid att skriva, hade fullt upp med min familj, man och två småflickor på sex och tre år, hushåll, trädgård, småbruk med får och höns och en massa politiska uppdrag. Nu är jag 87 år och mina dagar kan vara rätt enahanda, men just den här dagen var faktiskt rätt fullspäckad.
Tisdagen den 24 oktober 2023
Klockan ringer vid halv åtta, och jag kommer ytterst motvilligt igång. Jag hade setat uppe alldeles för länge kvällen innan, först ett par TV-program som jag absolut ville se, sen kom jag på att jag borde leta på nåt bra motiv att måla av på målarcirkeln i kväll. Efter mycket sökande hittade jag till slut några halvbra foton, dels med vår egen gård, dels några andra gamla hus i Frövi som skulle passa att avbilda i akvarell. Inte riktigt nöjd, men det fick duga.
När jag kommit i kläderna och pillrat i mig blodtrycksmedicinen blev det den vanliga frukosten: En tallrik filmjölk med hemodlade svarta vinbär och musli efter eget recept, stekt ägg, apelsinjuice, en kopp kaffe med mjölk och som avslutning en liten bit brieost, det är ju så bra för tänderna.
Sen tar jag filtallriken och går ut på verandan. Där bor katten Nimrod i sin koja, han får slicka tallriken och får en skål med torrfoder och friskt vatten. Enligt myndigheterna borde han vara märkt med ett chip i örat, men eftersom vi inte äger varann får det vara, vi är bara grannar. Det har uppmärksammats en del i media att tama utekatter fångar miljontals småfåglar, men Nimrod börjar bli gammal, han sitter på trappan ibland och stirrar på fåglarna och gnisslar tänder, mer blir det inte. Nån enstaka oerfaren unge har kanske råkat illa ut, de vuxna fåglarna har lärt sig att det är djungelns lag som gäller.
Än är det gott om tid innan jag ska iväg, och det är tur. Jag blir yr och konstig och måste lägga mig en stund. Så här är det varje förmiddag, blodtrycket sjunker en stund efter frukost, jag tror att jag får för mycket blodtryckssänkande, men det tror inte min doktor, så det är bara att stå ut.
Efter en stund på rygg är jag pigg igen och kan ge mig iväg till Pappersbruksmuseet i Frövifors. Jag har kommit ihåg att sätta bilen på värmning i car-porten. Nere vid bruket är det en massa vägbyggen på gång, det ska vara nya tillfartsvägar till den nybyggda tomatodlingen, och det är fortfarande inte för kallt för asfaltering. Vid museet står grinden öppen, så jag kan köra fram till handikapparkeringen. Med visst besvär får jag fram rullatorn, den blir visst tyngre för var dag. Några av kompisarna kommer samtidigt, och vi får sällskap över bron. Gångbanan är täckt med tjocka plåtar, men järnvägsspåret bredvid börjar se fallfärdigt ut, plankorna under rälsen ser inte ut att hålla att gå på längre, man ser ån mellan springorna. Det är länge sen tågen slutade gå här.
Vid den stora vårfloden 1977 strömmade ån rakt igenom maskinhallen. Ingen trodde väl att att det skulle gå att köra maskinerna igen, men det gick faktiskt att få igång papperstillverkningen igen och köra några år till innan museet fick ta över.
På andra sidan bron ligger ”Strykjärnet”. Från början var det pappersmagasin, men nu hör det till museet. I bottenvåningen finns en ölburkssamling på 22000 burkar. Just nu är en del av montrarna flyttade åt sidan för att ge plats för den årliga Oktoberfesten. Fram i november blir det julmarknad, och då brukar det vara fullt av försäljare här. För några år sen, när jag fortfarande kunde skörda ganska mycket honung, brukade jag vara med och sälja tillsammans med biodlarföreningen, och sen har jag ibland sålt lotter för museets vänförening.
Nu ska vi upp till andra våningen, där arkivet ligger. Vi får gott och väl plats i den gamla hissen, den är gjord för tunga papperstransporter, och fungerar än, åtminstone för det mesta.
Vår studiecirkel har fått rubriken ”Minnen från Frövi”. Vi har kommit överens om att var och en utgår från sig själv och sin egen historia, och sen kan vi kanske spinna vidare. Vi jobbar alltså ganska självständigt, sen samlas vi och jämför våra fynd. Här finns mycket arkivmaterial att rota i, kommunala handlingar, bruksarkiv och gamla kartor. Dessutom släkten Grills brevsamling som museet åtagit sig att sortera. Vi delar upp oss, tre sorterar brev, två letar i arkivet efter allt de hittar om Storbo bruk, och jag och min syster fördjupar oss i vår egen släkt. Jag har ett abonnemang på ”Arkivdigital”, och har som hemläxa plockat fram uppgifter om min systers svärfar. Hon har rotat i sina garderober och kommer med några gamla foton. Vi har inte fått hit den utlovade skrivaren än, så jag tar med en del foton hem för att scanna av. Ett motiv känner jag igen, har själv knäppt bilden för många år sen och skickat som julkort, det blir utmärkt att ta med till målarkursen i kväll.
Vid fikat diskuterar vi dagens fynd och sen är det dags att skiljas åt.
På hemvägen passerar jag sommarstugeområdet där min händige granne bor permanent. Han verkar inte vara hemma, får försöka igen i morgon. Jag tänker be honom att åta sig snöskottningen i vinter, det började kännas för tungt förra vintern. Med tanke på att vi fick över 100 mm regn i augusti, och att världshaven fortfarande är onormalt varma, så kan vi mycket väl få en meter snö i januari, eller kanske ännu värre. Plogbilen brukar köra tvärs över gården, men det behövs en hel del handskottning också.
Väl hemma tar jag in posten, den kommer varannan dag, mest reklam men en och annan faktura. De flesta skickar e-faktura, men jag vill gärna ha kvar en del ”snigelpost” också, så inte Post-Nord får för sig att jag är olönsam och plockar bort lådan. Regionen skickar räkning för hjälpmedel, 65 kr per månad, ingen specifikation vad det gäller för pryl, måste ringa nästa gång de har telefontid och fråga om det handlar om den höga rullatorn som inte passade utan gick i retur direkt. Sen måste jag ringa banken och ge besked om lånet, har haft en ränta på 1,68 % i tre år, nu har jag blivit erbjuden 4,9 % i två år, det är väl bara att bita i det sura äpplet och försöka få ekonomin att gå ihop ändå.
Efter att ha pustat ut en stund plockar jag fram maten, det blir ”pling-pling-mat” idag. Resterna från söndan åker in i mikron, och kompletteras med gurka och de sista egenodlade tomaterna. Jag brukar köra i stort sett samma meny varje vecka, så slipper jag grubbla i onödan. Måndag, onsdag, fredag blir det fisk eller skaldjur, torsdag soppa, söndag och tisdag kött, och lördag ofta vegetariskt.
Siesta brukar passa bra efter maten, sen är man redo för nya tag.
Efter middagsvilan är det en stund innan jag ska iväg igen. Då passar jag på att göra mina balansövningar, det tar bara några minuter. Jag fick högerknäet opererat i juni, och det blev riktigt lyckat. Rörligheten är bra, men balansen är fortfarande dålig, så jag litar fortfarande på rullatorn. Sen bör jag promenera eller motionscykla minst en kvart om dan, men idag fuskar jag litet. Trädgårdsarbete fungerar också bra, men idag är det ingen ide att byta om till vardagskläder. Inte mycket utomhusjobb är kvar att göra, alla tomatplantor är nerklippta, vattentunnan undanställd och nu återstår bara att vinterbeskära vinrankorna, det hinns nog innan vintern kommer. Så tittar jag uppgivet på gräsmattan. Tre gånger i augusti och september har vildsvinen varit här och bökat. De två första gångerna försökte jag vända tillbaka tuvorna, men efter tredje besöket gav jag upp. Får försöka få tag på nån som fräser upp alltihop till våren. Om det inte är lönlöst! Bestarna finns ju kvar. Ibland går jag och hoppas på att den afrikanska svinpesten som har slagit till mot vildsvin i Fagersta bara ett tiotal mil härifrån ska sprida sig hit och utrota eländet, men det lär väl inte hända.
Vid halv-fem-tiden ger jag mig iväg mot bygdegården i Ullersäter. Här ligger handikapprutan alldeles runt hörnet, så jag behöver inte krångla ut rullatorn. Idag är vi åtta deltagare vid var sitt bord i samlingssalen. De flesta kör igång direkt på halvfärdiga projekt i olika tekniker. Till och med cirkelledaren har börjat skissa på ett landskap. Han brukar för det mesta ha fullt upp med att gå runt och inspirera oss andra. Jag plockar fram mina akvarellfärger och julkortet från 1998, och snart har jag fått till något som är rätt likt mitt hem. Det som inte stämmer är att numera har det växt upp en häck av fem meter höga granar intill diket. Med ett nytaget foto skulle man inte sett något av husen. Vid halvtid avbryter vi för fika. Vi pratar om att vi ska delta på ”Vinterspår” i mars. Det betyder konstutställningar över hela kommunen, och brukar dra mycket folk. Vi kommer överens om att köra igång vårterminen i februari, så vi hinner göra några fler verk innan evenemanget. Mitt vinterlandskap blir nästan klart innan det är dags att ge sig hemåt på mörka vägar.
Hemma i stugvärmen slår jag på teven och ser slutet på ”Fråga Lund”, det är vetenskap på ett humoristiskt sätt. Mindre lustigt är det program som kommer efter, Aktuellt är späckat med all världens elände: krig i Gaza, krig i Ukraina, skjutningar och sprängningar här och var i Sverige.
Vädret lovar i alla fall ett par hyfsat milda dagar innan vintern är över oss mot slutet av veckan. Jag beslutar mig för att krypa till sängs för att hinna ut tidigt och klara av det sista höstarbetet utomhus. Ett lagom svårt korsord får mig att att släppa tankarna på det som hänt under dagen, och det som kan komma i morgon. Slut på FN-dagen, God Natt.