Berättat av Jörgen Löwenfeldt

Berätta om din dag: ✏️

Dagen börjar med att mina vänner går ut för att jogga. De vill väl springa bort det mousserande vinet vi drack på takterrassen igår. Själv prioriterar jag sömnen. Dörren slås igen och jag vaknar.

Jag ligger i en säng i Lissabon. Ena öronproppen har trillat ur. Det är sista dagen för oss och mig i den här staden. Jag kollar mobilen och har fått en del meddelanden på Whatsapp, bland annat från nya bekantingar som jag lärt känna under mina dagar här och som gett tips på kaféer och sevärdheter. Jag tittar också på Nordiska museets hemsida på hur det går med den här insamlingen, som jag varit med och jobbat med, och ser att många redan börjat skriva, vilket gläder mig. Det går mot succé, förstår jag. Dagen har ju knappt börjat.

Medan de andra springer sin tur längs havet tar jag en varm dusch. Sedan klär jag på mig: jeans, skjorta och en grå fleece jag ärvt från en kompis pappa. Den bär jag oproportionerligt ofta. Jag äter lite smygfrukost innan de andra kommer: rostade bröd med olivolja, naturell yoghurt och tropisk juice. När vännerna årervänt och de gjort sig i ordning går vi ut på stan och äter en mer rejäl frukost på kaféet Palma som vi besöker för andra gången: två americano och en acaibowl. Internationell vibe. Menyer på engelska och portugisiska.

Sen promenerar jag en stund runt själv på stan, fotar friskt med mobilen, i synnerhet en särskilt utsmyckad kyrka och biktbåset där. Efter det promenad hem genom gränderna och beställer en taxi via en app i mobilen. Kostar ynka två euro tack vare ett introduktionserbjudande. Det finns dessutom alldeles för många taxiförare i stan, så konkurrensen om körningarna är hård. För hård. Vi körs till flygplatsens terminal 1 där vi glider igenom säkerhetskontrollen utan anmärkningar, trots att jag inte omförpackat alla förpackningar med vätska. Rutinen säger mig att de tar lätt på det där numera. Jag köper sedan två flaskor vin i tax-free. En till min tålmodiga kattvakt som bor vägg i vägg med mig där hemma och en till mig själv. Äter sen en tonfisksmörgås och dricker en liten öl till lunch.

Vi har under dagarna pratat om relationer, livet och döden men också mycket om de dagsaktuella händelserna: Natomedlemskapet och Turkiet, men framförallt de fasansfulla dåd som inträffat i Israel. Fler och fler detaljer framkommer om Hamas attack och det är svårt att ta in hur människor kan bete sig så hatiskt mot främlingar. Det står bland annat hur de sprängt en pappa inför hans två barn, eller hur de huggit en man med trädgårdsredskap. Ännu har ingen markinvasion inletts. Kommer det att ske? Hemma demonstrerar folk för Palestina, vilket är rimligt förstås, men somliga stöttar även terroristattackerna. Gränserna för yttrandefriheten börjar diskuteras allt mer i media, märker vi. I Tyskland har många demonstrationer stoppats. Samtidigt: stödet för Israels sak har aldrig varit så utbrett bland allmänheten i Sverige som nu, såvitt jag kan bedöma. Attackerna har kopplats samman med dem världen upplevt från IS och andra terrorister.

Vi står sen i köer för att nå planet. Flera stycken fördelade på olika rum. Oberoende av priset på biljetten så är det vänta som gäller. Och som vanligt kommer alla ombord. Men vissa kanske gillar känslan av att stå först i kön. Något pass behöver jag inte visa, räcker med körkortet. På nervägen behövdes inte ens det. Det regnar i Portugal i dag men jag förväntar mig inte bättre väder hemma precis. Det snöade när vi for i fredags. Hela vintern har vi framför oss.

Det här med weekendresor är inte precis en vana längre (det var det för något decennium sedan). Jag känner definitivt flygskam för denna resa, som jag och vännerna gör för att fira våra 40-årsdagar, och som vi planerat sen i januari. Samtidigt har jag rivaliserande känslor. Det är viktigt för världen att människor reser och möts. Konflikter börjar med att man utmålar främlingar som omänskliga. I Lissabon har vi träffat personer från olika delar av världen: Indien, Brasilien, Portugal, Moçambique, Angola och England. De har lärt sig lite mer om oss. Vi har lärt sig lite mer om dem. Nyfikenhet, öppenhet och förståelse för världen framåt och människor närmare varandra.

En detalj dock: i vissa sammanhang har vi introducerat oss som norrmän, eftersom det häromveckan skedde ett terrordåd mot svenskar med landslagströja i Belgien. Vi har dessutom bott på en gata med stor andel män från den delen av världen där Sverige just nu har ett dåligt rykte. Många har använt knark helt öppet. En portugisisk taxichaufför bad oss vara försiktiga. Man vet aldrig, sa han. Den invandringen vi sett på den gatan är främst från Indien, Pakistan och Bangladesh, kopplad till Portugals roll som kolonialmakt. Merparten försöker få ett EU-pass här för att sen resa vidare i Europa. Ordet Schengen har jag hört många gånger. Nyss gick det snabbt att få ett visum i Portugal, numera tar det flera år, så invandringen har minskat. En nybliven bekant från Curitiba, Brasilien, har förklarat att just den gatan är ökänd, men att gentrifieringen går snabbt i den delen av stan och om tre-fem år kommer den vara oigenkännlig. Även hippa ställen byts ut mot hotell. Problemen flyttas ut i förorten, som i Sverige.

Nu har planet just lyft för att ta oss hem. Jag sitter på en fönsterplats. Det är tomt på platsen intill. Min powerbank fick jag tydligen inte använda på mobilen, sa flygvärdinnan. Men det finns en USB-laddare i sätet. Dock inget Wi-Fi. Så internetuppkopplingen når jag först när vi har landat i mörkret i Sverige.

Innan jag försatte mobilen i flygplansläge så kontaktade jag folk där hemma via Whatsapp. Ordnade med tider för sonens fotbollscup på lördagen, fredagens halloweendisko och en futsalgenomgång. Jag mejlade också mina kollegor på jobbet med några idéer nu när insamlingen gått så mycket över förväntan. Vi vill ju gärna att alla som skriver också deltar i våra andra insamlingar, samt besöker vår framtidsdag som vi arrangerar på museet den 11 november. Jag är också spänd på hur det har gått med kulturministerns bidrag till framtidsinsamlingen, som hon skulle överlämna under förmiddagen, samtidigt som hon invigde den nya jubileumsbron.

Nu slutar jag skriva för ett tag. Det har blivit korta meningar, för det är så jag skriver på mobilen. På laptopen mer vindlande. Planet har nått molnen. Solen hettar över händerna. Om tre timmar och fyrtio minuter landar vi på Arlanda. Jag tar fram min pocketbok: Karl Ove Knausgårds ”Vargarna från evighetens skog”, för på mig mina bluetoothhörlurar och klickar igång lite melodisk bakgrundsmusik (The heart in high places av Goldmund) och börjar läsa. Tänker åter igen hur viktigt det är med resor och hur vi måste hitta hållbara sätt att både flyga och ta hand om planeten för framtida generationer.

Jörgen Löwenfeldt

Projektledare digital insamling på Nordiska museet

Skrivet i luften mellan Portugal och Sverige den 24 oktober 2023