Berättat av Göteborgskan

Berätta om din dag: ✏️

Vaknar 5.40 när mobillarmet ringer. Varje vardag samma tid.

En skål yoghurt, en macka med pålägg och en kopp te. Varje vardag samma frukost.

Kör den korta sträckan till jobbet och tänker som vanligt att jag faktiskt borde cykla. Innan jag tog körkort, bara veckor innan min 40e födelsedag, så cyklade jag överallt i alla väder. Nu cyklar jag sällan. Tröstar mig med att jag kör iallafall elbil.

Anländer på jobbet strax efter 07. Samma tid varje vardag. Min arbetstid startar 07.45. Men jag har förtroendetid att lägga ut varje vecka. Jag väljer att lägga lite av den på morgonen. Jag förstår inte hur de andra hinner som kommer 07.45. Jag tycker om att ställa iordning för dagen, fixa sista småpillet innan eleverna kommer.

26 elever i min klass. Ett gäng helt vanliga 8- och 9åringar.

Dagen till ära uppmärksammar vi FN-dagen och barnkonventionen. Några av eleverna känner igen flaggan, någon har hört om barns rättigheter. Vi försöker sammanfatta vad vi vet. Vi ser en film på ämnet. Vi sammanfattar filmen, förtydligar vad några saker betyder. Vi skapar ett gemensamt konstverk med de andra klasserna i samma årskurs. Rast. En sekund att andas för mig. Jag förbereder nästa lektion. Eleverna kommer in igen. Lugnt på rasten idag.

Vi arbetar med kompisboken, som ledningen ålagt oss att göra. Vi läser tillsammans om vad en kompis är. Hur vet man att man är kompisar? Hur är en bra kompis? Vad gör du själv för att vara en bra kompis?

Eleverna får göra en EPA (enskilt, par, alla), där de funderar över vad de gör för att vara en bra kompis. Vi avslutar med en gemensam diskussion. Eleverna är kloka, många fina tankar från dem. Jag undrar varför en raster ens är bråkiga, alla är ju engagerade och vet precis hur en bra kompis är. Märkligt det där.

Lunch. Pedagogisk måltid. Lugnt är det inte, men mätt blir jag. Bamba lagar god mat och de har verkligen förbättrat sin salladsbuffé. De flesta eleverna äter med god aptit. Nästan 200 elever i samma bamba, samtidigt. Ljudnivån lämnar lite att önska ibland. Skolan är inte byggd för alla våra elever.

Sista lektionen, matte. Jag märker att alla inte riktigt hänger med i det vi gör. Hur kan jag förklara på annat sätt? Hur kan jag ändra på undervisningen så att fler förstår? Hur kan jag bli tydligare till nästa gång? Frågorna som ständigt virvlar i huvudet.

Eleverna slutar för dagen. Vi anställda har apt. Slutar inte förrän 19. 12 timmars arbetstid idag. Tur att ledningen iallafall bjuder på mackor. Blir glatt överraskad över att det finns alternativ för mig med. Ibland glöms det bort.

Nästan hela vår apt går åt till att få en bild av det ekonomiska läget. Grundskoleförvaltningen går back, vi måste spara. Vikariestopp, inköpsstopp, anställningsstopp. En specialpedagog kommer att få gå. Det blir två kvar, på över 600 elever. Känner hur det inom mig växer en likgiltighet. Blir förvånad. Analyserar den känslan. Det stammar nog ur en hopplöshet, en förtvivlan som aldrig mött förståelse, rektorer som säger åt oss att sänka kraven och standarden, som säger att vi inte skall stressa över de elever som vi tappar på vägen för vi kan ändå aldrig få med alla. Precis så sa rektorn för bara några dagar sedan. Som att vi inte skulle bry oss om våra elever, som att vi skulle kunna strunta i dem, som att vi inte har en yrkesstolthet, som att vi tar lätt på vårt uppdrag. Jag blir likgiltig inför neddragningarna. Skitmänniskor som sätter så jävla snåla budgetar. Skitmänniskor i alla led, ända upp till regeringen. Skitmänniskor som inte fattar att utan en fungerande skola kommer det gå utför. Barnen idag är de vuxna imorgon. Skolan är det viktigaste vi har.

Likgiltig, uppgiven, men ändå märkligt arg.

På väg hem måste jag handla. Det är mörkt och blåser snålt och kallt när jag går från bilen till torget. Blir så sugen på godis. Hittar inget som verkar lockande. Köper det jag behöver och istället för godis köper jag edamamebönor i sina skidor. De får bli en sen liten middag.

Hemma är det tyst. Det doftar välbekant när jag kliver in i hallen. En aning av rökelsen jag brände imorse dröjer sig kvar.

Jag älskar att komma hem. Mitt hem. Varannan vecka delar jag det med barnen. Min särbo är här på halvtid. Men det är min lägenhet. Mitt namn på lånet.

Idag är barnen hos sin pappa, min särbo hos sina barn. Det är tyst, det är mörkt. Det är tryggt.

Jag ringer min pappa. Han ligger på sjukhus. Sex veckor är sagt. Blandade känslor kring det här. Bra att han får hjälp. Läskigt att pappa är på sjukhus. Han fyller snart 80. Vad som helst kan hända. Jag slår bort tankarna på det och pratar en stund med min pappa. Han mår som vanligt, han är uttråkad. Karln som aldrig spenderar tid inne, bara ute i sin trädgård, nu skall han ligga i sängen på sjukhuset i sex veckor. Klart han är uttråkad. Jag säger att jag kommer upp på torsdag och hälsar på honom. Det gör honom glad.

Jag tuggar i mig mina sesamstekta edamamebönor med chiliflingor och flingsalt. De är godare än godis.

Ringer min bror, stämmer av kring pappa.

Min bror berättar att han blir mobbad på jobbet. Det är tungt att höra. Jag blir orolig. Han jobbar som lärare. Han blir mobbad av en annan lärare. Det är märklig värld vi lever i.

Klockan har hunnit bli 22.00. Jag måste sova.

Imorgon ringer larmet 05.40.